Tandövala – en pärla i Limaskogarna

Tandövala är Malung-Sälens största naturreservat. Det ligger i Lima socken och erbjuder en vild natur i ett kargt klimat med stor biologisk mångfald. När det är som kallast och mest svårtillgängligt är det som allra vackrast.

Vi börjar vår skidtur från Femtvägen på den västra sidan av Tandövala, målet är Södra och Norra Vardsätern. Dit är det 3,5 kilometer från vägen. Planen var att åka upp från den östra sidan men Mosätravägen från Fiskemackstugan, ( Festjemackstuggo på limamål) var oplogad. De tidigare riktmärkena från platsen på västra sidan, var en kalkblandare och en vacker tallskog. Nu finns inget av det kvar, blandaren är borttagen och skogen avverkad.

Turen på Gräsbricksleden börjar numera på ett kalhygge. Det är ingen rusning till Tandövala den här tiden på året. Därför blir vi glatt överraskade när vi ser flera skidspår. Vi följer spåren, efter en halv kilometer passerar vi gränsen till naturreservatet. Jag sätter på stighudarna på turskidorna inför den branta stigningen uppför. På grund av den starka kylan, som är omkring minus 20 grader, lossnar den ena stighuden efter ett tag. Klistret är för dåligt. Jag tar av den andra också och får förlita mig på den gröna fästvallan. Den ger dåligt fäste så det blir en kämpig stigning uppför på bakhala skidor. Med facit i hand var det dumt att inte stanna och valla på lite blått.

När vi kommit upp från den värsta branten blir det lättare skidåkning. Bratthols Karin Persson som också är med tycker det går bra. Med sin superkondition och vallningsfria skidor hade hon inga som helst problem att skida uppför det branta berget. Solen skiner vackert, dock inte i skogen som vi åker i. Där är det mestadels skugga. Vi åker på sommarleden som är svår att följa vintertid. Den djupa snön gör det svårtillgängligt. Vi följer skidspåret och plötsligt känner vi inte igen oss, vi hamnar ute på en myr. Vi kommer ut ur mörkret och får uppleva något helt makalöst vackert. Ett kritvitt landskap med snötyngda träd och en knallblå himmel samt åsynen av Storvarden. Det är så storslaget!

Spåren ledde oss utanför leden, det blev en omväg som blev enastående mycket bättre. Nu är det inte långt kvar till fäbodvallen i Södra Vardsätern. Efter en kvart når vi målet för dagen och vi blir lyckliga över att se den öppna fäbodvallen som ligger på 615 meter över havet.

Temperaturen har gått upp och det kan inte vara mer än runt tio grader kallt. I solen känns det varmt. Det blir en efterlängtad fikastund i total tystnad. Här får vi en stunds avkoppling där vi är långt från bruset i civilisationen. Här finns inga skotrar och flygplan som väsnas, ej eller något coronavirus och vi har inte sett en enda människa. Däremot finns det mobiltäckning till skillnad från förr, då var man helt avstängd från omvärlden.

Den här lördagen som vi besöker Tandövala, finns det inte mycket djurspår förutom ett lodjur som trampat i skidspåren. Tanken på att åka upp på Storvardens topp har vi lagt åt sidan. Klockan är mycket och när stighudarna lossnade var en topptur uteslutet för min del. Vi fortsätter färden till Norra Vardsätern, raststugan är normalt öppen för övernattning, det kostar en hundring per bädd. Nu säger en skylt oss att dörrlåset är trasigt och man hänvisas till den andra stugan i Södra Vardsätern som är en uthyrningsstuga.

Solen går snart ner och vi gör en tur norrut. Vi behöver inte åka långt för att få se ännu ett sagolandskap i snö. Den lågt stående solen gör långa skuggor. Det är som att befinna sig i en annan värld.

Fakta om Tandövala naturreservat

Området som blev ett naturreservat 1982 är på 3498 hektar.

Det ligger väster om Limedsforsen och cirka 5 mil norr om Malung och 2-3 mil från Sälen.

Det förvaltas av länsstyrelsen och är ett Natura 2000 – område.

På Södra Vardsäterns fäbod finns det getter som håller vallen öppen på somrarna.

Storvarden är det högsta berget i reservatet med sina 777 meter över havet. Det ansågs tidigare vara Sveriges sydligaste fjäll då trädgränsen var längre ner. Vard är dock den rätta benämningen för kala toppar i ett skogslandskap. För hundra år sedan var den kal, numera växer det träd på toppen. Att dessa trädlösa vardar bildades beror på ”den lilla istiden” som varade mellan 1550 och 1880.

Typiska fjällväxter finns på hög höjd såsom ripbär, krypljung och fjällven, i ravinerna växer det fjälltolta. Längre söderut än så här växer dessa inte.

Björn, lo, varg och järv finns i reservatet när de har sin genomresa där.

Det är en obeskrivlig känsla att få vistas i denna pärla i Limaskogarna, mitt emellan Malung och Sälen. Klockan har passerat 15 och det är dags att bege sig ner till bilen. Det finns dock en oro inom mig för hur jag ska klara av att åka nerför branten i en trång skog. Oron är befogad, vi kommer ännu en gång fel och åker helt utanför leden. Vi vet inte alls var vi är, fördelen med att åka vilse på ett berg är emellertid att man alltid kommer ner. Färden utför går i snigelfart, släpper man på så är risken stor att man åker in i ett träd eller ramlar och i värsta fall bryter benet. Vi ramlar båda två då och då. Vi hjälper varandra upp eftersom den djupa och lösa snön gör det extra svårt att resa sig upp. Är det så här det känns att ramla i kvicksand?

Karin får nog av den svåra terrängen och tar av sig skidorna, det skulle hon aldrig ha gjort. Hon sjunker ner en halvmeter i snön och trampar ner i ett vattenhål med ena pjäxan. Det fryser till is och den måste huggas bort innan hon sätter på sig skidorna igen vilket hon gör ganska fort efter sitt experiment.

Mörkret kryper allt närmare, plötsligt kommer vi ut på en öppen plats. Nu kan det väl inte vara så långt kvar tänker vi. Men det är det, vi får åka en stund till tills vi hittar spåren som vi åkte upp på. Då är det nästan mörkt. När vi sätter oss i bilen är det minus 21 grader, turen tog fem timmar. Det var en otroligt kämpig skidtur, men det var det värt. Belöningen var obetalbar.