Siljan News logo
Annons
Sex damer sitter i en soffa i en hotell-lobby. Kvinnan närmast kameran håller upp en gruppbild från när de utbildade sig på 90-talet.
Kurskamraterna från vänster: Marianne Hedlund, Elisabet Gröning, Anette Nyman, Marita Berglund, Annika Nyström och Elisabeth Nilsson. Foto: Alfred Olhans.

Sjuksköterskorna firar 30 år tillsammans: “Har trivts inom vården varje dag”

1996 möttes en grupp sjuksköterskor på en specialistutbildning i Falun. Sedan dess har de fortsatt att umgås varje år. Den här jubileumshösten hölls träffen i Tällberg, och det fanns som alltid mycket att prata om:

— Det är som att sätta i kontakten till strykjärnet. Det fungerar direkt trots att vi inte har setts på ett helt år, säger Marianne Hedlund från Ljusdal.

Alla sex har varit verksamma i Dalarna eller Gävleborg och deras vägar korsades på 90-talet när de vidareutbildade sig till distriktssköterskor med en extra specialistkompetens inom äldrevård. Tillsammans har de sett yrket förändras, fast från lite olika perspektiv:

— Vi har jobbat inom olika regioner med lite olika sysselsättningar. Några har jobbat med äldre, några har jobbat med barn och några har varit chefer i perioder. Men vi har kunnat utbyta erfarenheter och jämföra med varandra, säger Marita Berglund från Sandviken.

Vad har blivit bättre inom vården under era långa karriärer?

— Den palliativa vården i livets slutskede har definitivt blivit bättre, säger Anette Nyman från Borlänge.

Anette var med när det ansvaret bröts ut från distriktssköterskevården i Borlänge:

— Då blev vi ett team som jobbade dygnet runt, vi hade full koll och möjlighet att hjälpa hela familjen och patienten i hemmet. Det fanns alltid en tydlig pärm med nummer att ringa, för om man vårdas i hemmet så vårdas man ju även kvällar och nätter. Förr i tiden kunde det komma någon helt annan på nätterna när “distrikts” var stängt.

Annons
Till vänster en urklippt tidningsartikel med en bild, till höger en gruppbild i en trädgård uppställd som ett vanligt klassfoto.
Här har de sparat tidningsurklipp och klassfoton från studietiden. Foto: Esbjörn Johansson/Falu-Kuriren, Okänd

Från bred kunskap till specialkunskap

De är överens om att specialiseringen har gjort vården vassare och mer högkvalitativ för patienterna. Men det har varit på bekostnad av medarbetarnas variation, och förstås allt tillkommande strul med remisser hit och dit när vården har fragmentiserats med olika utförare.

— Om vi distriktssköterskor fick höra under ett hembesök att en granne var skröplig, då kunde man gå dit utan vårdbegäran och annat administrativt. Nu handlar ju remitteringarna om pengar och vem som ska betala för vad, understryker Elisabeth Nilsson från Iggesund.

— Det nya journalsystemet Cosmic var det som fick mig att sluta, jag kände inte för att lära mig ett nytt system, tillägger Anette Nyman.

— Från vårt eget perspektiv var jobbet lite roligare när vi hade allt. Men den här utvecklingen har varit för patienternas bästa. Idag får våra diabetiker en väldigt bra vård, och vi har någon som bara tar hand om benskörhet och vet precis vad de behöver, säger Annika Nyström från Falun.

Gruppen vill betona att specialiseringen också har haft positiva konsekvenser för arbetsvardagen, flera tycker att det har varit roligt att få bli en expert på sitt ämne.

Vad mer tycker ni att man borde man komma ihåg från den “gamla goda tiden?”

— Den gamla hederliga distriktssköterskemottagningen där man kunde komma och få hjälp, eller åtminstone en första titt och råd om hur man ska gå vidare, svarar Elisabet Gröning från Gustafs spontant.

— Det är knöligt för många med allt ringande och tryckande på olika knappval, upplever Marianne Hedlund.

