”Tacksam för att de stod och skrek på mig”

Endast 27 år ung tvingades Almen Bibic i somras fatta beslutet att tiden som aktiv hockeyspelare är över. Hjärnskakningsproblematiken hade skördat ytterligare ett offer.

12 mars 2019 var senaste gången Bibic spelade en hockeymatch. Den hårdföre backen från Rättvik mötte då Brynäs tillsammans med sitt Linköping och spelade endast lite drygt sex minuter i matchen. På den tiden hann Bibic dock med att göra ett mål, ett mål som alltså skulle bli det sista i karriären. Bibic tillhörde östgötarna även förra säsongen utan att spela någon match. Hoppet om att kunna återvända till isen fanns dock där.

— Jo det måste jag säga att jag hade, men ju längre tiden gick så kändes det som att det var ofrånkomligt. Att inte göra någonting på dagarna var extremt jobbigt när man kom från en vardag med ständigt schemalagda aktiviteter och tydligt uppsatta mål. Jag burkar säga att jag levde min Coronakarantän lite längre än alla andra vilket varit jättetråkigt men nu försöker jag bara blicka framåt.

När förstod du att den aktiva karriären var slut?

— Det var någon månad innan det blev klart med mitt nya uppdrag i Rögle. Jag ville ha klart med någonting nytt innan jag fattade det slutgiltiga beslutet att karriären som spelare är över. Jag tror det är många hockeyspelare som ligger och vrider på sig om nätterna med tankar på vad man ska göra när karriären är slut snurrandes i huvudet. Nu är det inte en garanti att jag kommer hålla på med hockeyn livet ut men det känns som en bra övergång att stanna kvar i bubblan.

Som Bibic säger har han fått chansen att träna Rögles J18-lag, den klubb han tillhörde i fem år med både spel i SHL och HockeyAllsvenskan. Att tycka synd om sig själv har aldrig varit ett alternativ utan Almen blickar bara framåt och beskriver det nya uppdraget som en fantastisk chans att få leda ungdomar samtidigt som han själv får helt nya perspektiv på sporten han vigt sitt liv åt.

— Som spelare har jag bara fokuserat på mig själv och vad jag ska göra. Ta en genomgång av övningarna man skulle göra på träningarna som exempel. När jag spelade kollade jag enbart efter var jag skulle åka, när jag skulle passa och så vidare. Nu ska jag försöka både få med och se allihop i laget vilket är en helt ny utmaning.

Kan du känna dig stolt när du ser tillbaka på vad du åstadkommit?

— Det känns fortfarande ganska tätt inpå men nog är jag stolt ändå. Jag hade väl inte samma förutsättningar som mina lagkamrater under pojkåren, jag hade en farsa med skyhöga krav men utan någon kunskap om sporten som pushade mig från start. Jag kom in i ett fantastiskt lag, Team 93 i Leksand, där jag hade tur att få ha flera väldigt bra ledare.

Vi stannar kvar en aning vid tiden som pojkspelare i Leksands IF. Det Bibic kommer sakna mest med spelarkarriären är de fullsatta matcher han spelat inför motståndarfans som konstant buat åt honom. Häcklandet från motståndarfans och även föräldrar är något som förföljt honom egentligen sedan barnsben.

— Jag kan komma ihåg pojklagsmatcher mot Avesta där det var lite som att jag började mina förberedelser för hur jag skulle ta mig an karriären längre fram. Idag är jag tacksam för att de stod och skrek på mig och de förberedde mig för större matcher längre fram i karriären när en hel arena stod och buade ut mig vilket är bland det coolaste jag varit med om.

Som professionell spelare kunde Bibic dra nytta av buropen då det gav honom en enorm energikick. Lika tillfredsställande var det inte under pojkåren.

— Ja, ärligt talat så var de helt dumma i huvudet där på läktaren när jag var liten. Då som liten grabb var jag faktiskt lite rädd men idag kan jag bara rikta ett stort tack till dem!

Flera gånger under vårt samtal slår Almen fast att det är Rättvik som är hans hem även idag. Det är där hans föräldrar bor och det var där han växte upp efter att ha bott på olika flyktingförläggningar runtom i landet. Förutom ishockeyn spelade Bibic även fotboll och idrotten fick en väldigt central del hos både honom och brodern Alen.

