”I vissa väntrum är man så nervös att tarmarna nästan vindlar sig”

Tänk hur många olika väntrum man har befunnit sig i genom åren. Väntan på livsavgörande besked, väntan på akut hjälp för skador eller sjukdomstillstånd, väntan på tandläkaren, på massage, på arbetsintervju, på audition, på synundersökning.

I vissa väntrum är man så nervös att tarmarna nästan vindlar sig på utsidan av kroppen och man har stenkoll på var toaletten finns, i andra är man orolig, i ytterligare några är man lugn, glad och till och med förväntansfull. En del väntrum är kalla, luktar konstigt, ger dåliga vibbar, så att man hinner börja tänka att man nog tar och drar på sig jackan igen och springer ut därifrån. Utan att blicka bakåt.

Några av de bästa är ju de som erbjuder värmande té och kaffe, eller friskt, gott vatten – rent utav både vanligt och kolsyrat! Favoriterna är ju där man verkligen har tänkt till kring vilken känsla man vill förmedla till besökaren. Behagliga färger, behaglig musik på behaglig volym, dämpande mattor och sköna soffor eller stolar. Men framför allt, att det är rent och fräscht. Kanske doftar lite milt och gott.

I skrivande stund befinner jag mig i just ett väntrum. Som är lite som en varm famn man kliver in i så fort man öppnat dörren från det för övrigt lite kalla, trista trapphuset med sin vindlande, stenlagda trappa med fossiler i. Väntrummet är lagom fyllt med möbler i naturfärger, har en mjukt klingande, plinkeplonkande ”spa-aktig” musik och längs två av väggarna står böcker inom just de ämnen som den här inrättningen erbjuder hjälp och stöd för.

Mitt sällskap och jag har fått varsin kopp med värmande dryck. Stämningen i väntrummet är ”Känn dig välkommen, vår dörr är alltid öppen.” Mitt inre drar in hela den professionella och lugnande atmosfären, jag tänker att här kommer vi att få svar på våra frågor, få det stöd som vi efterlängtat och större sinnesro. Trygghet. Hopp.

Vi som kommer och går i det här väntrummet har ett slags tyst och respektfullt samförstånd. Lätta nickanden när någon ny kommer in, mjuka leenden. Inte medömkan. Inte heller medlidande i egentlig mening – trots alla svårigheter som det brottas med innanför dessa väggar – utan kort och gott: ni är här, vi är här och vi har det gemensamt att vi alla vill det absolut bästa för våra familjer. Så därför har vi sökt hjälp.

Det har redan blivit många tillfällen och timmar i detta väntrum, men varje minut är mer värd än hundra andra saker, för besöken här innebär att vi sakta men säkert och så småningom kommer att kunna lämna just det här väntrummet bakom oss, med större insikt och styrka medan minnet kommer att blekna.

Så medan jag sitter bekvämt på denna behagliga, stilla plats och väntar på att mitt sällskap ska bli klar med besöket, så smuttar jag på ännu en kopp té, ser solen gå upp över de gnistrande snötäckta hustaken och känner mig tacksam, trygg och hoppfull.