”Vi sätter kungen på bordet och så står livmedikus som inte är så lång bredvid mig”

När man stannar i backen och står en stund och tittar på det resliga huset med de gamla tallarna som soldater på vakt, kan man undra: vad är det för ett hus? Ett spökhus? Ett fängelse? En herrgård? Kanske ett sjukhus, dödligt vit med fönstren på rad och en grind av järn. Det är något kusligt över alltihop. Som om greve Dracula skulle komma ut på trappen och hälsa välkommen. Vad gör det där huset här egentligen i Leksand? Det borde inte vara här. Passar liksom inte in.

Eller är det så att detta är Dalarnas enda slott? I alla fall om man får tro Gods och Gårdar som utsåg Stengården (Hildasholm blev det först 1967) till 2005 års slottsträdgård! På något sätt, både rätt och fel, inrymmer alla dessa hustyper Axel Munthe som dessutom fick smälla upp denna vräkiga kåk 1911 på kyrkans mark! Detta säger också något om Leksand som sagornas, bondekrigarnas och myternas land.

Det har nu gått 165 år sedan läkaren Axel Munthe föddes (1857-1949), han som var drottning Victorias livmedikus och älskare, och som på ålderns höst fick flytta in på slottet med Gustaf V! Det finns nog ingen svensk vad jag vet som har gjort något liknande. Tänk er det: Gustaf V var alltså gift med Victoria. Så är allt väl. Man och hustru som sig bör. Men kungen var homosexuell, affären Kurt Haijby är känd, och lät kanske Victoria hållas med sin livmedikus som i sin tur byggde Stengården åt sin fru Hilda så att han kunde vänslas med drottningen på Villa San Michele på Capri och på Villa Solliden, bort från alla ögon, fast alla visste vad som pågick men sa inget. Paparazzi hade inte riktigt kommit igång här. Men inte nog med det.

Om det var så, vissa källor säger motsatsen, att kungen och Munthe var biologiska bröder, är det smått otroligt att doktor Munthe fick flytta in på slottet med egna rum och bolagssprit till bjudningar. En saga kort och gott som fick ett lyckligt slut kan man säga. Victoria ska på sin dödsbädd ha viskat i Munthes öra: ”Jag hoppas du kommer snart”.

Och hade Axel Munthe levt idag är jag rätt säker på att han skulle ha rest till Ukraina för att där ta hand om sjuka och sårade. Som nyutexaminerad läkare tog han 1884 nämligen tåget till det koleradrabbade Neapel när de flesta läkarna flydde hals över huvudet. Där har vi också en grej. Munthe kunde bli rasande om någon fotograferad honom i smyg. Men han kunde offra livet för fattiga och sjuka människor och för djur som ingen ville ha. Faktum är att luggslitna hundar stod nog högre i kurs än människorna.

Axel Munthe föddes i Oskarshamn 1857 i kung Karl XVs tid. Axels pappa var apotekare och mamma var hemmafru. Han hade två syskon. Hemmet var borgerligt präglat av konst, litteratur och musik, men Axel var tydligen ett bråkigt barn, ett osaligt barn som dödade fåglar och gjorde föräldrarna förtvivlade. Pappa Fredrik lär ha sagt att han inte var fadern. Det var djävulen. Och mamma Aurora, som kan ha haft en affär med ”djävulen”, den kåte prins Oscar, kunde inte förstå hur hon kunnat ge liv åt ett sådant vidunder.

Man skulle kunna säga att Axel Munthe var en typisk 1900-talsmänniska. Rastlös, otålig, ratade det inkrökta borgerliga livet och längtade ut i världen. Han ville bli omtyckt. Han ville bli berömd. Visa föräldrarna att han dög. Samtidigt drogs Munthe till en slags drömvärld av adel, gods och slott. Husen på Capri och i Leksand visar på eremitiska nästan religiösa drag; att asketiskt dra sig undan världens blickar samtidigt som man önskar att alla ska prata om en. Här uppstår några frågor.

