Fem lokala konstnärer tolkar Bloomsbury i Gagnef

Fem lokala konstnärer tolkar Bloomsburygruppen i Ottilia Adelborgmuseets sommarutställning. Med inspiration från konstnärshemmet Charleston visas nya verk i broderi, textil, skulptur och oväntade material.

Det är sommarvarmt på trappan till Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef. Kaffekopparna står framme och fyra av de fem konstnärer som medverkar i årets sommarutställning har samlats på verandan.

Anna Linnea Liljeholm, Matilda Haritz Svenson, Sara Erkers och Lisa Hellrup är på plats. Den femte konstnären, May Lindholm, medverkar också i utställningen men är inte med vid samtalet.

Gemensamt för dem är att de under två års tid har arbetat med Bloomsburygruppen som utgångspunkt. Resultatet visas nu i Ottilia Adelborgmuseet.

— Man möter nygjorda konstverk av fem olika samtida konstnärer, med Bloomsburygruppen som gemensam utgångspunkt, säger Matilda Haritz Svenson.

Bloomsburygruppen var en brittisk krets av konstnärer, författare och tänkare under början av 1900-talet. Till gruppen räknas bland andra Virginia Woolf, Vanessa Bell, Duncan Grant, Roger Fry och nationalekonomen John Maynard Keynes. De rörde sig mellan litteratur, konst, idédebatt, formgivning och samhällsfrågor.

Roger Fry blev en viktig person för konsten i gruppens närhet. Han bidrog starkt till att introducera postimpressionismen i Storbritannien och satte bland annat ljus på konstnärer som Matisse, Gauguin och van Gogh.

För konstnärerna i Gagnef har Bloomsbury inte varit en mall att följa, utan en startpunkt för egna verk.

— Det är ett pågående samtal, säger Lisa Hellrup.

Från Charleston till Gagnef

Under arbetet gjorde konstnärerna en studieresa med tåg till England och Charleston, huset där Vanessa Bell och Duncan Grant levde och arbetade. Där mötte de miljöer där måleri, textil, möbler, väggar och vardagsliv hängde ihop.

Det märks i utställningen. Här finns broderi, textila arbeten, skulpturer, måleri, mobila former och material som hämtats ur trädgården.

Samtidigt har gruppens eget arbete blivit en viktig del av projektet. De fem konstnärerna har följts åt, samtalat om verken och sett hur de vuxit fram.

— Vi har följts åt och varit informerade om hur våra verk växt fram, säger Matilda Haritz Svensson.

Sara Erkers beskriver det som att konstnärskapet också handlar om att skapa sammanhang.

— Man knyter till sig människor, säger hon.

Lisa Hellrup återkommer till skillnaden mellan att vara konstnär i en större stad och att verka på landsbygden.

— Att jobba som konstnär på landsbygden och i Stockholm skiljer sig jättemycket. I Stockholm finns kollektiva arbetsplatser, flera utställningar och ett större kulturutbud. På landsbygden har många sin atelje på gården och man träffas inte i samma utsträckning.

Därför har gruppen också fått ett eget namn.

— Det är därför vi kallar oss personalrummet, säger Lisa Hellrup.

När verken får flera ingångar

Utställningen består inte bara av själva rummet inne i museet. Anna Linnea Liljeholm beskriver den som tre delar: utställningen, publikationen och bokbordet.

Publikationen presenterar konstnärerna, verken och deras tankar. Bokbordet har tagits fram med hjälp av Djurås bibliotek och samlar litteratur med koppling till Bloomsburygruppen.

— Utställningen består av tre rum: själva utställningsrummet, publikationen och bokbordet, säger Anna Linnea Liljeholm.

Hon betonar att besökaren inte behöver kunna allt om Bloomsburygruppen för att gå in i utställningen.

— Det viktiga är inte att man kan allt om Bloomsburygruppen, utan att man kommer hit med en nyfikenhet. Inte så höga prestationskrav.

När frågan kommer om vad de vill att besökaren ska ta med sig hem svarar hon snabbt:

— Publikationen.

De andra skrattar.

Fyra konstnärer visar vägen in i verken

Konsten som klättrar på väggarna

Anna Linnea Liljeholm har arbetat mycket med textila former, knöliga väggskulpturer och installationer. I Charleston fastnade hon för känslan av att konsten inte stannade i tavlorna, utan bredde ut sig över rummen.

— När vi var på Charleston väckte det en känsla av att konsten klättrar på väggarna. Det var invasivt, med mycket färg och mycket mönster. Den känslan ville jag ta med hit, säger hon.

Mellan att tala och tystna

Matilda Haritz Svenson är den enda av konstnärerna som arbetar tydligt med text i utställningsrummet. Hennes keramiska konstruktion består av flera delar som kan vridas och flyttas. Orden syns på skivor, band och former, nästan som fragment av ett samtal.

— Jag har försökt fånga arbetet med att vara tyst, tala och lyssna. Önskan att slippa synas, men också skräcken att vara osynlig, säger hon.

Hon återkommer till hur svårt det kan vara att ta plats, även för den som har orden.

— Man kan ha världens förmåga att formulera sig men ändå bli tyst i vissa sammanhang.

Ett porträtt fick nytt liv i broderi

Sara Erkers har broderat tre tavlor som hänger ihop. Under besöket i Charleston fastnade hon för Vanessa Bells porträtt av Virginia Woolf. I Gagnef har porträttet blivit utgångspunkt för en egen, färgstark parafras.

— När vi var på Charleston fanns ett porträtt av Virginia Woolf som Vanessa Bell hade målat. Den här tavlan är en parafras på hennes verk, säger Sara Erkers.

Trädgården som färgar verket

Lisa Hellrups två verk hänger ihop. På väggen sitter små porslinsformer. Över dem har hon lagt torkade hinnor av SCOBY, den jäst- och bakteriekultur som används när man brygger kombucha.

Hinnorna har hon färgat med växter och blommor från sin egen trädgård, bland annat dahlia och rabarber. Samma material återkommer i den hängande installationen vid fönstret, där de tunna färgade hinnorna fångar ljuset.

— Jag använder hinnan från kombuchan och färgar den med sådant jag plockat i min trädgård, säger Lisa Hellrup.

Ottilia Adelborgmuseet blir också mer än en plats där verken visas. Museet bär sin egen historia av bild, hantverk, berättande och lokalt kulturarv.

— Besökarna vill se spetsar och Ottilia Adelborgs teckningar när de kommer hit. Men hennes berättelser påverkar hur man ser på vår utställning, säger Anna Linnea Liljeholm.

För konstnärerna finns en koppling mellan Bloomsburygruppens sätt att skapa sammanhang och Ottilia Adelborgs egen miljö i Gagnef.

— Det som Bloomsburygruppen gjorde var att skapa ett sammanhang för samtal och för att kunna arbeta. Det liknar det som Ottilia Adelborg gjorde med sina systrar, säger Matilda Haritz Svenson.

Utställningen blir på så sätt både ett möte med en brittisk kulturkrets och ett samtal med platsen där den visas.