500 års minne av Gustav Vasa i Rättvik
I dag går de flesta förbi den stora stenen vid Rättviks kyrka. Minnesmärket restes 1893 som ett monument över Gustav Vasas besök i Leksand och Rättvik år 1520.
Myten kring denne person har fascinerat svenskar i många generationer. Och man kan säga att tack vare alla påhittade historier om hans öden och äventyr i Dalarna, föddes från och med 1700-talet Siljansbygden som turistort.
Men vem var denne okände adelsman som genom ett trollslag grep makten mitt framför ögonen på alla och kröntes till Sveriges konung 1523, samt blev den populäraste och kändaste kungen av dem alla?
Och vad är egentligen sant om hans vistelse i Siljansbygden? Det mesta är påhittat av både kungen själv, folk i allmänhet och historiker som i Vasa såg en beskyddare mot utländska krafter.
Det var ju i Siljansbygden som han tack vare dalkarlarna körde ut danskarna och skapade Sverige åt svenskarna! Det är i alla fall så som vi har lärt oss att se på saken. Men jag ska här försöka avliva några av dessa myter; för mytbildningen skapas redan från ruta ett.
Historiker är osäker på när Gustav Eriksson av ätten Vasa föddes. Var det 1495, 1496 eller rent av 1497? Och var det på Rydboholm eller Lindholmen? Föräldrarna var Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter Eka, högadel från cirka 1300-talet.
Så här skrev historikern Anders Fryxell: ”Gustav Vasa en befriare. Det skedde midsommaraftonen 1523. Ridande på en hög och ståtlig häst, omgiven av riddare och unga hovmän i glänsande rustningar och följd av en oräknelig hop, nalkades Vasa från Södermalm till staden. Vid porten mötte honom de äldsta och förnämsta borgerskapet och lämnade honom stadens nycklar. Glada strömmade de så länge instängda och förtryckta borgare mot friheten, sina befriare och sina kommande landsmän till mötes.”
Carl Larsson har förevigat detta i en monumentalmålning som hänger på Nationalmuseet och som många skolbarn har tittat på.
Tyvärr är det inte mycket som stämmer i målningen. Dalkarlarna går längst fram, vilket de förmodligen inte gjorde då kungen inte längre behövde dem. Som bekant skulle han komma tillbaka till Dalarna som en maffiaboss och hugga huvudet av folk.
Fick Vasa stadens nycklar? Det har jag svårt att tro. För det första är jag tveksam till om han kom som en befriare. Kanske för en del, men de flesta visste inte vem denne Vasaättling var. Även i Dalarna var han så gott som okänd.
En annan grej som är intressant. Han kallade sig aldrig själv för Vasa. I brev står ”Gostaff Eriksson” eller ”Gustauus”. ”Vasa” är ett påhitt på 1700-talet då ju också de flesta myter om honom så som hölass, äventyr och skidåkning.
För det andra klädde sig inte en adelsman på 1500-talet i bondekläder. Tveksamt om han åkte några skidor. Släde som någon körde eller red på en häst var vad han hade att välja på.
Låt oss nu titta vidare på de tveksamheter kring Gustav Vasas besök i Dalarna, Leksand och Rättvik. Men först vill jag ge en bakgrund till den politiska och religiösa kamp som ledde fram till Vasas maktövertagande vilket betydde slutet för den svenska unionsmedeltiden och korstågsriddarkulturen, i 425 år var vi kristna jihadister, och början på ett arvsrike och nationen Sverige.
Sverige var som bekant en del i Kalmarunionen (1397-1523), en fusion mellan Danmark, Norge och Sverige mot den tyska Hansans dominerande ställning.
Kring 1515 ville Sverige inte längre vara med i unionen och betala den årliga tributen. Då svenskarna inte ville ha dansken Kristian som kung, bannlyser Lunds ärkebiskop Birger Gunnersen den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre.
Det blev ett korstågskrig kan man säga där Sten Sture dör.
Det svenska riksrådet tvingas då inleda förhandlingar med Kristian, som den 6 mars 1520 blir Sveriges kung. Men sturepartiet, som ätten Vasa var kompisar med, stod inte bakom detta. Kristian kröntes i alla fall i november 1520 och efter tre dagar av fest slår så Stockholms blodbad till med full kraft.
Sturepartiet och deras anhängare avrättades som kättare. Vid den här tiden är Gustav Eriksson runt 24 år gammal. Hans far och släktingar har avrättats i Stockholm och mor och systrar är i fångenskap. Själv ska Gustav, som är en okänd person för de flesta, ha förts till Danmark som Kristian II:s fånge och behandlats väl.
Här kan man säga skapas den mytbildning om Gustav Vasa som vi lärt oss att tro på.
Om nu flera av ätten Vasa hade avrättats borde väl i rimlighetens namn även Gustav ha bragts om livet. Man kan också läsa att danskarna planerade att döda alla rika och mäktiga svenskar så att fattiga danskar skulle gifta sig med änkorna. Helt taget ur luften.
Visserligen strök många i adeln med i Stockholms blodbad, men att ta död på alla personer med kunskap och makt gjorde inte ens Alexander den store.
Utklädd till bonde ska Gustav ha flytt till Lübeck. Han är efterspanad sägs det. Var han verkligen det? Varför sökte han sig då till Dalarna kan man undra?
