”Vi kom där, några tokar från Dalarna”

Ingen är profet i sin egen hemstad.

Ordspråket tillika talesättet är en något omskriven variant hämtad från bibeln som innebär precis som det säger. Det är lättare att uppskattas av främlingar än av sin egna. Den lilla raden passar väl in på Kristian Matsson från Leksand, som är den längsta mannen på jorden. Ute i världen är han en känd musiker och låtskrivare, men hemma är han egentligen ”bara” Kristian.

Under artistnamnet The Tallest Man On Earth har Matsson turnerat runt om i hela världen och spelat tillsammans med den ena fantastiska musikern efter den andra. Basen är för närvarande en lägenhet i Brooklyn i New York samtidigt som gården i Gagnef tålmodigt står och väntar på nästa besök. Frågan är vad som egentligen är hemma för Kristian Matsson.

— Ibland känns det som att jag inte har något riktigt ”hemma”, men egentligen har jag ju faktiskt två hem. Största tiden tillbringas i New York eftersom det är där jag jobbar mest, men till slut kommer Gagnef och Leksand att bli hemma, det är här jag vill hamna. Just nu är det dock lite lyxigt att kunna ha både och för kontrasterna mellan mina hem är ganska stora, säger Matsson.

Besöken hemma i Sverige och Dalarna uppskattas till ungefär fyra gånger per år beroende på hur arbetssituationen ser ut med inspelningar, konserter och turnéer. Han säger själv att han tror att han ska få vara lite ledig vid hemkomsterna, men det blir sällan så. Hemma på gården har Kristian en studio som han försöker använda så fort han kommer hem. Istället för att hyra in sig hos någon i New York har han dessutom några gånger tagit med sig sina amerikanska vänner till Sverige.

— Sist när jag var hemma i februari så flög jag hit en blåsare som jag jobbar väldigt mycket med. Han blev helt frälst. Dalarna är väldigt lättsålt kan man säga, haha. Naturen, det gamla huset och härbret från 1600-talet som står på gården. Självständighetsdeklarationen för USA skrev ju på 1700-talet så dom tycker det är skithäftigt att jag har en byggnad från innan det.

För de som lyssnar på Matsson och hans musik är det ingen direkt överraskning att naturen är var han söker sig så fort ett tillfälle ges. Som han säger själv handlar hans låtar ofta om fält, fåglar och floder.

— Jag bor ju bredvid skogen och är ute där och springer ibland. Sen försöker jag fiska en del när jag hinner.

Då undertecknad själv är intresserad av fiske måste jag fråga hur det går med napplyckan. Svaret är att tiden inte räcker till riktigt men att Matsson genom åren haft förmånen att få lära känna väldigt många människor. Under tidigare år ägnade han sig dessutom väldigt mycket åt snowboard, en krets han nu tycker har svängt in mot just fiske i allmänhet och flugfiske i synnerhet.

— När jag får tid över till fisket blir det tillsammans med folk från snowboardtiden och lite nytt folk man lärt känna. Jag ska faktiskt fiska lite lax i Norge mot slutet av sommaren och till vintern hoppas jag kunna ta mig lite längre än så. Just nu blir det dock bara de här vanliga, korta, sporadiska tillfällena när man inte får fisk utan bara får komma ut och, ja hålla käften egentligen, säger Matsson med ett leende.

Det känns som att vi skulle kunna bli kvar i fiskepratet en bra stund och jag försöker leda in samtalet mer mot livet i New York genom att lägga fram kombinationen av The Big Apple och fiske som en dålig kombination. Jag hinner knappt prata klart in Matsson nästan lyriskt berättar att det är rena motsatsen och att det några timmar utanför storstaden finns drömfiske för att få öring och att favoritbutiken för flugor finns gömd på Manhattan.

Fiske i alla ära, det ändå för musiken som Kristian Matsson gjort sig känd.

