Hur har det gått med robotklipparen?

Vissa dagar startar i motlut. På natten var hundvalpen orolig och tidigt på morgonen upptäckte jag att han hade lämnat en enorm plutt på tomten. Eller vad som var kvar efter att robotklipparen sladdat runt i den så att både robot och gräsmatta behövde en grundlig avspolning. God morgon…

Man har såklart sig själv att skylla. Valpen äter som en mindre häst och tuggar dessutom i sig allt möjligt annat konstigt, vilket gör att hans toabesök kan komma plötsligt.
Då gäller det att vara med på noterna.
Robotklipparen, som har alla möjliga finesser, utom en plutt-detektor, gjorde bara vad den skulle.

Robotklipparen, ja. I våras berättades här om beslutet att skaffa en sådan. Under en period blev man möjligen en smula överintresserad och berättade om den för alla man träffade, varken de ville höra eller ej. En okänd dam på bilprovningen såg särskilt matt ut.

Det där har lugnat sig lite sedan dess, men eftersom säsongen går mot sitt slut så är det dags att följa upp hur det har gått.

På det hela taget har det funkat riktigt bra. Tomten har femtonhundra kvadratmeter gräsmatta som bitvis är mycket kuperad och fylld med planteringar och fruktträd. Jag var tveksam om roboten skulle klara alla branter och knixar, men den har obekymrat navigerat som en trailcyklist mellan fläderbuskar och plommonträd.

Tre-fyra gånger i sommar har den stannat och ropat på hjälp i appen i min telefon. Varje gång har den hamnat på sniskan i någon brant så att ena framhjulet lyfts, och då stannar den.

Det är ett litet mysterium varför den hamnat ur spår och vippat så där. Samtidigt har det bara hänt några få gånger på en hel säsong, och eftersom den är satellitstyrd har jag valt förklaringen att stjärnorna stått fel.

Så pålitligheten har varit klart över förväntan, särskilt eftersom den klippt var fjärde dag hela sommaren, och på en tomt som bitvis skulle få bergsbestigare att sträcka sig efter stegjärnen.

När den stannat har det bara varit att gå dit och ge den en liten vänlig knuff i rumpan, och så fortsätter den.

På tal om robotens rumpa så har den en infraröd lampa där, som den siktar med när den ska backa in i sin laddare. Blir plasten som skyddar lampan tillräckligt smutsig så hittar den inte in i laddstationen. Men det är ju bara att torka roboten i rumpan någon gång då och då.

När det gäller övrigt underhåll så har jag vaskat av den när det behövts och vänt på klippknivarna tre gånger. Två gånger hade säkert räckt, men man vill ju pilla lite med maskinen också.

På den gamla handjagartiden – alltså förra sommaren och trettio år tillbaka – tog det fyra svettiga timmar att klippa hela gräsmattan. Roboten behöver tolv timmar för samma jobb.

Det här tar oss till den stora farhåga jag hade med robotklipparen, och som har visat sig stämma: Jag har gått upp två kilo i vikt över sommaren…okej, närmare fyra kilo då, om vi så prompt ska vara ärliga.

Så på det hela taget har robotklipparen varit en utmärkt investering. Man får väl tänka mer på matintaget nästa sommar.
Och ha stenkoll på hundpluttarna, för en sådan här morgon slipper man helst.