Vem ska bära kostnaden för klimatpolitiken?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss? Mejla till redaktionen@siljannews.se.
Debatten om biltrafik och utsläpp blir ofta förenklad. Många pekar ut landsbygden som ett problem, men verkligheten ser annorlunda ut.
Grovt uppskattat står storstäder och större tätorter för omkring två tredjedelar (60–70 procent) av vägtrafikens totala utsläpp, medan landsbygden står för ungefär en tredjedel (30–40 procent). Samtidigt är det ofta landsbygdsborna som får bära de största konsekvenserna av höga drivmedelspriser, trots att bilen där är en nödvändighet och inte ett val.
Att människor på landsbygden kör längre sträckor beror inte på bekvämlighet utan på att avstånden till arbete, skola, vård och service är långa och att kollektivtrafiken ofta är obefintlig.
Att köpa en elbil är dessutom inte en självklar möjlighet för alla. I många storstadsregioner är medianlönerna högre än i många landsbygdskommuner, vilket gör det lättare för fler hushåll att investera i ny teknik. För många på landsbygden är det ekonomiskt svårt att byta till en ny eller dyrare bil, även om viljan finns.
Här har våra politiska partier en möjlighet att visa ledarskap genom att utforma förnuftiga, hållbara och rättvisa skattefördelningar. Klimatpolitiken måste ta hänsyn till att förutsättningarna skiljer sig mellan stad och landsbygd. Den som saknar realistiska alternativ till bilen ska inte missgynnas ekonomiskt jämfört med den som har tillgång till väl utbyggd kollektivtrafik.
Om Sverige ska lyckas med klimatomställningen måste den vara rättvis. Vi behöver en politik som både minskar utsläppen och gör det möjligt att leva och arbeta i hela landet. Landsbygden ska inte straffas för att avstånden är långa och alternativen få.
Text: Lars Nilsson, Malung