Joel cyklade ensam genom Europa

Om man vill ha en udda semester utan resesällskap, vad gör man då?

Ja, då kan man göra som Joel Helker Nygren. Han tog en cykel och trampade ut i Europa.

Totalt var han på rullande fot i 3,5 månader.

En kort summering kan se ut så här: cykelstrul, sjukdom samt helt underbara människor och platser under vägen genom Europa.

– Ja, det gick mycket upp och ner och visst var det många gånger som jag tänkte: ”Vad sjutton håller jag på med?” Det var jobbigt många gånger, men det positiva väger över så det var värt det, konstaterar Joel.

– Jag är väldigt glad att jag gjorde det här, inte minst för alla underbara människor jag träffade.

Joel kom hem till Sverige och föräldrahemmet i Orsa strax innan jul efter några hundra mil på cykel genom Europa och otroligt många erfarenheter rikare.

– Det jag framför allt har lärt mig är att världen är inte så eländig som den många gånger beskrivs. Vi får hela tiden höra nyheter om kriminalitet, terror och annat elände, men under hela min väg träffade jag bara vänliga människor och det var ingen som var elak eller som försökte lura mig.

– Visst fick jag nej ibland när jag knackade på i ett hus för att höra om jag fick slå upp mitt tält på deras gård en natt, men de sa det inte på ett ovänligt sätt och jag blev hela tiden väl bemött, vill Joel ha sagt.

Men hur kommer man ens på tanken att ta en cykeltur genom Europa och det ensam?

Som ung flyttade Joel till Söderhamn för att satsa på pingis. Efter åtta år i Hälsingland, bestämde han sig 2014 för att flytta till Sundsvall och studera kriminologi. Våren 2017 tog han examen och senare samma år fick han jobb som handläggare inom frivården. Det var där som det börjades så ett frö till det som till slut blev ett cykeläventyr utan dess like.

– Efter ett halvår, kände jag att jobbet inte passade mig. Jag passar inte på ett kontor och ville göra något mer spännande.

Sedan växte det där lilla fröet än mer när han under en sjukdomsperiod låg hemma och hade tråkigt.

– Jag kikade runt på lite olika videoklipp och då råkade jag se en kille som cyklade från Argentina till Kanada. ”Shit, vad häftigt”, tänkte jag direkt. Det där borde man göra någon gång i livet, att bara ge sig ut i världen för att se hur det är.

Sagt och gjort. Efter ett år på nya jobbet, sa han i somras upp sig och han sa även upp lägenheten i Sundsvall. Allt med tanke på cykeläventyret, som nu skulle bli verklighet

– Tanken var inte att vara ute i flera år, som den där killen jag såg i klippet, men jag ville ändå inte ha något som höll mig kvar.

– Jag skulle cykla ner mot Östeuropa. Jag tror det finns så mycket fördomar mot människor där, men de var snälla. Inte mycket mer än så hade jag planerat, sedan fick vi se hur länge jag skulle bli borta.

Joel köpte en begagnad cykel i Orsa i somras och började göra i ordning den så att han skulle få med sig tält och övrig packning som måste med när äventyret senare under hösten skulle rullas igång.

– Bara det här att sova i tält var helt nytt för mig, jag hade aldrig tidigare gjort det, berättar han med ett skratt.

Den 3 september rullade han iväg på sitt livs resa med start från föräldrahemmet på Uppfinnarvägen i Orsa.

– Klart att föräldrarna var oroliga och de undrade vad jag gav mig ut på.

– Det hade varit bra mycket enklare att ha nån med sig, men så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det själv. Man växer som människa och vet att man klarar av att lösa problem på egen hand.

– Men det var en märklig känsla när jag gav mig iväg helt själv och cyklade Slättberg, Åberga och Skattungbyn.

Bara att ta sig genom Sverige tog tre veckor och det var inte problemfritt. Ett modernt stormkök ”kurkade” ihop och ekrar gick sönder på grund av den tunga packningen.

– Jag hade bunkrat upp för att laga punkteringar, men hade inte en tanke på att ekrarna kunde gå sönder. Nere i Malmö, där en syster till mig bor, köpte jag verktyg så att jag kunde laga ekrar. Det gick några under resan, men faktiskt så åkte jag inte på en enda punktering under 3,5 månad på cykel, det är ju helt fantastiskt.

