Gravar med tillhörande historier intresserar många

Vad är en kulturgrav och vad är ”ligga i varv”? Det var bland annat detta och mycket mer som 50-talet deltagare fick lära sig om under kyrkogårdsvandringen i Stora Skedvi.

Den populära kyrkogårdsvand­ringen leddes av de två historiskt kunniga och entusiastis­ka guider, Eva Hyenstrand och Leif Olofsson, som visade Stora Skedvis vackra kyrka och kyrkogård där de berättade om märkvärdiga levnadsöden med gravstenarna som utgångspunkt.

De två guiderna små kivas på ett trevligt sätt om vem som skulle få vara chef över luftrummet. Både ville ha makten över syret.

— Vi är inte osams, förklarade en leende Leif Olofsson för deltagarna.

Vandringen startade framför kyrkans entré med information av Eva Hyenstrand om bland annat Lisa Jansdotters fond och Stina Larsdotter som lånade ut mycket pengar och vid sin död testamenterade hela 1000 riksdaler till kyrkan.

Leif Olofsson fyllde i med att berätta om var en kulturgrav är.

— De små skyltarna på vissa gravar, som det står kulturgrav på, är sådana gravar som förhoppningsvis får vara kvar. Är det en skylt med två cirklar visar det vilken som är gravrättsinnehavare, förklarar Leif Olofsson.

Han får längre fram under vandringen frågan om vad det är för kriterier för att en grav ska bli klassad som kulturgrav.

— Kriterierna är om stenen är ovanlig, ovanliga titlar, om kvinnonamn finns med på stenen vilket var ovanligt förr, personer som har betytt något speciellt för bygden och så gårdsnamn vilket det tydligen var ovanligt många här i Skedvi, berättar Leif Olofsson.

En kulturhistorisk gravplats ska bevaras med stöd av kulturminneslagen och kulturminnesförordningen, och inför detta görs en inventering av kyrkogårdens gravstenar.

Den stora gruppen följer efter guiderna runt på kyrkans högra sida.

Eva Hyenstrand börjar med att visar på gravstenar där texten fyllts i med ny färg på gravar som kyrkan sköter och målar i hon visar en bild på hur det såg ut innan åtgärden.

Leif Olofsson tar vid och berättar om ”fingravarna” de som låg närmst kyrkan och där det var präster, officerare från regementet i Falun och besuttna bönder som var begravda. Finast var det att ligga så nära öster och intill koret, sämst var det på norrsidan.

I början av 1800-talet tog man bort tegelgolvet i Stora Skedvi kyrka och ersatte det med trägolv. Samtidigt tog man bort gravhällarna i kyrkans golv. Under en lång tid ansågs det särskilt förmånligt för ens frälsning att få sin grav inne i kyrkan eller så nära kyrkan som möjligt. Idag finns det fem gravar kvar inne i kyrkan, mot 17 stycken 1770.

Därefter tar guiderna med besökarna till Carl Victor Schenströmska graven som är en obelisk liknande gravsten i porfyr.

Efter kyrkans omfattande restaurering 1920–1922 under ledning av professor Lars Israel Wahlman, ritade Wahlman även kapellet och den nya kyrkogården, med bland annat en cypressdunge och gravhäckar likt enskilda bås för en grav.

— På vissa delar ser ni att det är tomt, säger Eva Hyenstrand. Det är för varv-gravarna. Ni vet kanske vad det betyder att ligga på varv?

Tystnade i gruppen.

Hon fortsätter:

— Förr begravdes folk som inte hade egna gravar, på det som kallas varv. De begravdes på långa gravar i kronologisk ordning efter när de dog.

På den ”nya” kyrkogården ses sådana långa rader bevarande, där det kan skymtas en lite sten med ett urblekt namn. På detta sätt begravde man folk ända in på 1940-talet. Att bli begravd på varv kostade inget om personen var från bygden. Att ha en egen grav kostade och något som inte alla hade råd med.

Lilla Allan död 1929 är begravd i varv, hans lilla sten berör. Vilket var hans livsöde? Han är inte den enda barngraven i varvgravarna.

Guiderna och gruppen fortsätter bort från kyrkan och stannar till vid två gravar utmed muren mot vägen.

— Det här är mina gravar. Malmbergs Gustaf körde taxi, honom kanske ni minns? Dom bodde i huset där jag bor nu, berättar Eva Hyenstrand.

Hon fortsätter och berättar om släkten och vid nästa stopp är det Carl Alfred Erikssons grav som Leif Olofsson berättar om. Här kommer också några trevliga livsöden: Carl Alfreds son och ungkarl Erik gick till brevlådan mötte han en person som undrade varför Erik hade på sig Hely Hansen-handskar mitt i sommaren, var svaret: Jag kan ju ramla. Så var det med den saken.

Kyrkogårdsvandringen hölls av Stora Skedvi Hembygdsförening och ingick i Historisk vecka i Säterbygden.