— För integrationen skulle jag säga att idrotten betydde allt. Det blev som en uppfostran med att lära sig hålla tider, äta bra, lära sig vad disciplin och respekt handlar om, ja idrotten var guld värd. Jag bodde i ett hundraprocentigt invandrarhem och i hockeylaget var jag den enda med utländskt påbrå och fick lära mig otroligt många bra saker som jag i min tur kunde ta med mig hem. När man kom upp på hockeygymnasiet fick man dessutom lära sig att det inte bara går att äta pizza. Jag och Alen är gjorda på kebab, det var det enda vi åt när vi var små! Pappa stod startklar nere i pizzerian varje dag för att vi skulle komma ner efter att ha gnällt på mammas mat, skrattar Bibic.

Almen pratar väldigt gott om alla ledare han haft under karriären och då i synnerhet de som fanns kring pojklaget i Leksand.

— Jag kände mig så himla välkommen av alla. Vi var en stor familj där alla tog hand om mig samtidigt som det var stenseriöst när vi väl tränade. Men just att alla var så himla snälla trots att jag var lite annorlunda och att jag aldrig behövde höra att jag inte passade in eller liknande, det är något jag alltid kommer vara tacksam för.

Om Bibic är en produkt av hård träning och en enorm vilja vad gäller hans hockeykarriär så var han mer talangfull när det gällde fotbollen.

— Jag tycker jag var bättre på fotboll än vad jag var på hockey. På isen var jag en riktig jäkla gnuggare medan jag ute på gräset var bästa vän med bollen så fort jag fick den. Jag spelade faktiskt lite fotboll i smyg den säsongen jag skulle få a-lagsdebutera så att inte Tommy Salo (dåvarande sportchef i LIF) skulle få reda på det. Om jag inte fixade hockeyn hade jag en dröm om att lyckas inom fotbollen där jag var tvärtom mot på hockeyrinknen, en forward som kunde bidra med mål framåt.

Varför valde du ändå hockeyn?

— Det kändes som att det var kortare och färre steg upp till den högsta nivån. Det var bara J18 och J20 innan a-laget väntade och väl där hade man ju lyckats. Det låter så klart lättare än vad det är, men fotbollen är så mycket större. I Dalarna kanske man först vill ta sig till Brage där man vill fortsätta utvecklas och bli bättre. När man blivit bättre där är man inte ens ”bra”.

Pressen hemifrån har hela tiden varit hård. Pappa Mujo förklarade ofta för Almen och Alen hur mycket pengar han spenderat för att de bägge bröderna skulle få så bra förutsättningar som möjligt att lyckas. Då ville han få någonting tillbaka i form av att bröderna just lyckades ta sig till den högsta nivån.

Nu när dels karriären är över för din del samt att både du och Alen nådde den högsta nivån i Sverige, är pappa stolt över er?

— Jo men han är jätteglad och stolt så klart. Nu har han ett nytt projekt i min son Armin som han säger ska gå samma väg, men jag tror inte riktigt på lika hårda krav, säger Almen med ett skratt.

Vägen för Armin är redan utstakad av farfar Mujo. Skridskor är införskaffade men till skillnad från sin far ska Armin bli en högerfattad forward. Ja, om Mujo får bestämma alltså.

Att bli pappa, hur stort var det?

— Det är på en helt annan nivå och jättestort! Han är lite mer än ett år nu så det börjar hända lite saker. Det är helt fantastiskt.

Trots ett par tuffa och mörka år i ryggsäcken ser ändå framtiden ljus ut för Almen Bibic som familjefar och nu alltså juniortränare.

—Jag har bara varit tränare i en månad så vi får väl se om jag passar som ledare. Jag minns dock när jag gymnasiet och plockade ut ett volleybollag i klassen. Jag tog ut mig själv plus sex andra klasskamrater och fick väl 22 ovänner i klassen som inte blev uttagna. Vad jag kan minnas tog vi hem den där turneringen ganska lätt, skrattar Bibic.

— Vi har jätteduktiga killar där tanken är att jag ska ha ansvar för backarna. Trots min egen spelstil har jag alltid varit svag för spelande backar. Tidigare handlade det mest om att spela sarg ut och att vara stora skithus framför det egna målet. Idag ska man spela pucken och följa med upp i anfallen vilket jag gillar även om städningen i egen zon är lika viktig. Jag börjar ödmjukt men det ska bli jätteroligt.

Tillbaka i Ängelholm men som du säger, Rättvik är ditt hem. Är målet att någon gång flytta tillbaka till Dalarna?

— Jag stänger inga dörrar för en hemflytt men just nu är det fullt fokus på där jag är idag och Rögle BK, avslutar Almen Bibic.