Mellan 2015-2016 gjorde han över 200 spelningar runtom i världen och på platser han aldrig trott skulle vara möjligt.

— Efter det behövde jag ta en liten paus. Det här livet, jag klagar inte utan jag älskar verkligen att jag får hålla på med här, men det är ett ganska bisarrt liv just hur man lever rent socialt. Det är svårt att ha något vanligt, starta familj eller vad man ska säga, det är alltid någonting. Därför tog jag ledigt från spelningar 2017 och nästan hela 2018 hittills för att försöka strukturera om allting.

Nu har Matsson startat eget skivbolag och skapat ett nytt management. Han beskriver det som att han ”tagit över skutan lite mer själv”.

— Innan jag kom hem gjorde jag två spelningar i Colorado, solo, och kände att det är ju det här, det jag gjort i massa år innan jag hade med mig bandet, jag vet ju hur man gör det här. När man är helt själv blir det, i alla fall för mig, en mycket mer slitsam spelning. Jag har ingenting att luta mig tillbaka mot och hamnar verkligen på den berömda knivspetsen, och det är då jag lyckas med allt som inte fungerar när jag sitter hemma själv och övar, förklarar Matsson, aningen blygsamt, och anser att han spelar ”okej” när han övar hemma på kammaren.

Vad är det som gör att du triggas igång extra av den där nerven istället för att det blir den totala motsatsen med nerver och allt som rimligtvis kommer?

— Ja det är det som jag också undrar! För sen när jag kliver av scenen försvinner liksom det där, superkrafterna som jag burkar kalla det, och då vill jag ju bara tillbaka upp igen för att få tillbaka dom. Det är något som verkligen är helt magiskt!

Adrenalinet som skapas gör honom frisk igen om han, mot förmodan, skulle ha någon förkylning eller liknande. Han har nämligen inte tid att vara sjuk.

— Det blir som en naturlig drog i kroppen som följs upp av ett rus av, vad jag tror, bra självförtroende. I Sverige har vi ju svårt att ens prata om självförtroende och man lär nästan säga förlåt om man tittar ut genom fönstret, men det är något speciellt med att uppfyllas av den känslan.

Likt ett barn kvällen innan julafton full av förväntan och med ett leende som sträcker sig från öra till öra fortsätter Matsson att på bästa sätt försöka förklara känslan som han får av att stå på sin scen innan han till slut säger i ord det som han visat med hela kroppen de senaste minuterna.

— Ja du hör ju. Jag saknar att få stå på scen.

Under den mastodontturné som Matsson genomförde mellan åren 2015-2016 skulle en spelning sticka ut aningen ur mängden. Den 21:a juni var det dags för Kristian Matsson från Leksand att spela i Royal Albert Hall i London. En tanke som aldrig, och fortfarande inte, känts aktuell för 35-åringen.

— Nej herregud. När jag började turnera i USA som förband till Bon Iver pluggade jag fortfarande på högskolan till att bli förskolelärare. Jag trodde inte att jag skulle kunna leva på det här.

Varför inte då?

— Nej jag vågade inte tro på det. Man ska ju ha en säkerhet att luta sig tillbaka mot med utbildning och jag fick ju gå upp mitt i natten för att kunna logga in och se de olika seminarierna medan jag var ute på turné i USA. Just där och då tänkte jag absolut inte på Royal Albert Hall. Det gjorde jag inte ens när vi väl var framme och skulle boka in spelningen där.

Att övervinna sig själv och sina egna tvivel har dock alltid funnits hos honom och har varit något han tror hjälpt honom framåt i karriären.

— Om någon säger till mig att ”nu är det dags, nu ska vi prova att spela på Royal Albert Hall”, då tänker jag att nej, det kommer aldrig att gå. Sen direkt efter tackar jag ja, haha!

Känslan på scenen, hur var den?

