”När jag själv råkade ut för en olycka bestämde jag mig”

Varför blir man brandman? Det finns säkert många anledningar till det. För Tomas Ericson kom det mer eller mindre som ett kall när han själv råkade ut för en olycka.

— Jag låg fastklämd upp och ner och trodde jag skulle dö. Det kröp in en brandman i bilen, han la handen på min axel och sa att de skulle plocka ut mig. Det var efter den händelsen som jag bestämde mig att jag vill hjälpa människor.

Det var när han i början av 2003 körde på en älg mellan Mora och Orsa som livet tog en vändning. Han hade änglavakt och kom undan den vådliga kraschen med ”bara” en trasig axel.

— Jag blev 13-procentigt invalid i axeln, men det har jag lyckats tränat bort. Visst kan jag ibland än i dag känna av skadan i axeln, men den funkar helt okej.

Han jobbar till vardags som säljare, men är också styrkeledare vid Orsas brandstation.

— Jag tycker om mitt ordinarie jobb, men att vara brandman är världens bästa jobb, att få hjälpa människor.

Men det var alltså slumpen, eller rättare sagt olyckan som han själv råkade ut för den där vinterdagen för lite drygt 20 år sedan, som bidrog till att han ville bli brandman.

— Min bror Mikael hade precis tagit över Statoil i Mora och jag hoppade in extra där ibland. Jag var på väg in till macken tidigt på morgonen för att jobba när jag mötte en lastbil.

Tomas berättar vidare att det blev ett stort snömoln av lastbilen och han tappade sikten på vägen för en kort stund. När han fick tillbaka sikten kom där mitt på vägen en stor älg.

— Kör man på en älg ska man inte träffa mitt på, så jag försökte svänga åt sidan. Men älgen vände och träffen tog mitt på.

Älgen slungades över Ericsons bil medan han själv hamnade i diket och bilen lade sig på taket.

— Jag trodde jag skulle dö. Jag hade ju barn hemma och tänkte på dem, säger Tomas om skräckupplevelsen.

Först på plats var en styrka från brandkåren i Mora.

— När en av brandmännen la sin hand på min axel och sa att de skulle ta ut mig, att det inte var nån fara, det gjorde mig så lugn och trygg.

Han hade tur i oturen då bara hans ena axel blev rejält skadad. Det hade kunnat sluta så mycket värre.

— Jag fick höra att jag haft änglavakt. Man ska inte träffa älgen mitt på, som jag nu gjorde. Värsta olyckorna med älg sker i runt 70 km/timmen, då är risken stor att den hamnar inne i bilen och det är många kilo…

— Jag körde fortare än 70 och därför slungades älgen över bilen, säger Tomas om de lyckliga omständigheterna som bidrog till att han överlevde älgkrocken.

Han jobbar som säljare och när vi under tisdagen pratar med honom är han ute efter vägarna. Det blir många mil i bil för Ericson.

— Nog har man blivit försiktigare efter den händelsen. Man tänkte innan; ”Det händer inte mig”, men det gjorde det.

Det var efter händelsen som var nära att ta hans liv som han själv sökte som deltidsbrandman.

— Jag jobbade som säljare även på den tiden och det var inte så populärt att anställa nån som reser mycket. Jag sökte en tjänst under tre års tid innan jag kom med och nu har jag varit deltidsbrandman i 17 år.

Under alla sina år inom brandkåren har han varit med om många olyckor. Oftast är brandkåren först på plats och särskilt en händelse har etsat sig fast i hans minne.

Det var en våldsam krock som 2015 inträffade norr om Orsa mellan en husbil och en så kallad SUV. I husbilen, som färdades norrut, fanns en norsk familj som var på väg hem till Trondheim efter att ha varit och tittat på skid-VM i Falun.

— De i princip frontalkrockade och husbilen var i stort sett totalt förstörd. I husbilen fanns två barn, deras föräldrar och så barnens farfar. Farfar klarade sig undan med blåmärken, men de övriga blev allvarligt skadade, berättar Tomas.

Vid den tiden hade det i Mora nyligen stationerats en ambulanshelikopter, men av lite olika omständigheter kunde dels inte den komma och det tog även väldigt lång tid innan första ambulans var på plats.

— Det var det som gjorde att den här olyckan var så speciell. Normalt tar det inte lång tid förrän ambulansen kommer efter oss, men nu försökte jag vårda så gott jag kunde och lugna den här familjen under cirka 1,5 timmes tid.

När väl första ambulans kom till olycksplatsen var det bråttom.

— Jag såg hur sonen blev allt sämre. Det kommer alltid två ambulanser vid en sån här olycka, den första är en ledningsambulans och den som kommer som nummer två är lastningsambulans.

— Men jag sa direkt att ni måste åka med grabben nu. De brukar inte ta i den ordningen, men de förstod på mitt uttryck att det var väldigt bråttom.

De i SUV-bilen klarade sig oskadda. Fyra i husbilen fick allvarliga skador, men redan dagen efter hade familjen bett att få träffa personen som under så lång tid i det trånga utrymmet i den totalkvaddade husbilen, gjorde allt han kunde för att hjälpa och lugna de skadade.

De tog varandras telefonnummer på lasarettet och olyckan blev starten på en vänskap.

— Det är ofta som man undrar; ”Hur gick det med de skadade som man varit med och hjälpt”. Vi pratar i gruppen om det här, men sedan åker man hem med sina tankar.

— Det här så speciellt då jag själv har barn och även på grund av att man var så länge tillsammans med de skadade.

Tomas berättar att han hade kontakt med familjen under deras rehabiliteringstid och han poängterar hur tacksam han är över att han fått veta hur det gick med dem.

Men historien tar inte slut där.

— De var så tacksamma att de bjöd mig till Trondheim för att vara med då deras dotter konfirmerades. Två år efter olyckan kom de till Orsa, jag och min familj var ute och åkte husbåt med den här norska familjen.

Det som hade kunnat sluta fruktansvärt illa, blev i stället startskottet på en fin vänskap.

— Jag själv var med i en olycka och sedan det här med den norska familjen, när man är med om sånt, då förstår man verkligen att det är ett viktigt jobb man gör.

— Alla är lika värda, men det är speciellt när barn är inblandade i olyckor. Att sedan få följa rehabiliteringen och deras väg tillbaka är den finaste upplevelse jag varit med om som brandman.

Att få hjälpa människor är hans drivkraft och den kom till honom när han själv var nära att mista sitt liv.

— Det finns inget bättre än att få hjälpa andra människor och i 99 procent går det också bra vid olyckor vi är ute på. Bara det att finnas till hands, att ge trygghet till skadade, lägga handen på axeln, det är inte svårare än så, menar Tomas.

— Om jag själv inte varit med om olyckan med älgen, så skulle jag aldrig sökt till brandman, men den trygghet som jag kände då, den vill jag ge till andra, jag vill hjälpa andra människor, understryker Tomas Ericson.