Elvin Persson – en tusenkonstnär som lämnat ett kulturarv

Elvin Persson i Storsätern har gått bort. Elvin avled i en ålder av 97 år och lämnar efter sig en gärning och en livshistoria som spänner över närmare ett sekel.

Elvin födes i Sågliden, men flyttade sedan till Storsätern innan familjen bygde ett nytt hem i Västerbäcken i nordligaste Dalarna.

Elvin var redan i unga år med och hjälpte till med att sköta gården och plocka mossa på fjället för att komplettera betet som annars inte räckt till gårdens kor.

Skolgången skedde först i Storsäterns skola och sedan fortsättningsskolan i Idre. Elvin fick också bo och jobba i Dysberg och var där med om att få jobba både med sågverket och den husfabrik som då fanns. Lärdomar som han tig med sig , innan det blev skogsarbete som för de flesta andra i bygden.

Innan militärtjänstgöringen hann Elvin även att vara med och dra elledningar när elen kom till nordligaste Dalarna.

Medan de flesta i Dalarna gjorde militärtjänstgöring i Falun så placerades Elvin på marinstaben i Stockholm. Fjällbo så långt från öppet hav som tänkas kan och riktigt varför han hamnade på marinstaben förstod aldrig Elvin. Men i Stockholm blev han kvar och utbildade sig till elektriker. Det samtidigt som han studerade på konstfack och lärde sig att teckna och måla.

Hemma i Grövelsjön hade Elvin mött sin Ingrid som kom från Värmland och jobbade på fjällstationen. Paret gifte sig 1953 och 1955 återvände de till Storsätern där de byggde ett eget hus söder om byn. Platsen som Elvin sett ut bestod av en hel del berg.

Elvin beställde då en låda dynamit som kom i en trälåda med bussen. En rejäl laddning krävdes för att spränga ut det som kom att bli källaren i familjens blivande hus.

Bygga hus blev sedan en del av Elvins arbete när han tillsammans med Kalle Jonsson byggde fritidshus i bygden.

Att bygga kom senare att bli Elvins kulturbidrag till området, men först blev det snövesslor, Snowtrack. Från en vessla till fyra, vesslor som körde fiskare till fiskesjöar och skidåkare till fjälltoppar, men också uppdrag åt olika företag och skogsbolag.

Elvin fick sedan jobb som byggnadsinspektör i Idre och senare Älvdalen, men med rätten att vara ledig vintertid för att kunna köra snövessla. Snöskotrar som tog över och naturreservat satte dock stopp för trafiken med snövesslor till fjälltoppar.

Istället byggdes Grövelsjöns skidspårssytem ut med statliga bidrag. Hängbron över Grövlan vid Sjöstugan byggdes liksom raststugor och mycket mer, däribland ytterligare en hängbro vid Övre fallet i Storsätern med Elvin som drivande.

Elvin hann även med att vara med och driva Grövelfjälls skidanläggning när värdshuset och husvagnsparkeringen byggdes.

Elvin tog under de åren också flygcertifikat och var med om att förlänga flygfältet i Idre och delaktig i en grupp flygintresserade som köpte ett flygplan.

Samtidigt hade hans kulturintresse tagit fart och både gammelsågen i Floåsen räddades och de första husen på det som skulle komma att bli Jotli fjällbondegård restes. Kanske väcktes den tanken när han var med om att renovera Valdalsbyggets fäbod.

Från början år 2003 till dagen kulturskatt är det en fantastik resa som skett på Jotli. Gamla byggnader har plockats ner för hand och återskapas i den växande fjällbondegården.

Så sent som sommaren för tre år sedan var Elvin med och plockade ner en lada, stående på byggnadsställningarna och en av dem som räddade ladan från förfall till att bli en bestående del av fjällbondegården Jotli.

Den unika stampen som fortfarande körs vissa sommardagar, var utan tvekan något av det som Elvin var mest nöjd med. Inne i stampen sitter också hans ritningar över stampen.

Stampens dunkande var musik för den musikintresserade Elvin. Näverlur, valthorn men framförallt gitarr var instrument han hanterade.

Hemma på gråden i Västerbäcken växte hans stugby stadigt. Det med stöd av hustrun Ingrid och sonen Anders.

De sista åren försämrades Elvins syn, men som 96-åring opererades hans öga, något som fick Elvin att ett tag fundera på att köra bil igen, för ingenting var omöjligt för Elvin.

Han belönades både med kommunens kulturpris 2011 och Sparbanksstiftelsens lokala stipendium, det senaste så sent som för ett halvår sedan.

När Elvin nu lämnat sitt verk, så är det inte helt klart.

”Jag ska inte göra något helt klart, utan tvinga dem som kommer efter mig att fortsätta det jag påbörjat” förklarade Elvin för ett tag sedan om fjällbondegården Jotli.

Men de insatser och de spår han lämnar efter sig är en massiv kulturgärning, unik i sitt slag och det är en tusenkonstnär som nu gått vidare.

Elvin Persson är närmast sörjd av hustru, barn och syskon.