— Det var så himla mycket. Det var släkt och vänner som flugit dit för att se spelningen och innan den började fick jag uppleva en, ja helt bisarr händelse när Art Garfunkel var backstage för att hälsa på mig. Jag var så utmattad efter soundcheck att jag låg och sov på golvet, något jag brukar göra innan spelningar, det är skönt på något sätt. Då vaknar jag alltså av att Art Garfunkel kommer in. Första tanken var ju att jag fortfarande sov och att det hela var en dröm, men det var det tydligen inte.

Han beskriver kvällen som overklig. Ljudtekniker var barndomsvännen Dan Park från Insjön och ljustekniker var Anders Herbertzon som skötte ljuset när Kristian spelade i Dalhalla för några år sedan.

— Vi kom där, några tokar från Dalarna, haha.

Även om den kommande turnén kommer vara mindre i storlek är Matsson fast besluten om att någon gång återvända till den mytomspunna konsertlokalen i London.

— Och det kommer jag göra allt för att få göra. Det var en jäkla känsla.

Spelningarna på hemmaplan lyser dock med sin frånvaro. Det var spelningen i Rättvik och Dalhalla för snart två år sedan som var den senaste, en mörk och kall septemberkväll. Senast han spelade i Leksand var i samband med en välgörenhetskonsert anordnad av gymnasieelever vid Hembygdsgårdarna våren 2013. Bara för att han inte gör många spelningar hemma betyder det inte att han inte gillar det. Snarare tvärtom.

— Det är helt underbart för jag blir så mycket mer nervös! När jag spelar runt om i världen kan jag vara lite som i en roll. På ett sätt är det lite onaturligt att stå helt själv på en scen med en stor högtalaranläggning, stirra någon i ögonen utan att det är konstigt och att det hörs jättemycket när man pratar. Men sen när man kommer hem står liksom min gamla träslöjdslärare i publiken och man känner liksom vänta lite nu, här vet alla vet vem jag egentligen är, här kommer jag inte undan, haha. Då känns det lite som att man står på scen utan byxor. Men det är otroligt fint att vara på hemmaplan.

Men just den här rollen. När du är i USA antar jag att folk ser dig som The Tallest Man On Earth medan du kanske ses som Kristian när du är hemma?

— Jo, jag tror det. Om jag är utomlands och spelar kan jag bli ganska sträng på scenen om det är några som stökar, men på ett roligt sätt, du måste alltid ha humor! Man kan aldrig bli gnällig på scenen eller prata som om man är förtjänt av tystnad, men du kan alltid göra en humorgrej av det och jag tycker det är så jäkla roligt! Att vara som en sträng lärare fast man skämtar om det, då får man resten av publiken med sig. Det är mycket lättare att göra om man inte känner någon. Det kan också vara lite skönt ibland om publiken är lite osäker på vem den här killen är egentligen. Är han arg eller är han glad? Det blir lite mer spänning i rummet då. Sen är det väldigt viktigt för mig att varje gång bryta den undran genom att säga något kärleksfullt för att komma ut på rätt sida eller vad jag ska säga.

Finns det några skillnader mellan Kristian Matsson och The Tallest Man On Earth?

— Det finns otroliga skillnader. Jag försöker först och främst stoppa allt sånt som är bra i The Tallest Man On Earth, det som man övat på och lärt sig. Kristian Matsson är ju som vem som helst som har sina glädjeämnen och bekymmer, betalar räkningar, lagar mat, ja allt det vanliga.

Samtidigt som Matsson tar en klunk med kaffe och sjunker tillbaka lite i stolen kommer vi in på kändisskapet. Något som följer med på köpet i och med framgång. Han berättar att han lyckats hålla det på en väldigt låg nivå eftersom det aldrig varit intressant för honom att ha någon stjärnglans. Förfrågningar om olika event kommer titt som tätt.

—Det jag vill hålla på med är någon sorts explosiv kreativitet, att härja loss och spela gitarr. Då har jag inte riktigt tid att sitta på någon veranda i tv eller gå på massa fester.

