Att renovera ett motionsspår

”Ta det lugnt nu!”, ropar jag över axeln till hundarna innan vi kliver ut på bron. Den är bara fem meter lång och sträcker sig över en liten skogsbäck, men den sviktar rejält och är hal av höstlöv. Hundarna gillar den inte. Så tvärtemot min förmaning sätter de av i full galopp för att komma över så fort som möjligt.

Har du gått över en såphal och sviktande bro samtidigt som två vovvar, en på trettio kilo och en på nästan sextio, dundrar förbi i vild galopp? Det kittlar i magen, kan jag meddela. På ett oskönt sätt.

Hundarna stannar på andra sidan och svänger runt, med viftande svansar, öppna munnar och tungan hängande i sina mungipor. Det är så hundar skrattar, det är jag rätt säker på. Den här gången skrattar de nog av lättnad. Eller åt mig…

Vi går vidare och jag duckar under en hängande gren, sedan snubblar jag på en stock som gömmer sig bland nyfallna höstlöv.

”Nej, det här duger inte”, tänker jag.

Senare på dagen kommer några bybor förbi och vi kommer överens om att det är dags att rusta upp spåren i skogen. Vi börjar med 3 km-spåret. Sly behöver röjas och hängande grenar klippas bort. Några blöta områden skulle också må bra av utfyllnad. Och så den där bron…

Markägarna kontaktas. Alla godkänner att vi röjer spåret och en av dem erbjuder sig att hjälpa till.

En sådan här sak kostar såklart pengar. Samtidigt vill man ju inte gå med mössan i hand till byföreningen mitt under budgetåret och be om slantar till ett nytt projekt.

Därför startar vi en liten kampanj för att renovera spåret. Alla som vill får hjälpa till, med handkraft, material eller pengar, och rätt snart har vi fått in närmare tio tusen kronor från välvilliga bybor.

De senaste veckorna har därmed motorsågar, grensaxar och röjsågar gått varma i skogen. Om det är söndag när du läser det här hade vi vår stora arbetsdag i går. Då körde ett antal fyrhjulingar med släp ut grus till de blöta partierna, diken grävdes ur och tydligare märkning sattes upp. En mindre grupp har sedan tidigare åtagit sig att renovera bron.

Eftersom samlingsplatsen för arbetsdagen är ute i skogen skriver vi en vägbeskrivning, för man ska aldrig räkna med att platser är självklara för alla. Det värsta jag vet är när folk skriver ”Samling vid stenen i Fjonken”, eller något liknande, och man inte har en aning om var de menar. Det är ett säkert sätt att orsaka tappade sugar.

En gammal bekant på annan ort hade just den ovanan. Han hade bott där hela sitt liv och när vi träffades pratade han om ”Finkelhöjden”, ”Tjoldalen” och långt bort i ”Smärtan” som om hela världen skulle veta var det var. Jag hade ingen aning, men orkade inte med alla hans förklaringar. Jag bara nickade.

Men tillbaka till spåret.

Har man turen att få ihop några människor som både kan och vill, så kan även sådana här rätt stora projekt kännas lätthanterliga.

”Det här spåret skötte kommunen tidigare”, noterade en äldre granne medan vi arbetade.

Ja, kommunerna skötte mer förr. Men vårt motionsspår trillade ur prioriteringslistan redan för länge sedan.

Och då får man göra det själv.

Samtidigt är det rätt trivsamt. Någon kommer med röjsåg, någon annan med fyrhjuling. En tredje kan bygga broar och en fjärde vet var man får tag på grus. Några swishar en slant istället.

Var och en bidrar med det man kan.

Plötsligt är vårt gamla igenväxta 3 km-spår ett gemensamt projekt som folk pratar om, arbetar med och verkar trivas i. När man går där känns till och med skogen nöjd med sitt nyfriserade spår.

Den gungande bron då? Jo tack, den bärs numera upp av kraftiga stockar och är stabil som urberget. I morse var det premiär för hundarna och som vanligt satte de av i full fart över bron. På andra sidan tvärstannade de och vände sig mot mig med höjda öron och huvuden lite på sned. Positivt förvånade är min gissning.