Anders har över 600 Rangerskepsar: ”Det kommer bli mer”
I våras hade Anders Hellman en kepsutställning i Ovakohallen.
Hans hockeykepsar täckte en läktarsektion – prydliga och oanvända.
Det hela var helt klart värt en mer djupgående förklaring.
Förklaringen kommer vid ett besök i Anders Hellmans hem strax utanför Smedjebacken. En adress man inte kör förbi av misstag. Där ståtar en vajande New York Rangers-flagga, fullt synlig. Bilen på uppfarten har en registreringsskylt där det kort och gott står ”Rangers”, och på porten finns ett anslag fastskruvat med texten: ”Reserved parking, New York Rangers, Fans Only, Violations will be towed.”
Men det går bra att stanna till. Anders Hellman tar emot och öppnar en liten gäststuga på tomten. Där inne slår det stora intrycket emot besökaren: blå kepsar med röda skärmar hänger på rad i taket. Röda och svarta kepsar med Rangers klubbmärke är omsorgsfullt placerade i gamla cd-hyllor längs väggarna. Kepsarna är finstaplade ovanpå varandra.
De är så många.
Mellan 600 och 700.
– Det kommer bli mer, säger Anders Hellman.
Frågan om hur det började har flera tänkbara svar, så vi väljer att gå riktigt långt bak i tiden.
Anders Hellman kommer från Fagersta. Han växte upp med ishockeyn, och eftersom han är född 1966 är det inte långt ifrån att han kunnat bli riktigt tajt med bygdens hockeystoltheter Thomas Sandström och Ulf Samuelsson – båda födda 1964.
Men vi kommer till det. För redan innan dessa två gled in på NHL-rinkarna hade Anders Hellmans morbror och moster varit och sett Canada Cup 1976 på plats.
– De kom hem med en Boston Bruins-vimpel och en New York Rangers-T-shirt. Jag fastnade för T-shirten, Anders.
Där var grunden satt, och 1984 byggdes det på när en 20-årig Thomas Sandström gjorde NHL-debut i Rangers – och dessutom lyckades väl.
På den tiden handlade det förstås inte så mycket om kepsar. Det var en tid då man läste om matcherna i tidningen någon eller ett par dagar efteråt, och var ett fan väldigt mycket på distans.
Med åren skulle det förstås ändras – med många tv-kanaler och möjligheten att se matcher på nätterna hemma i Fagersta. Fler svenskar skulle dyka upp i Rangerströjan, till exempel Ulf Samuelsson, men kanske framför allt målvaktsikonen Henrik Lundqvist.
Kepsfebern, om vi kan kalla den så, inleddes 2012. Anders pekar på en keps i taket – den han betraktar som starten på det hela.
– Det är Brad Skeis draftkeps från 2012. Den köpte jag på Hat Store.
Det var givetvis ett nätköp, och så fortsatte det därifrån. Även om det gick betydligt långsammare de första åren. 2019 hade han kommit upp i ungefär 70–80 kepsar.
Det var där någonstans han ställde en avgörande fråga till sin fru:
– Jag frågade om det var okej om jag flyttade in kepsarna i gäststugan istället för att ha dem i Ikeapåsar i sovrummet.
Kanske inte helt oväntat tyckte frun att det var en god idé. Men med de nya möjligheterna kände Anders att han snart behövde avge lite löften kring sitt intresse.
– När jag nått upp till 100 kepsar sa jag att jag skulle sluta vid 200. Men när jag nått 200, sa jag att det skulle stanna vid 300.
Teoretiskt sett hade det kunnat stanna där. Men just i den vevan kom pandemin – och med den ett plötsligt ökat intresse för att kommunicera med andra Rangersfans runt om i världen. Anders hittade ett dedikerat community med alla möjliga karaktärer.
– Det var någon från England, någon från Australien, en amerikan som satt fast i Italien. Många från New York och New Jersey, men också en från andra sidan USA, från Oregon.
Framför allt kom Anders i kontakt med en som heter Ted Kalamaris, som hade ett kontaktnät som gjorde att han kunde skaka fram allt möjligt relaterat till New York Rangers.
Anders visar upp en kromad mick-staty signerad av en legendarisk kommentator som kommenterat Rangersmatcher i 40 år. Där finns puckar signerade av kända spelare. Där finns vimplar med en historia.
Och nu har Anders, som sagt, över 600 kepsar och är på god väg mot 700.
En berättelse som oundvikligt leder fram till den mest självklara av frågor:
Varför?
Varför samlar man på sig hockeykepsar som kan fylla en läktarsektion i Ovakohallen i Smedjebacken?
Varför blev det här en grej?
– Jag tror att det är suget att se det växa. Sen det här med att hålla på och leta är en annan del av det. Att hitta nya som man inte har.
– När jag får frågan vad som driver mig att lägga ner pengar på det så brukar jag svara att jag inte har något annat fritidsintresse. Jag spelar inte golf, jag dricker inte speciellt mycket alkohol, jag röker inte, snusar inte.
– Det här är mitt lugn. Har jag inte speciellt mycket att göra går jag ut hit till gäststugan, tar fram paddan och letar nya kepsar. Det låter kanske väldigt nördigt, men då ska man veta att jag också följer laget under säsong. Jag sitter uppe och tittar på många matcher.
Anders berättar om lite galna idéer han har haft. Ett tag funderade han på att bygga en övervåning till garaget för att ge plats till fler kepsar.
– Men så kalkylerade jag på kostnaden och tänkte att jag ju inte kan bygga en våning för 800 000 för kepsar.
Ett friskhetstecken kanske, och det känns som att frågan om varför har blivit helt besvarad. Så Anders fortsätter. Han berättar om sitt jobb som Senior Insert Coordinator på CK Tools i Fagersta. I jobbet har han kontakt med folk i många länder, och det har hänt att han haft långväga besök i sitt hem utanför Smedjebacken.
– Jag har haft folk här som är från Indien, från Frankrike, från Nederländerna. De har fått kepsar av mig. Det brukar vara väldigt uppskattat, berättar han.
Han har givetvis gett bort kepsar till andra också, så när han har över 600 i gäststugan bör man veta att han gett bort över 100. Ett bortskänkande som i sig självt skänker en tillfredsställelse.
– Det är sånt som får mig att må bra. Det är lika kul att ge bort dem som att ha dem själv. Det är liksom leendet på dem som inte alls hade förväntat sig att de skulle få någonting. Jag gillar det ögonblicket.