Förfrågningar om att delta i TV4:s ”Så mycket bättre” har även de kommit.

— Jo jag har fått frågan, men jag tackade nej. Ska jag vara ärlig, jag hör ju på radion ibland när jag kommer hem några versioner och tolkningar, men nej, jag har faktiskt ingen lust. Jag har fullt upp med mitt ändå. Kanske senare i livet, men just nu, nej.

Vi fortsätter på kändisspåret och nog är Matsson medveten om att han bli igenkänd på gatorna. Skillnaden mellan Sverige och USA är att folk här hemma inte riktigt kommer fram och pratar utan istället iakttar på avstånd. I Leksand förekommer det dock att folk kommer fram. Här hemma är han ju ändå Kristian.

— Jo men folk kommer ju fram och stöttar mig vilket är väldigt trevligt. Men här hemma kommer folk fram i andra anledningar än musiken. Någon kanske känner igen mig för att jag åkt skateboard på fel ställe förr i tiden, haha! Sen eftersom jag inte gör så stort väsen av mig i media så undrar en del om jag har slutat! Jag tycker ändå att jag är ganska aktiv på internet nu eftersom jag släpper mina låtar och göra mina videos där, men eftersom jag nu äntligen pratar med Siljan News kan jag ju säga att ja, jag är fortfarande aktiv, haha!

Det har dock gått lite väl långt ibland. Vid några tillfällen har långväga gäster tagit sig ut till gården i Gagnef för att campa och få en glimt av sin idol och polisen har fått lov att köra bort personer från huset.

Hur hanterar man en sådan situation? Och hur lär man sig hantera det?

— Det är svårt och då blir det faktiskt lite läskigt på något sätt. Det har kommit folk även när jag varit hemma i huset som jag fått lov att be åka därifrån. Det är någonting att hemma på gården, det är mitt och jag ska inte behöva gå runt i kalsongerna och vara orolig att någon kikar in genom fönstret, det måste folk förstå, vilket nästan alla gör. Men tack och lov har jag varit väldigt besparad från liknande incidenter. Blir man ännu kändare kan det bli mycket mer galenskap. Jag har bekanta som har svårt att ens gå ut, vilket jag inte har. Jag kan gå ut på stan utan att behöva gömma mig bakom ett par solglasögon och under luva. Något sådant liv vill jag aldrig ha. Det är det inte värt.

Förra sommaren startade Matsson ett nytt projekt som innefattade skapande av video. Med jämna mellanrum publicerade han videos på sig själv när han framförde nytt, eget material eller covers som han själv gillar. Det mesta i filmerna handlade om fåglar vilket är ett stort intresse.

—Det är inte så att jag vet vad alla fågelarter heter och jag är heller inte så intresserad av just det. Däremot just själva fenomenet fåglar är något som jag, ja jag är säkert lite jobbig att umgås med ibland, kan fastna vid. Ser jag fåglar samtidigt som jag håller på med något annat kan jag fastna i deras beteende och helt försvinna från det andra jag gjorde. Sen är jag en riktigt gubbe! I vintras, hemma i huset i Gagnef, var jag och köpte så otroligt mycket fågelbon, mat, äpplen, ja allt för att locka över alla fåglar till min gård i byn. Då sitter jag på diskbänken med en kamera och filmar.

Just att filma sig själv och att publicera sina låtar den vägen var något av ett avstamp för den nya ambitionen.

— Det blir lätt att man hela tiden har samma säljstruktur. Man gör en skiva, åker runt, gör massa press för den och försöker rida på den vågen, turnera på det i två år. Det har jag lessnat ur helt på.

Varför då?