Om Axel nu var hatad av sina föräldrar men kanske släkt med kungahuset, påminner hans självbild om den onda ängeln Mefistofeles, demon i tysk folklore som var djävulens tjänare på jorden. Var det därför han drog sig undan världen samtidigt som han ville rädda den? Var det därför han inledde ett förhållande med drottning Victoria för att han ansåg vara den rätte monarken? Det finns ett mycket intressant foto taget på Solliden 1931. Kung Gustav V har satt sig på ett bord medan Munthe står upp. Vad säger det? Kungen lär ha sagt: ”Vi sätter kungen på bordet och så står livmedikus, som inte är så lång, bredvid mig.”

Axel Munthe gjorde en kometkarriär kan man säga. Skolan klarade han på ett kick. Högsta betyg. Läkare vid 18, medicine doktor, gynekolog vid 22 i Sorbonne. Ett rekord Frankrike inte sett av en utlänning. På 1880-talet hade han praktik i Paris och kom i kontakt med den tidens målare som Carl Larsson, Zorn och Ernst Josephson. Men det var i samband med sommarvillan på Capri och boken om San Michele som gjorde Munthe världsberömd. Boken är nu inte speciell på något sätt, men San Michele är en av de svenska publikationerna som sålt mest. Kändisar och rika, alla skulle nu bli behandlade av den svenske Asklepios.

Men hur var det då med Dalarna och Stengården? Hur hamnade Munthe i Leksand? Som många på den här tiden, som hade råd vill säga, skulle man ut och se sig om i världen. Det låg i tiden att resa och gärna möta något naturligt, antikt och pastoralt. Som barn var Axel sjuk. Han sändes till olika orter för att kurera hostan. Som gymnasist vandrade han i Siljansbygden. Det var han inte ensam om. Blivande konstnärer och författare drogs till Siljan som kräftor i en mjärde. Först tänkte han bygga i Tällberg där ju konstnärssjälarna Gustaf Ankarcrona och Hugo Alfvén slagit läger. Men det blev inget av det. Kvar blev en igenväxt grund.

Leksands kyrkogård var Axels favorit. Han lär ha sagt: ”Den enda kyrkogården på jorden som förtar dödens fasa.” Vem vill inte bo nära en sådan plats. Och Munthe lyckades till slut arrendera en bit av kyrkogården för sitt slott! För om man nu var en kungason kunde man ju inte bo var som helst. Arkitekten Torben Grut ritade och Hallmans Per Karlsson byggde. Valmade sadeltak och symmetrisk exteriör kan man bland annat hitta i den svenska stenarkitekturen från 1500-och 1600-talet. Närmare förebild kan vara Leksands prostgård. Grut ville inte oroa för mycket och ritade ett hus med medeltidslika trädgårdar som trots allt skulle smälta in i miljön.

År 2005 var jag guide på Stengården. Jag satte mig in i storyn, alla möblerna och tavlorna som förflyttar besökaren till en historisk och ståndsmässig miljö. Stengården blev främst Hildas sommarnöje med barnen Peter och Malcolm. Här kunde de drömma sig fria från verkligheten med heliga trädgårdar, dockteater och historiska dramer. Till och med häcken hade de klippt som en medeltida borg.

Historien om Axel Munthes liv, hans byggnader i Leksand och på Capri för tankarna till författaren Joris-Karl Huysmns roman, Mot strömmen. Den handlar om den förmögne ädlingen Jean des Esseintes som drar sig undan nutid och lever i en dekadent och symbolistisk värld. Andlighet och mysticism lockar mer än revolutioner och stadslarm. Öppnar du grinden till Stengården lämnar du livet i vapenhuset och går mot strömmen.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist

Källor: En osalig ande av Bengt Jangfeldt, häftet Hildasholm samt Artes nr. 4 1999