När han skulle lämna Sverige och trampa över till Danmark, var det med lite extra oro i kroppen, erkänner Joel.

– Då lämnade jag allt det trygga bakom mig, så det var lite halvjobbigt.

I Danmark är det heller inte bara att slå upp tält lite hur som helst.

– Den allemansrätt som vi har, finns inte på många ställen och i Danmark är det förbjudet att slå upp ett tält ute i skogen. Så jag fick plinga på i husen och fråga de som bor där om jag kunde slå upp mitt tält en natt på deras tomt.

Danskarna visade sig vara ett väldigt givmilt folk, om nu någon tvivlat på det tidigare.

– Under fem dagar cyklade jag i Danmark och tre gånger blev jag inbjuden att sova i deras hus.

Så här gick det många gånger till och det var inte bara danskarna som visade sin gästfrihet: Först sa de ja till att den ensamme cyklisten från Sverige fick tälta på deras tomt. De blev nyfiken på Joel och bjöd in honom på kaffe. Efter en stund frågade de om han ville ta en dusch och sedan om han ville sova inne hos familjen, då de hade ett extra rum.

– Danskarna och tyskarna var de absolut vänligaste, men så här gick det till även i till exempel Tjeckien och Slovakien. De ville prata lite först, men sedan slutade det ofta med att de bjöd på middag, jag fick sova inomhus och sedan bjöd de på frukost dagen efter.

Joel berättar med stor tacksamhet över all vänlighet som han mötte, oavsett land.

– Hos en dansk familj, så for mamman iväg och handlade en kasse mat som hon sedan skickade med mig när jag skulle trampa vidare.

– Folk var genomgående så generösa och det var väldigt roligt att få träffa alla människor.

Han berättar om när han i mitten av oktober cyklade genom Tyskland och han kunde göra det i shorts i cirka 25 graders värme.

– Allt blev så mycket enklare när vädret var bra. Man slapp kondens i tältet och det gick lättare att torka kläderna.

Men vädret skulle bli sämre. Runt den 20 oktober trampade han in i Tjeckien.

– Jag vaknade upp en morgon och det var is på insidan av tältet, det var is i vattenflaskorna och dessutom kände jag begynnande halsont.

Han tog då in på ett hotell i tjeckiska Telc och bodde där i fem dagar. Sedan trampade Joel in Österrike och tog där in på ett Bed and Breakfast.

– Men jag blev inte bättre, utan kände mig fortfarande hängig. Jag var precis på gränsen, så jag trampade tillbaka in i Tjeckien igen, då det är betydligt dyrare i Österrike.

I cirka tre veckor var Joel så pass sjuk att han tvingades ligga lågt. Det var inte läge att fortsätta cykeläventyret.

– Innan jag blev sjuk, hade jag sagt till en kompis: ”Vilken mardröm det skulle vara om man blev förkyld här i Tjeckien.” Och så blev jag sjuk ett par dagar senare…

Men efter tre veckors ofrivilligt stopp kunde den Orsabördige 28-åringen trampa vidare på sin färd genom Europa. Det kanske starkaste minnet från resan kommer från Slovakien.

– Jag använde mig av det vanliga konceptet: Jag plingade på och frågade om jag fick slå upp mitt tält på deras tomt. Jag kom till en stor familj och mannen blev så himla glad att det helt plötsligt dök upp en man från ett annat land i deras hem. Han tyckte det var så roligt att han faktiskt tog ledigt från jobbet.

Konversationen hölls på tyska, då den slovakiske mannen inte kunde engelska.

– Han tyckte också om att sova i tält och klättra i berg. Han visade vart han hade klättrat och jag visade hur jag cyklat genom Europa. Det var riktigt häftigt.

Han lämnade den trevliga slovakiska familjen och trampade vidare mot Ungern. Vädret började bli sämre och efter en regnig natt i Györ, vaknade Joel upp i hopp om att regnet upphört.

– Det var så tyst och det kändes skönt att det hade slutat regna. Då kikade jag ut från tältet och såg… snö. Det var därför det var så tyst.

I Ungern och Kroatien blev han totalt fyra dagar. Fyra jobbiga dagar, kan poängteras.

– Det var riktigt dåligt väder. Jag cyklade och tältade. På morgonen fick jag lov att dra på mig våta kläder, så det var riktigt tuffa dagar. Som tur var, så fick jag inget bakslag och jag höll mig frisk.