— Det blir inte kreativt. När man gjort klart skivan, som man dessutom väntat i sex månader på innan den släpps då ska allt planeras med press och PR, då ska man liksom representera något som hände för ett halvår sedan och som man brann mest för just då. Sen kommer turnén i två år med tätt mellan spelningarna och man hinner liksom inte sätta sig ned och vara kreativ med något nytt. Sen när det är över kommer man ut på andra och sidan. Då ska man börja om igen.

— Jag har den lyxen nu att jag kan göra som jag vill. Jag behöver inte ta något förskott från något skivbolag till exempel. Idag när jag har spelat in en låt försöker jag släppa den redan nästa månad.

Och nog har det fallit väl ut. Biljetterna till den kommande turnén har sålt väldigt bra. Ett kvitto på att hårt arbete lönar sig. Matsson har suttit nätter efter nätter för att lära sig hur man skapar video.

— Det finns så mycket man kan bli bra på bara man lägger ned tiden som krävs. Det är precis som med gitarren och vad jag försöker uppmuntra folk som försöker lära sig med. Jag var inte så flyhänt på gitarren från början eller via någon sorts automatik. Det tar fortfarande emot när jag försöker lära mig en ny stil eller en ny genre, men då övar, övar, övar, övar jag. Det kanske är därför jag är singel också, haha! Det gäller att vara envis och aldrig ge upp helt enkelt, oavsett vad i livet det handlar om.

Förra sommaren fick Matsson äran att spela vid Polarprisets utdelning. Mottagare av priset var Sting som fanns på plats och fick höra sin låt ”Roxanne” framföras av just Kristian Matsson. Han beskriver det som en fantastisk kväll där förutom Sting även kungafamiljen satt och lyssnade.

— Det var ett fantastiskt gensvar i rummet! Må hon vila i frid, men Lill-Babs satt till exempel och diggade med.

Till hösten väntar återigen en ny turné, men denna gång har Kristian själv styrt över schemat. Han börjar med två veckor runt om i Europa innan det blir lite ledigt. Därefter spelar han tre veckor i USA för att efter det ta lite julledigt. Anledningen är enkel. Han måste få tid till lite vila.

— Det är lite ledsamt på ett sätt för jag måste välja bort ställen som jag inte kan spela på. Jag har varit lyckligt lottad att fått spela så många olika ställen, att det finns publik överallt. Men det tar sån otrolig tid att beta av alla ställen. Här i Sverige blir det faktiskt bara Stockholm och Göteborg första vändan. Jag måste liksom hålla lite i bromsen när det bokas spelningar, för jag vill ju att det ska vara roligt hela tiden, att man inte tänker att det är ens jobb och allt annat runt om själva spelningen.

Spelningen blir lite som en belöning för allt annat jobb du lägger ned?

— Ja precis, belöning är ett jättebra ord. Det är så mycket väntan och dötid, man är på ställen där det kanske spöregnar och det finns liksom inget annat att göra än att vänta in spelningen. Då sitter man kanske med datorn, försöker läsa en bok även om hjärnan är helt trubbig och man måste läsa om en sida flera gånger innan det går in. Till slut får man ta en pekbok, haha! Men då blir ju faktiskt spelningen belöningen till slut, att det är så otroligt roligt på scenen. Vet man att den känslan finns där varje kväll, då blir allt så mycket lättare.

— Jag vill ju kunna åka hem till lägenheten till huset ganska ofta. Jag vill inte känna att jäklar, där är ju den där kranen jag skulle fixat för ett och ett halvt år sedan som fortfarande läcker för att jag inte haft tid att laga den.

Då är vi tillbaka vid att det finns en Kristian Matsson med vardagsbekymmer och sysslor bakom världsartisten?

— Ja precis, jag kommer inte undan. Eller, kommer inte undan är fel att säga, jag har så mycket bra hjälp som tar hand om allting åt mig.

Oavsett läckande kranar eller andra bekymmer kom nyligen ett nytt låtsläpp från The Tallest Man On Earth, ”Forever is a long time”.

