678 sniglar på två rundor à tjugo minuter

Det är onsdag i midsommarveckan när de här raderna skrivs. Den senaste tiden har regnskurarna avlöst varandra och kvällarna ägnats åt välbehövlig uppmuntring i bokform. Här är några rader ur en av dem:

”Mr. Franklyn är så otroligt stark och modig! På vår lunch berättade han hur han rest jorden runt, brottats med krokodiler och klättrat över de högsta bergen. En gång blev han överfallen av en ilsken björn och dödade den med en nagelsax!”
”Är du säker på att allt är sant?”, undrade William, lite svartsjukt.
”Jadå, han visade mig saxen.”

Det här leder till dagens ämne som handlar om sniglar, trädgårdssaxar och att det är sunt att ta folks historier med en nypa salt. När det gäller mitt snigeljagande behövs dock inga överdrifter eftersom verkligheten är mer än tillräckligt äcklig…

Efter en torr inledning på våren drog några rejäla regnväder in – och ut kom mördarsniglarna. ”Halloj, här är vi!”, ropar de i kör. I går kväll tog vi hand om 678 stycken på två rundor à tjugo minuter, och på morgonpromenaderna tror väl grannarna att man tjuvtränar mazurka när man gör trippande skutt för att undvika sniglar som krupit upp på vägarna.

De invasiva mördarsniglarna (spansk skogssnigel) upptäcktes för första gången i Sverige 1975 i Skåne, och hittade till vår tomt i Dalarna runt 2020. Förutom irritation över angreppet kände man i början en viss omotiverad skam, lite som att man just upptäckt att man har en storskurk i släkten. Men när man inser att hela området är drabbat så släpper det. Vi är alla under samma belägring.

Sedan dess har jag försökt få stopp på sniglarna med diverse knep och fällor, och motvärnet har hållit ner antalet. Men varje år är de tillbaka. Största problemet är en granntomt som är igenväxt, vilket gör den till rena paradiset för snigelälskog.

Sedan, när sniglarna blivit trångbodda på ödetomten och önskar en mer öppen planlösning, kryper de över till de angränsande fyra tomterna, varav en är vår.

Det är svårt att göra något åt folk som köper fastigheter på spekulation och sedan lämnar dem vind för våg. Är tomten, som i det här fallet, dessutom rena snigelfarmen borde man kanske prova att skicka dem ett dagligt brev med en (1) mördarsnigel och meddelandet: ”Tillhör er.”
Fler idéer välkomnas.

Här bör kanske nämnas att jag inte har något emot sniglar, i rimliga mängder. Men nu, efter regnen, är det som något ur Bibeln. Senaste veckan har långt över tusen fått sätta livet till på mina kommandoräder i skymningen. En snigel lägger runt fyra hundra ägg, så skulle man strunta i dem kan man räkna med ett fullständigt snigelinferno senare i sommar.

Tyvärr är det mer än bara ödetomten som ger uppförsbacke i kampen. Förra våren träffade jag en granne som i sin tur uppmanat sin nästgranne att hjälpa till att hålla nere snigelbeståndet. ”Nä, sånt håller jag inte på med”, svarade den grannen, och så gick han. Det finns fler sådana.

Därmed fortsätter sniglarna sina ohejdade orgier hos både snigelvapenvägrarna och på obebyggda tomter, för att sedan sprida sig ut i grannskapet.
Sniglar kan på så vis vara en smula påfrestande för grannsämjan.

Så stridsmoralen behöver höjas. I beredskapstider brukar man lösa det genom ökad propaganda. I det här fallet kan man lägga lappar i grannarnas lådor med något klatschigt budskap i stil med:
”Goda grannar ger mördarsniglarna ett ’knips’
På by-hemsidan finns fler snigeldräpartips”

…Eller något liknande.

Samtidigt tycker jag mig redan ana tecken på en tyst mobilisering. Bara de senaste dagarna har det synts fler saltsträngar och snigelfällor runt gårdarna än tidigare. Och häromdagen föreslog en granne att vi skulle skaffa några snigelätande myskankor i kvarteret. Det kanske finns en strimma ljus på snigelfronten trots allt.

Bokcitatet i inledningen var förresten en fri översättning ur ”Möt Mr. Mulliner” av P.G. Wodehouse. I en annan av Wodehouses böcker går den mycket trädgårdsintresserade Lord Emsworth ut på kvällen för att ”do some snailing” – plocka bort sniglar. Den boken skrevs 1927 så snigeljagande har en lång och stolt historia.

Så jag fortsätter med min sax – ”knips” och sedan strör jag över några korn snigelgift. Då kommer nästa snigel och äter upp både kompisen och giftet. För kannibaler är de också, såklart.

Så får det bli, och så kommer det vara – så länge vi har snigelvapenvägrare i våra led.