Avloppsrensning för själen

Spenderade ett par timmar åt att rensa avloppen i helgen. Alltså de där rören under handfaten, med sina vinklingar och vrår och små skrymslen där det alltid är lika häpnadsväckande att se hur mycket guck och klägg som samlas. Upplever ändå att jag gör det här ganska regelbundet under året, men det är klart – tre kvinnor med långt hår bor i detta hushåll. Blir rätt mycket guck.

Även om uppgiften inte direkt är något jag längtar till eller drömmer vackert om när det är dags, så är den inte alldeles oangenäm i all sin oförskönade prakt. Japp, det är svart, stinkande och fascinerande sladdrigt, det där som ska pillas ut och fram.

Men det är ju så rackarns tillfredsställande att se rören bli (nästan) vita igen, känna stanken försvinna och ersättas av rengöringsmedelsdoft, och att bokstavligt talat lyfta bort alla de där restprodukterna ingen behöver.

En bonus under allt stånkande och stinkande, skrubbande och svettande är att tanken är fast och i nuet. Här är jobbet som ska göras, man gör jobbet, man ser resultatet.

När jag nöjd skruvade ihop allt igen och fick packningar (en och annan svordom hann passera också) och annat på plats belönade jag mig själv med en alldeles, alldeles lyckorusig promenad i det här andlöst vackra landskapet smyckat med höstens alla malligaste färgsprakanden.

Det gick inte att sluta le och jag hade fullt sjå med att vrida huvudet fram och tillbaka mot än den närmaste omgivningen, än den bortre, på andra sidan Siljan, för att verkligen ta in varenda nyans av orange, gult, rött, vinrött, grönt och guld.

Måste nästan ha sett ut som om jag kikade på en mycket intressant och osynlig tennismatch som pågick i luften mellan ena och andra strandkanten.

När jag gick där så njöt jag extra mycket av de där särdeles gyllene trädkronorna som poppar upp som stora lysande fyrbåkar i det gröna och såg dem plötsligt symboliskt som ljuspunkter i livsmörkret vi alla hamnar i då och då.

Skrattande slogs jag av kontrasten mellan det där svartdallriga i avloppsrören tidigare samma dag och dessa lysande löv. Fulla av ljus.

Så tänkte jag att vi alla behöver göra även en s j ä l s l i g avloppsrensning med jämna mellanrum. Varför ska vi bära runt på en massa restprodukter ingen behöver? Eller mår ett dugg bra av.

Det är bra att rensa rör och vinklingar i sitt inre, lyfta upp gucket till ytan i all sin stank och kläggighet och skrubba rent. Så att vår verkliga livsglädje kan börja flöda fritt och kraftfullt i stället. Därinne i våra djupaste vrår.

De där vrårna som är en del av oss, men som kan bli lite för svärtade till slut, så att det ljusa liksom sipprar runt alltför trögt. Så att vi inte kan tänka klart, inte vågar tro på oss själva och våra förmågor. På att vi alla har en rättmätig plats i den här världen.

Som små, men starkt lysande ljuspunkter i det stora, mörka universum.