— För många äldre sitter ju spänt och väntar vid telefonen hela dagen för att inte missa samtalet, och så kanske vi inte ens hinner ringa tillbaka den dagen, tänker Gröning.

— Men det är ju både och, för det var inte så lätt för de som jobbade att sitta två timmar och vänta på en distriktssköterskemottagning, eller så behövde en anhörig följa med och ta ledigt. Så det passade nog för vissa, men inte andra, nyanserar Annika Nyström.

Har utforskat Europa tillsammans

Vartannat år ses de på hemmaplan i Dalarna eller Gävleborg, vartannat år på någon mer exotisk plats. Rollen som sammankallande roterar bland medlemmarna, och träffarna är vanligtvis flera dagar långa med hemliga inslag och aktiviteter.

— Vi har satt en helg i början av september som alla i vår närhet känner till, annars är det lätt att tiden flyger iväg och att ingen tar tag i det, säger Elisabet Gröning.

— Och från 2011 har vi rest iväg utomlands vartannat år, för då insåg vi att livet var så kort och att åren går så fort. Det är lyxigt att få åka iväg, och vi vet ju inte hur länge alla står på benen, säger Anette Nyman.

Annons
Till vänster håller en kvinna upp en lapp där varje års resmål är nedskrivet sedan 2013. Till höger sitter gruppen vid ett bord på en medelhavsrestaurang.
Kurskamraterna från vänster: Marianne Hedlund, Elisabet Gröning, Anette Nyman, Marita Berglund, Annika Nyström och Elisabeth Nilsson. Foto: Alfred Olhans.

Pengar är inte allt

Samtliga stannade i vårdyrket ända fram till pensionen, och vissa jobbar fortfarande extra som pensionärer.

— Vi har varit otroligt lojala mot yrket och våra kollegor, men jag har trivts varenda dag som jag har gått till jobbet, försäkrar Annika Nyström.

Elisabet Gröning håller med:

— Ja det har nästan varit som ett kall, Man har inte kunnat eller velat vara sjuk för att det har varit så intressant att hjälpa till. Och hur ska det gå för patienterna och kollegorna om jag inte kommer?

Har det varit så att ni har funderat på att lämna vården någon gång?

Alla skakar på huvudet.

— Inte lämna yrket, men definitivt lämna olika arbetsplatser och roller. Jag har fått stöd i gruppen när jag har haft det jobbigt på jobbet. Jag har känt att jag kan lyfta luren och ringa vem som helst av er även mellan träffarna. Det har varit en trygghet i livet att vi har lärt känna varandra så, så mycket, berättar Anette Nyman.

Annons
Tre personer sitter i en soffa och pekar på ett gammalt fotografi för att hitta varandra i bilden.
Känner Anette, Marita och Annika igen varandra på den gamla gruppbilden? Foto: Alfred Olhans.

Det talas ju mycket om vårdlönerna, så min sista fråga blir om ni har tjänat dugligt?

— Nej, inte för det ansvar och den utbildning som vi har, svarar Anette Nyman direkt.

— När jag tittar tillbaka på hur många kurser jag har läst så kan jag fundera på vad jag skulle ha tjänat om jag hade utbildat mig inom data eller någon privat verksamhet istället, säger Elisabeth Nilsson.

— Men det har ju stärkt oss i våra löneförhandlingar att vi har pratat med varandra, säger Nilsson och får medhåll från de andra.

— Pensionärerna i Gävleborg får ett påslag på 15-20%, så då gick jag och talade om för min chef i Dalarna vad de tjänade där. Och så lade jag på lite till, minns Annika Nyström från Falun.

Det beror på att äldre pensionärer medför lägre arbetsgivaravgifter och att arbetsgivarens sjuklöneansvar upphör efter en viss ålder.

— Så jag har aldrig tjänat så mycket som när jag blev pensionär, fortsätter Annika.

Marita Berglund får sista ordet:

— Lönerna har vi diskuterat mycket, nästan varje år när vi har setts. Fast jag har också kunnat tänka att även om lönen inte har varit så bra, så har jag trivts!