”De är enastående, mänskliga och bryr sig om oss”
Kungligheter och celebriteter fick i år stå över årets Nobelfest. Men på Skedvigården i Stora Skedvi behövde man inte avstå firandet. Här bjöds det på kaffe och tårta för att fira ett alldeles speciellt pris, i medmänsklighet.
Under ett års tid har frivilliga, på initiativ av SPF Seniorerna Stora Skedvi, hämtat och levererat varm mat varje dag till bosatta på Skedvigården. Detta efter att kommunen valde att stänga köket som fanns i samma byggnad som seniorlägenheterna.
Johnny Emilsson är en av de eldsjälar som flera dagar i veckan åker till Hedemora för att hämta kantiner med nylagad mat.
— Jag gör det så gärna för att de ska få varm mat och slippa sitta själva i sina lägenheter med en uppvärmd matlåda. Jag brukar stanna kvar och äta och vi har det så trevligt ihop.
Efter en artikel om engagemanget i SPF´s medlemstidning, Senioren, fick den lokala SPF föreningen i byn motta inte bara vänliga ord, utan även en slant. En för dem okänd man från Svedala tyckte att initiativet med varm mat till de boende på Skedvigården var så beundransvärt, så han ville bidra med fem hundralappar. Pengarna gick oavkortat till de äldre som fick njuta av tårta i gemenskap, på självaste Nobeldagen.
— De är enastående, mänskliga och bryr sig om oss. De är änglar utan vingar. Hade de inte kommit med mat som vi avnjuter tillsammans så hade vi suttit ensamma på var sitt rum och ätit, nej fy då, säger Irma Pears, en av de boende på Skedvigården.
Vi trefikat dukas tårta upp och stunden inleds med att Per-Åke Roslund, initiativtagare till matleveranserna, spelar upp den kända Nobel signaturen. Efter en kort beskrivning av bakgrunden till dagens tårtor tar Anita Roslund över ordet och berättar om Alfred Nobel. När tårtfaten är tomma och Bengt Lenne avslutat med en solosång, går några av de boende hem till sig, medan andra dröjer sig kvar för ytterligare en stunds samvaro. Matleveransernas fortsättning diskuteras och Irma är orolig.
— Jag tror inte att jag överlever om jag måste sitta själv och äta varje dag, säger hon.
— Vi tycker att det här är så trevligt så det måste fortsätta på något sätt, säger Per-Åke Roslund. Maten betalar de äldre själva för, och i nuläget får vi hjälp av Fjerdsmesstiftelsen med bensinpengar. Men vi måste få hjälp av fler chaufförer.
— Vi funderar också på hur vi kan utveckla genom att bjuda in fler bybor till att komma och äta här. Kanske det finns fler som vill beställa mat och äta i gemenskap av andra, säger Bo Söderlund, frivillig chaufför.
