”Vi är den enda levande fäboden i Leksand med fjällkor och mjölkförädling”

Så här i slutet av sommaren när löven och gräset börjar gulna är det dags för Land Örjan Gustavsson och Sofia Edinius att ta hem sina kor till gården och lämna fäbodlivet i Skallskog för i år. Nu ser de tillbaka på en sommar med fler besökare, speciellt under torsdagarna i juli när de dukar upp med glödstekt sill.

— Silkvällarna har ju ökat, det har varit mycket folk på dem och det har blivit yngre och yngre som kommer och hittar hit, så det är roligt. Ett tag tänkte vi lägga ner det till nästa år men nu har vi fått nytändning och vill utöka i stället, säger de med ett leende.

Skallskog är en historisk fäbod- och bymiljö i Leksands kommun med rötter som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Fäbodlivet i Skallskog tog hastigt slut för Landgårdsfolket i slutet av 1940-talet men sedan 2001 driver familjen fäbodtraditionen vidare. Först var det Land Örjans mor Alice som drev fäboden sommartid men 2020 lämnades stafettpinnen över till Land Örjan Gustavsson som då tog över Skallskogs fäbod och verksamheten hemma på Landgården i Häradsbygden.

— Vi är ju den enda levande fäboden i Leksand med fjällkor och mjölkförädling. Vi gör smör, bröd och ost här på plats men vi lever ju med korna året om så vi är här för kornas skull, resten av året bor de på vår gård i Gärde och gör produkter på all mjölk som vi säljer i gårdsbutiken, berättar Land Örjan Gustavsson.

Fäbodlivet som nu går mot sitt slut inleddes i början av juni då korna buffras upp för att ströva fritt här i skogen till slutet av augusti – en tradition som är fylld av glada kor.

— Jag längtar hit för att se att kor får bli så jädrans glada när de får springa lösa och beta, det är det bästa jag vet. Det gör mig lyckligast, allt det andra är bara bonus, säger Sofia.

Under sommaren handlar dagarna om tidiga mornar med mjölkning av fjällkorna och tillverkning av fäbodprodukter samt skötsel av fäboden och att ta hand om nyfikna besökarna.

— Det är både folk från orten och turister som hittar hit. Det är en del holländare och tyskar och de som kommer brukar ha blivit rekommendera att besöka oss, vi har ju även två stugor vi hyr ut om man vill sova här en natt, förklarar Land Örjan.

Här saknas moderniteter som el och rinnande vatten, man får helt enkelt kämpa lite mer för att få sin kopp kaffe och kunna baka. Sofia stoppar in lite ved i pannan och fyrar på för att laga lite mat och njuter av långsamhetens lov.

— Livet är mycket enklare här uppe. Man har sin egen takt. Man gör det man ska men det är inte så mycket att hålla koll på klockan. Egentligen borde det vara hårdare för vi inte har varken el eller vatten, men det är enklare.

Långt bota i skogen hörs en koskälla, korna är på väg hem och behöver passera över den trafikerade vägen så Land Örjan kilar i väg för att se till att de kommer tryggt över.

— Varje morgon ska de över vägen, man kan inte stoppa dem. Och sen ska de ju hem på eftermiddagen så då får man sitta och lyssna och vänta på dem, det är ju 60 kilometer i timmen här, men det är sällan någon kör i 60 – folk kör för fort. Korna är oberäkneliga, de kliver ju bara rakt ut när det passar dem. De har ju inte något trafikvett alls, då bet blir svårt med bilister som inte förstår, avslutar Land Örjan Gustavsson.