”Det är unikt”

Visste du att Rättvik är Thunderbird tätast i hela världen? Det är faktiskt så, det menar Ola Karlehag som var med och startade den svenska Thunderbirdklubben i Sverige 1974. Själv rullar han i en svart -55:a som har köpte midsommaren 1973.

— Det är underbart att åka gamla Tällbergsvägen en fin varm sommarkväll när man hör det mullrar lite bak i rören, det är trevligt tycker jag. Det roliga med den här bilen är att folk som inte är ett dugg bilintresserade kommer fram och säger ”vilken vacker bil”. De ser skönheten i formerna på den, så det tycker jag är kul, säger Ola Karlehag som var först i Rättvik med att skaffa Thunderbird.

— Den första jag hade var en 56:a som jag köpte den 8 maj 1968, då var jag ung och vild och bytte motor och lackade om en gång om året ungefär, skrattar Ola och berättar att han tröttnade på det och hittade sin -55:a som han renoverade upp och som han kört många tusen mil med sedan dess.

Under åren har det funnits så många som tolv Thunderbirds samtidigt i lilla Rättvik, idag är det några färre men de sätter ändå orten på kartan.

— Ja, det stämmer. Med en sådan liten ort som Rättvik är och har 9 sådana här bilar på en så liten capita, det är unikt. Säger Ola.

— Om man är i USA och pratar med någon som begriper sig på de här bilarna och berättar att man bor på en ort med 11 000 invånare och vi har 9 sådana här bilar så tror de knappt på en, de tror att man skrävlar. Så det är ingen vanlig syn i USA det här heller, säger Hasse Andersson.

— Vi är ju med i den internationella klubben så vi har ju koll på var bilarna finns. När vi startade klubben som en underdel till den amerikanska Thunderbirdklubben så fanns det ungefär 50 Thunderbird i Sverige, idag finns det runt 200, säger Ola och berättar att just årsmodellerna mellan 1955 och 1957 som herrarna åker idag var unika och gjordes i väldigt få exemplar.

De tre första årsmodellerna var tvåsitsiga och gjordes endast i en begränsad upplaga på cirka 50 000 bilar. Mc Namara (fd. försvarsminister i USA) jobbade som ekonom på Ford och dömde ut de här bilarna för att de sålde för dåligt och istället skapades en större bil.

— Det gjorde en tresitsig modell efter de här tre och den tillverkades i 150 000 exemplar, så tråkigt att den lilla modellen försvann på det viset, säger Ola.

Men både Hasse Andersson, Bo Elwing och Ola Karlehag har varsitt exemplar av de här rariteterna.

— Det här var ju en bil som alla drömde om i början på -60 talet och det gick inte att få tag på hur som helst. Jag har alltid tyckt att -57 varit finast, så då skaffade jag en, säger Hasse och spanar in sin ljusgula pärla som blänker i höstsolen.

— Bilen var ouppnåeligt nästan, det var en enorm bil alltså. Det var ju filmstjärnor som Frank Sinatra och Clark Gable och sådana som körde sådana här bilar i USA då, fyller Ola i.

Även om de tre skönheterna har många likheter med varandra så skiljer sig årsmodellerna åt. Idag räknar man med att cirka 30% av alla bilar som tillverkades under den tiden fortfarande finns kvar. Många är såklart inte i lika gott skick som de här tre bilarna men både de här årsmodellerna och reservdelar till dem är eftertraktade.

— Det är många som har importerats för att säljas, sen kanske de inte är kompletta och delar som är speciellt för modellen är svåråtkomliga och man får betala mycket pengar för dem, säger Ola.

— Som exempel kan jag nämna att en ratt till en -55:a, komplett med allt är över 10.000 kronor, säger Bo Elwing. Så det gäller att köpa en komplett bil annars är man illa ute.

Bo kommer ursprungligen från Växjö men flyttade upp till Rättvik för 13 år sedan, och det var just bilkulturen och möjligheten till att låta bilintresset blomma ut bland likasinnade som lockade upp honom.

— När Classic Car Week började så började jag att åka upp och ju mer jag var här uppe desto mer kamrater fick jag och till slut blev det för gott.

Nu bor han i ett litet hus med ett stort garage för att få plats med sin hobby och umgås med människor som är lika bilintresserade som han själv. Den här sommaren har varit speciell med inställda bilträffar och inget Classic Car Week, men genom åren har det blivit många resor och träffar genom Thunderbirdklubben.

— Jag har rest med birden och den gamla husvagnen mycket i Italien, det är trevligt. Nu har det blivit mest här omkring, säger Bo.

— Vi har varit i Schweitz, Holland och Belgien bland annat, men det var på -70 och -80 talet när man kunde stå ut att åka 100 mil så här, säger Ola och skrattar och påpekar att åldern tagit ut sin rätt.

— Min fru tycker att man åker jättebra, för man sitter ju på golvet och har benen rakt fram i princip. Det är ju inget flott säte men man sitter bra tycker jag. Vi kör ju lätt 70 mil med den här utan problem, berättar Hasse.

Det är under en blå himmel och något som verkar vara den sista soliga höstdagen för i år som vi träffas vid Siljan. Nu väntar en lång vinter med få dagar som lämpar sig för att glida runt i en veteranbil som blänker.

— Vi brukar ju åka på bilmarknader och så brukar vi träffas och käka ärtsoppa och kolla på bilder en gång i månaden under vintern, men det blir väl inget sånt i vinter, så nu får vi sukta efter nästa sommar, avslutar trion.