Några tacksamhetens ord från ett flyktingbarn

Sommaren 1994 anlände min familj till Sverige. Vi hade flytt från kriget i Jugoslavien och visste ingenting om hur framtiden skulle se ut. Skulle vi stanna här länge eller kanske återvända hem så fort oroligheterna hade lagt sig?

Jag var bara fem år, så jag kan inte påstå att jag grubblade mycket över det. Min bror var nio, men han verkade inte heller särskilt besvärad. Vi var för upptagna med att leka och njuta av en av de varmaste svenska somrarna i mannaminne i en av landets vackraste sommarstäder – Leksand.

Några som antagligen hade väldigt svårt att finna njutning just den sommaren var däremot mina föräldrar. Pappa var 39 år och mamma 35. Mitt i livet hade ett brutalt inbördeskrig slitit isär deras hemland och skickat dem med två små barn till en fullständigt främmande plats, långt bort från all släkt och alla vänner. Släkt och vänner som kanske inte ens var vid liv längre. Jag kan inte föreställa mig magklumparna som mina föräldrar gick till sängs med.

Oavsett om vistelsen skulle bli kort- eller långvarig fanns det inget annat val än att försöka stadga sig i detta nya land. Lära sig språket, säkra en inkomst och mata fyra hungriga munnar. För att klara av dessa viktiga uppgifter behövde även andra mindre uppenbara, men lika essentiella, utmaningar överkommas.

Att plötsligt gå från att kommunicera som en vuxen, bildad människa med humor och elegans, till att kommunicera på ett barns nivå är inte enkelt för psyket. Likaså att gå från att vara en produktiv och självförsörjande arbetare till att vara beroende av lån, bidrag och skolbänken igen. Det krävs en enorm mental styrka för att ta sig igenom de första åren som nyanländ i ett främmande land.

Något annat som krävs är meningsfull sysselsättning. Och det är egentligen detta jag satte mig ner för att skriva om idag.

För de flesta nyanlända tar det ett bra tag innan språkkunskaperna är tillräckligt goda för att möjliggöra meningsfullt arbete och etablering i det nya samhället. Under denna period behövs någon form av sysselsättning som håller undan den potentiellt överväldigande depressionen som lurar över alla vars rötter plötsligt kapas på det här viset. Jag vet att mina föräldrar skulle säga att min bror och jag gav dem all motivation de behövde för att klara av denna utmaning, men det är inte hela sanningen.

En avgörande roll spelades av Leksands många välkomnande invånare som bidrog till att samordna kulturella projekt för att främja integrationen av nyanlända – något jag även skrivit om 2019 i en insändare till Dala-Demokraten.

Med språk, utbildning och arbete ännu utom räckhåll fick mina föräldrar möjligheten att bidra med sina kreativa förmågor i form av sång, dans, musik och konst. Tillsammans med etablerade svenskar och nyanlända från världens alla hörn bildade de Multikulturella Föreningen i Dalarna som anordnade konserter och dansuppvisningar, samlade intäkter till krigens offer och gav mängder av biljettköpare ett smakprov på sina hemländers kulturer.

Ord kan inte beskriva hur mycket dessa aktiviteter betydde för mina föräldrars själsliga välmående och för min familjs inträde till vårt nya hemland. Varje individ som bidrog till att dessa projekt blev till är en hjälte i mina ögon.

Vår vistelse i Sverige visade sig bli allt annat än kortvarig. Nu har det till och med blivit dags för samma gäng som anordnade dessa evenemang under 1994-95 att samlas för en 30-års jubileumskonsert – givetvis i Leksand.

Betydelsen som denna verksamhet har haft för min familj återspeglas inte enbart i att min pappa givetvis ska delta i konserten och mamma i dansen, och i att hela familjen – med partners, barn och ingifta – lika självklart ska vara på plats. Det som kanske allra främst visar vad dessa hjältars arbete i det långa loppet mynnade ut i är att både min bror och jag – de där små flyktingbarnen som lekte i sommarvärmen – nu är i position att med varsin egen firma sponsra konserten. Och att vi inte tvivlade en sekund på att göra det.

Det är sällan jag offentligt uttrycker stolthet, men det här är ett sådant tillfälle. Att mina föräldrar kan återvända till Leksand efter 30 år för att återigen skapa konst, nu med ekonomisk uppbackning av sina söners företag, är inte en liten sak. Det finns många alternativa öden för söner till krigsflyktingar, inte alla lika positiva.

Mycket mer än stolthet känner jag dock tacksamhet till Multikulturella Föreningen i Dalarna, Leksands kommun och alla de många individer som gjort allt detta möjligt. Ni erbjöd mina föräldrar mening när det behövdes som allra mest och gav därmed hela min familj en start i vårt nya hemland som vi aldrig kommer att glömma eller ta för givet. Oändligt tack ska ni ha.

Vi ses i Sveasalen!

Text: Aljosja Yoshi Ziga