Arkeologernas besvikelse: ”Lite tråkigt”

En utgrävning vid gravfältet utanför Dala-Järna skulle ge svar på forskarnas frågor om människorna som bodde här under järnåldern. Resultatet blev dock inte vad de hade förväntat sig.

På söndagen hade ett femtiotal besökare samlats vid gravfältet intill sjön Rälgen i Vansbro kommun. Intresset var stort när Dalarnas museums arkeolog, Lee Widegren Lundin, höll en guidad visning vid de stenrösen som grävdes ut under förra veckan.

— Folk har varit väldigt glada, engagerade och intresserade. Det är jättekul att det kommer så många. Jag tror att folk uppskattar att museet är ute i länet — att vi uppmärksammar intressanta saker som ligger lite mer avsides, berättar en nöjd Lee efter visningen.

Utgrävningen av två gravar skulle kunna ge föremål eller skelett som kunde bekräfta att askan från människor under den senare delen av järnåldern, alltså på vikingatiden, hade begravts på platsen. Med studenter och forskare från Uppsala och Stockholms universitet ledde Lee sökandet efter benbitar, pilspetsar, knivar, enklare redskap eller andra artefakter som skulle kunna datera gravarna. Det var nämligen vanligt att lägga ner sådant som kunde vara bra att ha när den döde kom till Valhall. Hypotesen forskarna hade var att gravarna egentligen är yngre än vad som tidigare trotts. Resultatet blev dock något av en besvikelse.

— Vi ville se hur de här gravarna skiljer sig från andra, även på insidan. Hittar vi andra föremål? I de gravar som vi undersökt nu hittar vi inte spår av någon alls, tyvärr. Det är lite tråkigt, säger Lee.

Det är sedan tidigare känt att området kring Dala-Järna var bebott under järnåldern, och trots att det hittats föremål — bland annat en skatt — som daterats till vikingatiden, blev det alltså inga fynd den här gången. Lee förklarar att det troligen huvudsakligen rörde sig om jägare som befann sig här i området kring Rälgen.

— Det finns lite kolrester som vi kanske skulle kunna datera. Men de skulle lika gärna kunna vara från en skogsbrand.

Att det inte hittats några ben kan bero på två saker — dels att benen har blivit flyttade, dels att bevarandeförhållandena har varit dåliga. Gravarna på gravfältet är kremeringsgravar — människor brändes nämligen allt som oftast på bål efter döden under järnåldern. Det gör att de små benbitar som ändå funnits kvar efter kremeringen kan ha förmultnat i den sura jorden.

— Det är inte ovanligt att det finns så kallade fyndtomma gravar. Det är svårt för oss idag att förstå en etnografisk förklaring till det här — det är svårt att veta hur man förhöll sig till döden.

På området har man hittat tolv gravar. Vissa är mycket framträdande medan andra döljs av mossa och sly. För den oerfarne kan det vara svårt att se att just den här skogsdungen en gång varit ett gravfält.

— Just här är det väldigt svårt att se — som arkeolog kollar man på allting som avviker litegrann, berättar Lee med erfarenhet i bagaget.

Lee har arbetat på museet sedan 2021, men detta är hens första projekt som projektledare. Med en grupp på nio forskare och studenter var det enkelt att lokalisera gravarna. Det var bra för Dalarnas museum som vill fördjupa kunskapen om järnåldern i Dalarna. Att gräva upp dem och flytta stenarna var dock en annan sak.

— Det är nog många av oss som har träningsvärk nu, avslutar Lee med ett skratt.