När han kom ut mot kusten och Adriatiska havet, blev vädret betydligt bättre.

– Det var runt 15 grader och riktigt skönt. Det blåste desto mer, men det fick man ta.

När Joel kom till Split i Kroatien, ”lyxade” han till det och tog in på vandrarhem i tre dagar.

– Det var skönt att få känna sig som en vanlig människa och att få sova ut.

När han fått tillbaka energin, tog han en färja över från Split till Ancona, på Italiens östkust.

– Jag cyklade från öst till väst och Italien var nog det vackraste landet jag cyklade igenom.

Från den italienska västkusten tog han sedan färja över till Barcelona.

– Resan skulle ta 21 timmar, men på grund av motorfel, tvingades båten vända tillbaka och vi fick kliva på en ny båt. Så i stället för 21 timmar, tog det 50 timmar att nå Barcelona.

Till den stora spanska staden kom båten 02.30 på natten en vanlig vardag. Allt var stängt och Joel fördrev ett antal timmar i staden genom att – det han gjort under hela resan – cykla runt.

– Jag hade sett McDonalds som öppnade klockan 08.00. Jag cyklade runt tills de öppnade. Jag ville verkligen in där, bara för att komma in någonstans på morgonen.

Joel blev kvar en vecka i Barcelona, där han bodde på ett vandrarhem. Några planer på att cykla hem till Sverige fanns inte, av förståeliga skäl.

– Att cykla i Sverige i december skulle inte vara roligt. Det var tillräckligt jobbigt att cykla i Kroatien när det var nollgradigt.

Att ta med sig sin kära cykel på flyget, var för struligt så Joel beslöt sig för att skänka bort den.

– Det finns många fattiga och hemlösa i Barcelona. Jag fick syn på en herre som släpade på en kundvagn, han kunde lite engelska och jag frågade honom om han ville ha min cykel.

– Han blev jätteglad över att få cykeln och när jag såg hur glad han blev, så gjorde det mig lika glad.

Efter 3,5 månad på cykel ute i Europa, kom Joel Helker-Nygren strax innan jul äntligen hem till sina oroliga föräldrar i Orsa. När vi pratar med honom ungefär en månad efter hemkomsten, är han inte främmande att ge sig ut på nytt cykeläventyr.

– Ja, det kan jag tänka mig, det rycker redan lite i benen, säger han med ett skratt.

– Men då blir det inte så lång tid som 3,5 månad utan då får det nog räcka med en till två veckor.

Trots att det många gånger var tufft, vill han inte ha den äventyrliga resan ogjord.

– Visst tänkte jag många gånger: ”Vad i helvete är det jag har gjort, jag sa upp mig från ett bra jobb och jag sa upp min lägenhet.”

– Men det härliga jag så många gånger var med om, det övervägde det negativa. När jag for hemifrån varnade föräldrar och kompisar mig för att jag skulle bli rånad, men jag var inte i närheten av det. Jag träffade så många underbara människor, oavsett om de bodde i fina hus eller i ruckel, så blev jag alltid bra bemött.

– Världen är inte en sån hemsk plats som många vill ha det till, konstaterar långfärdscyklisten Joel.

Exakt hur många mil det blev i sadeln kan han inte svara på.

– Jag hade ingen cykeldator eller annat som mätte, men nog blev det några hundra mil, konstaterar han.

Han är nu tillbaka i Sundsvall och har precis flyttat in i en etta på 40 kvadratmeter, dubbelt så stor som den han sa upp för cykelresan. När det gäller jobb, har han fått vikariat fram till sommaren på en rättspsykiatrisk klinik.

– När jag var ute och cyklade visste jag aldrig var jag skulle sova eller om jag kunde ta mig en dusch. Man uppskattar mer nu såna vardagliga saker som man annars tar för givet, är en lärdom som Joel fått med sig efter sitt cykeläventyr.

Bilden längst upp. Här är en familj i Slovakien som Joel bodde oss. De blev så glada över Joels besök att mannen till höger till och med tog ledigt från jobbet för att umgås med den cyklande svensken, som syns näst längst till höger. Joel har fortfarande kontakt med familjen plus en del andra som han mötte under sin extremt långa cykeltur. Foto: PRIVAT