De lyckas göra politik kul, kanske vi också skulle prova…?

Deckarserien ”Shetland” (SVT) är bra. Spännande. Deras engelska dialekt låter lite lattjo, som att de har svårt att formulera orden i sitt eget språk. Men trögheten bedrar, för de löser det mesta och historierna är spänstiga.

Beskrivningar av hur folk låter, ser ut och beter sig kan vara rätt kul, även om det är ett litet tabu i Sverige.

På tal om engelsmän så är de mer frigjorda på den punkten. Helst i politisk journalistik. De har seriös rapportering, men ofta också mer frejdiga referat.

”Premiärministern darrade som en brylépudding när frågan kom, och svarade med återhållen ilska i sin polypträngda röst…”

Eller:

”Finansministern gjorde en tre sekunders utmärkt imitation av en fågelholk innan hon frenetiskt började bläddra i sina papper som för att hitta en formel som kunde trolla bort henne en stund…”

Man kan likna det vid en skriven karikatyrteckning. Inte ljug, bara tillspetsad verklighet. Man avdramatiserar utan att trivialisera.

Alla är med på att det delvis är ett skådespel. Politikerna debatterar och journalisterna skriver. Sedan äter de glatt lunch tillsammans. Dagen efter slår politikern upp morgontidningen och småler när han läser sin sågning:

”Dagen till ära har han så mycket hårprodukter att han ser ut som en legogubbe, och som vanligt hänger halva skjortan utanför likt en stressad grekisk taxichaufför, men hans tal om potthål var både inspirerande och vältaligt.”

Svensk politik bjuder också på en portion skådespel. Det är överdrifter, spelad ilska och indignation. Enkla budgetförslag bemöts som att de vore dödsstöten för landet, lagförslag som att civilisationens undergång är nära. Fascismen, kommunismen eller anarko-liberalismen står redan i farstun.

Men sådant skådespel låtsas vi inte riktigt om. Kanske är vi för artiga för att påpeka det?

Här tror jag att humor skulle sätta lite välbehövlig färg på anrättningen.

”Den nya gruppledaren harklade sig och började sitt anförande med en passion och joie de vivre värdig en begravningsentreprenör som just fått kvarskattebesked…”

Skulle man själv finna sig i att bli omskriven så, om man var politiker?

Ja, varför inte?

De som dagarna i ända harvar med grå lagförslag välkomnar säkert lite uppmärksamhet. Åtminstone så länge det görs med en nypa finess.

För det ska vara frejdigt, men samtidigt intelligent, fyndigt och någorlunda neutralt – alla sidor kan få en släng av sleven.

Det kräver fingertoppskänsla och kunnande av den som skriver och skulle fylla ett blågult tomrum mellan torrt rapporterande och enögda plumpheter på ledarsidor och i sociala medier.

Sannolikt skulle det också få fler att läsa om politik när den kommer inslagen i lite roligare papper. Och det kan också vara värt något.

Så i framtiden skriver tidningen som vanligt:

”Ledamot Nilsson replikerade att kommunen borde ta ansvaret för vägnätet genom en enda stor förening där samtliga fastighetsägare är medlemmar.”

Men har också ett referat i den alternativa stilen:

”Ledamot Nilsson, i sin standardmundering – bruna manchesterbyxor, rutig skjorta, träskor och i dag också en chic klick raklödder bakom höger öra – hasar fram till talarstolen för sin replik. Nilsson greppar talarstolens sidor med stora nävar, spänner ögonen i kommunalrådet och säger på mullrande dalmål: ’Jag har ändrat mig. Kommunen borde återta skötsel och underhåll av vägnätet genom att bilda en enda jättevägförening.’

Kommunalrådet rycker till och stirrar tillbaka mot Nilsson så som man tittar på något man just slagit tån i. Surt.”

Får man mindre respekt för politiker om man läser sådant? Spär det på politikerförakt? Jag tror inte det. Snarare lyfter det fram det mänskliga. Politik är också ett ämne som är tillräckligt viktigt för att skämta om.

Förresten, på tal om dalmål och dialekter, så erövrades Shetland av vikingar på 800-talet och deras dialekt har fortfarande starka nordiska inslag. Det är med andra ord våra egna nordiska förfäders fel att shetlandsbor låter som att de pratar svenska med engelska ord.

Men serien är som sagt bra.