Som ett desperat parningsrop i 120 decibel

”Är det alltid så här?”, frågar hon i mungipan när karavanen av pilsnerbilar rullar förbi. Passagerare hänger ut genom fönster och dörrar, öl klunkas och musik spelas på en volym som kan få grädde att skära sig.

Det är helgen efter midsommar. Sonen har kommit hem med sin flickvän för att vara hundvakt medan vi åker och hämtar vår nya valp. De två bor i en lägenhet i Stockholms innerstad och är riktiga storstadsmänniskor. Vi har träffat flickvännen några gånger tidigare (mycket trevlig), men det är första gången hon kommer hem till oss här ”på landet”.

Jag hämtar dem vid tåget och några timmar senare lånar de bilen in till tätorten för sightseeing och shopping i den somriga landsortsidyllen.

Men av årets alla dagar och timmar lyckas de tajma in sitt romantiska flanerande just när en samling pilsnerbilar passerar. Dessa har migrerat hit från olika delar av Sverige för att haka på i den årliga entusiastbilscruisingen ”Big Lake Run”.

”Nej, det är inte alltid så här … hoppas jag”, svarar sonen som bott borta i många år.

För den som missat vad en pilsnerbil är:

Ta en stor bil, helst en femtiotalsamerikanare, och ju rostigare och buckligare, desto bättre. Sänk ned bakänden så att den nästan släpar i backen. Sätt dit klistermärken med diverse mer eller mindre roliga eller obscena budskap. Avsluta med att montera gigantiska bilhögtalare. De får gärna ta upp hela bagageutrymmet om det behövs.

När du ser en pilsnerbil bland de övriga ömt renoverade entusiastfordonen kan det jämföras med att du besöker ett galleri. Du går förbi tavla efter tavla med vackra Zorn- och Carl Larsson-målningar, när det plötsligt dyker upp en illa ritad streckgubbe i skev ram som ger ifrån sig ett gällt ”meep-meep”-ljud.

Det bryter av så totalt mot resten att man blir full i skratt.

Andra gången det händer likaså.

Men när pilsnerbilarna blir många och, uppmuntrade av uppmärksamheten, stannar kvar och kör fyrtio varv i tätorten med stereon på högsta volym, tappar det lite av sin charm …

För den oinvigde, som jag, är det inte helt lätt att förstå tjusningen med att tuffa runt i en pilsnerbil. Men vi är alla olika, och vissa trivs tydligen med kombinationen av en mullrande V8, öl, en trotsig attityd till bilvård och att toppa hela anrättningen med en uppskruvad megabilstereo, likt ett desperat parningsrop i 120 decibel.

Förresten kanske det sista är en del av förklaringen. Många av de konstigheter vi män företar oss handlar trots allt om att imponera på kvinnorna.

På tal om attraktionen mellan könen möter vi en kvartett pilsnerbilar när vi närmar oss hemmet med den nya valpen. De kryper fram med en kö av otåliga bilister bakom sig. En av pilsnerbilarna har en ung kvinna i bikini på taket, med benen dinglande ner i takluckan till drösen av ölförfriskade unga män i bilen.

”Tänk att vara föräldrarna som möter den bilen och säger: ’Åh, titta, där sitter ju vår Fia på taket!’”, säger jag till frun och skänker en tacksamhetens tanke åt att så inte är fallet.

På femtiotalet gick den amerikanska ekonomin på högvarv och många familjer kunde skaffa bil. Den blev snabbt en statussymbol – och ju bredare och längre den var, och ju större fenor den hade, desto bättre.

Vissa av dessa har renoverats till toppskick av skickliga människor och visas upp på bilträffar som Big Lake Run och Classic Car Week.

Andra, mindre välbehandlade exemplar, har blivit pilsnerbilar och rullar nu runt hos oss och lever rullan.

Och det är väl inte hela världen.

Sonens flickvän fick känna på en liten kulturkrock i sitt första möte med ”på landet”.

Nu hoppas vi att hon vågar komma tillbaka.

För som sagt – det är inte alltid så här.