Det finns inget bra svar på det. Han kanske inte ens var här. Men kanske är det som den politiske 1500-talsskribenten Machiavelli menade: Att politik är överkänslig för tillfälliga omständigheter och slumpartade händelser som inte handlar så mycket om makt utan mer om att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Å andra sidan: När Gustav i Strängnäs den 6 juni 1523 skulle väljas till kung ska han ha sagt att han inte var lämpad till det, men att det då inte fanns någon annan som kunde eller ville axla den manteln.
I vilket fall som helst hade sturarna anhängare i Dalarna, endast Kalmar och Stockholm skulle ha varit fritt från danskar, samt att Gustav kände dalkarlar från tiden som student i Uppsala.
Då Gustav ska ha gått i land i Kalmar på våren 1520 borde han egentligen ha skaffat folk där än att kuska genom halva Sverige till Dalarna. Avstånden på den här tiden var inte att leka med.
Och det dröjer ända till november innan han kommer till Rankhyttan i Falun. En resa på sex månader! Låter det rimligt?
En annan sak som är konstigt. Stockholms blodbad tar slut runt den 9 november, samma tid som Gustav anländer till Dalarna. Då kan det inte stämma att han efter blodbadet greps och fördes till Danmark då han ska ha varit i Dalarna.
Hur var det då med Leksand och Rättvik? Vissa källor säger att han inte var i Leksand. Men enligt en karta över Gustavs väg genom Dalarna från 1758, ser man att efter Svärdsjö passerade han Leksandsskogarna på den östra sidan. Han ska enligt en skröna, som författaren H. C Andersen berättar om i ”Vid Siljan”, ha övernattat ute i tre dagar vid Ljungsjöån. Hur den blivande monarken klarade vinterkylan kan man undra.
En annan skröna talar om ”Dansklägret” efter älven mellan Åhl-Gråda och Gottnorstjärn. Danska soldater ska ha skjutit pilar upp mot Vattberget i Åhl? Någon dansk armé eller soldater som har jagat Gustav fanns inte då han var en okänd person. Sympatisörer (spejare) kan ha opererat. Men på kartan syns inga markeringar att Gustav skulle ha varit i Åhl. Och om det hade funnits något ”danskläger” var man i så fall på fel sida.
Efter att ha talat utanför kyrkan i Marnäs (Enviken), kommer Gustav till Rättviks kyrka den 16 december. Prästen uppmanar honom att tala till folket. Men han har ingen större framgång. Man är osäker och vet inget om denne Gustav Eriksson. Är han verkligen att lita på och klarar han av att störta kung Kristian? Gustav stannar därför inte så länge i Rättvik utan beger sig till Mora.
Trots denna något korta vistelse i Rättvik restes flera stenar över Gustav Vasa. Vid Rättviks kyrka kan man läsa:
”Vid Rättviks kyrka uppträdde Gustaf Eriksson Wasa i december 1520 första gången offentligt, manande dalamännen att rädda fäderneslandet från utländskt välde och förtryck. Här bekämpades i januari 1521 segerrikt Christians krigsfolk. Denna bragd, början till befrielsekriget, utfördes af ensamt rättviksmännen, hvilka ock under alla förvecklingar blefvo Gustaf trogne. Grund lades härigenom till Gustaf I:s gärning för Sveriges själfständighet och utveckling.”
Denna sten kopplas till en annan legend om hur Rättvikskarlarna ensamma besegrade en dansk trupp, efter att ha tvingat dem att ta sin tillflykt i kyrkans klockstapel.
Berättelsen är en sägen som de flesta dalahistorierna om Vasa. Någon dansk trupp har inte varit i Rättvik eller Leksand.
Oavsett hur man ska se på detta tog Gustav Vasa vid efter de medeltida kungarna och utvecklade den moderna statsapparaten. Historiker menar att Vasa var som en maffiaboss som man inte hade upplevt i svensk historia tidigare. Han var svekfull, hatisk och lät lönnmörda dem som stod i hans väg. Landsfader lär han ha hittat på själv!
I Lilla kyrknyckeln från förra året skrev redaktören att Gustav Vasa ”sökte stöd hos allmogen i Dalarna” och att kampen mellan landsbygd och staden fortfarande är en het potatis.
Att Vasa skulle ha vurmat extra för allmogen kan diskuteras. Man ska komma ihåg att under kungens styre steg skatterna med 300 procent! Vasaätten skulle komma att bestå i 131 år.
Oavsett hur man nu ser på saken om Gustav Vasa kan en jämförelse vara på plats. Om prinsessan Diana av Wales som dog i en bilolycka 1997 var ”folkets prinsessa”, så får man väl ändå säga att Gustav Vasa, okändisen som gjorde Siljansbygden känd, trots allt skulle kunna kallas ”folkets kung”. Och på tal om folk. Enligt boken ”Sveriges kungasläkt” är 275 000 svenskar släkt med Gustav Vasa. Även det folkliga hälsandet ”Hej” kan denne ”folkets kung” ligga bakom. I skolan blev lille Gustav så arg på sin lärare att han stack en kniv i en bok och sa: ”Hej, jag tör giva dig och din scholae tusende.”
Detta jubileumsår tycker jag att man stannar till vid stenen vid Rättviks kyrka och funderar på makt, historia och propaganda. Egentligen har det inte hänt så mycket på 500 år.
Text: Mats Lindström, lärare och journalist.
Källor
Föreläsningar Uppsala universitet, 1989
Gustav Vasa och hans folk, Göte Göransson
Arvet efter Gustav Vasa, Lars-Olof Larsson