— Den är ganska kaotisk, på ett bra sätt, med mycket blåsinstrument. Jag började spela in den i lägenheten i New York där jag la gitarren. Sen var jag tvungen att flyga hem till Sverige så jag bad min blåsarkompis att spela in några kanaler. Det blev nitton stycken! Han byggde upp en hel orkester och skickade över den till mig medan jag var i Gagnef. Det jag sa till honom var att den här låten måste låta som en nationalsång efter apokalypsen, när folk har hittat ett instrument som blivit kvar och genom glädjen över att ha överlevt spelar lite för hårt. Så måste det låta. Sen är det som i många av mina andra låtar en historia om ett kärleksuppbrott, men att det ändå låter som en triumf, trots att det inte är det, haha.

I den nya låten får Kristian dessutom hjälp av lokala förmågor hemma i Leksand. En barndomsvän som alltid ställer upp när en hand efter hjälp sträcks ut.

— Mats Winqvist som jobbar på Clas Ohlsson är faktiskt en av de bästa basisterna jag känner i hela världen. Vi spelade ihop i Montezumas, men han har nu en karriär som ekonom att tänka på. Men jag kan fortfarande ringa över honom till studion och så lägger han precis rätt bas. Till honom sa jag ”kan du komma och spela din bästa Rutger Gunnarsson-bas” (basist till ABBA:s inspelningar och konserter), för det är lite ABBA-vibbar i låten också, haha!

Inspelning av ytterligare en ny låt pågår just nu så för dem som tänkt se Matsson spela, om det så är i USA eller någonstans i Europa, kan räkna med en del nytt material. Men när alla år ute i världen är över är ändå tanken att han till slut flyttar hem till Sverige och Dalarna igen.

— Ja, så är det. Vi har det jävligt bra, tryggheten vi har här. Jag kan komma hem och höra folk som säger vilket skitland vi bor i, vi ska minsann flytta. Visst, jag kanske är en lyxturist som får åka runt och se mig om, men att bo i ett annat land där det inte finns något samhälle som bryr sig om dig, du får betala för allting, du kan hamna på livets rand väldigt lätt, men här hemma har vi ett skyddsnät. Ja, det är massa saker som inte fungerar optimalt även här, men det är bra mycket bättre än någon annanstans.

Detta är något som irriterar Matsson.

— Ja jag blir faktiskt besviken. Framförallt över hur folk utrycker sig med främlingsfientlighet och att man skyller problem på någon annan. Världen är otroligt komplicerat idag och vi använder just världen väldigt mycket som svenskar för vår egen välfärd. Att vi då ska stänga försöka stänga igen Sverige, fortsätta använda resten världen men ingen får komma till oss när dem kommer från krig! Att man inte försöker sätta sig in i deras öde, det är obegripligt!

— Det är väldigt mycket ”jag vill ha”, folk bryr sig inte om andra, även svenskar emellan, det visas inte mycket respekt och det gnälls. Det är inte så jag uppfostrad. Jag är uppfostrad till att ta i när någon annan behöver hjälp. Ser jag någon som ramlar här ute på gatan ska jag springa fram och hjälpa den personen att ta sig upp utan att börja fundera om jag verkligen ska göra det här. Jag blir faktiskt besviken på mig själv ibland också när jag inte gör så mycket som jag skulle kunna göra för andra. På något sätt måste vi hjälpas åt för att få den här förvirrade världen att fungera.

Kaffet börjar ta slut i våra koppar. Vad som inledningsvis var ett relativt tyst och lugnt café övergår mer och mer till att bli en lunchrestaurang. Salladstallrikar ställs fram och bläck ställs i sina vattenbad.

Sista frågan, men kanske den mest intressanta. När spelar du hemma i Leksand nästa gång?

— Ja, så fort det blir ett bra tillfälle. Säkert nästa år! Det skulle vara väldigt roligt, avslutar Kristian Matsson.