Därför har jag skaffat en robotklippare

Jag höll emot länge, men nu har jag skaffat en robotgräsklippare. I veckan avslöjade jag det för min son. Han blev förvånad av min plötsliga omvändelse, så en förklaring var på sin plats.

”Tänk att du sitter och tittar mot Mount Everests nästan nio tusen meter höga topp. Med kikare följer du en person som bestiger berget. På toppen vänder personen och går ned igen.
Sedan tar den en sväng till upp på toppen.
Och ytterligare en.

Tre gånger bestiger han världens högsta berg, och inte nog med det – han skjuter en gräsklippare framför sig också.”

”Okej…”, säger sonen, lite frågande.

”Så många höjdmeter, och lite till, har jag totalt avverkat under de senaste trettio årens gräsklippning av vår tomt. Jag räknade ut det i vintras och tyckte att jag gjort mig förtjänt av en robotklippare.”

”Bra försvarstal där”, berömmer sonen.

Som sagt har jag tidigare varit skeptiskt till robotklippare. Vi har blivit ett stillasittande folk och robotklipparna tar ifrån oss nyttig vardagsmotion på sommarhalvåret.

Att gå bakom en motorklippare är dessutom ett utmärkt tillfälle att låta tankarna vandra och få idéer till en krönika – eller kanske lösa energikrisen om man råkar vara fysiker.

Men nu har man alltså klivit ned i bekvämlighetens träsk och har en robot på laddning, redo för säsongen.

Det känns ändå förvånansvärt bra.

Jag fortsätter att berätta för sonen om den nya klipparen. Om dess fyrhjulsdrift och satellitstyrning. Om det regnskydd jag byggt. Om robotens märkliga motvilja att köra över en liten trädgårdsbro.

Det där berättar jag förresten för nästan alla jag träffar nuförtiden. Vare sig de vill höra eller ej.

Häromdagen var det en okänd äldre kvinna i vänthörnan på bilbesiktningen. Jag vet inte hur ämnet kom på tal, men plötsligt berättade jag om min robotklippare. Stackars kvinna.

Eventuellt kommer man lugna sig lite när nyhetens behag släpper. Vi får se.

I skrivande stund har jag gjort en första provkörning för att se att den klarar alla knixar och hinder som kommer i dess väg.

Som med mycket annat nuförtiden använder man en app i telefonen. Via appen styr man klipparen utmed kanten på gräsmattan, och när man gått ett fullt varv så är det området kartlagt och klart.

”Det finns massor mer att berätta, vill du höra?”, frågar jag dig nu, hoppfullt.

”Nej tack, det räcker”, svarar du, redan uttråkad.

Men sedan frågar du ändå: ”Förresten, är det inte väldigt dyrt med robotklippare?”

Ja, om man säger så här: Sonen jag pratade med i telefon är platschef vid SSAB:s nya stålverksbygge i Luleå. Det projektet kommer totalt att kosta långt över 50 miljarder.

Så mycket kostar inte en robotklippare.
… Det bara känns så.

Det finns som sagt mycket att berätta om det här och jag kommer säkert att återkomma med fler rapporter längre fram. Vare sig ni vill eller ej.

Nu är det dags för promenad med hunden. Det blir runt hundraåttio mil hundpromenader per år. Eftersom vi bor som vi gör innebär det ungefär elvatusen höjdmeter – för övrigt lika högt som berget Maxwell Montes på Venus.

Den dagliga hundpromenaden slår alltså gräsklippningen med hästlängder, motionsmässigt.
Och hundpromenaderna släpper jag aldrig till någon robot. Jag lovar.