”Om man vill framåt går det inte att älta det som varit”

Det sägs att katter har nio liv. Det kan även stämma in på Magnus Säfström.

Han har flugit ur en bil, råkat ut för en björnattack, hamnat under en lastmaskin och ändå överlevt.

Den 53-årige entreprenören kämpar fortfarande med att komma tillbaka från olyckan med lastmaskinen som inträffade för ett år sedan.

— Det är lätt att man börjar tänka för mycket när något slutat illa, man funderar mycket på ”varför”. Men för att komma framåt, är det bara att konstatera; ”Nu blev det så här”. Börjar man älta kommer man inte framåt och då blir allt så mycket jobbigare och det skapar mer problem. Det är inte lätt, men det gäller att försöka ta sig vidare, säger Magnus hur han tar sig igenom sina motgångar.

Han har haft det rejält stökigt, om man ska använda ett av hans egna uttryck, ett antal gånger i livet och det är inte bara vid ett tillfälle som han lyckats klara livet med minsta möjliga marginal. Om vi tar den senaste olyckan inträffade den för ganska exakt ett år sedan. En helt onödig olycka som fick stora konsekvenser och där han överlevde, trots att många trodde att han inte skulle göra det.

— När jag låg där på lasarettet, så var det en präst som mötte min tjej och barnen, berättar han.

Men om vi tar den här ödesdigra dagen från början, en septemberdag 2025, så höll Säfström och en kollega, Fredrik Eriksson, på att bygga en skogsbilväg utanför Borlänge. Arbetsdagen var slut och Magnus rullade med sin lastmaskin uppför en backe för att prata med kollegan som satt i en grävmaskin.

— Jag skulle gå ut ur lastmaskinen, la i bromsen, men sedan kom det stora misstaget då jag stängde av motorn. Stänger man av tändningen, så försvinner bromssystemet. Jag var förmodligen på väg ur när lastmaskinen började rulla bakåt med mig som passagerare, den slog i en sten och välte.

Magnus minns inte så mycket av själva händelsen, men konstaterar att han hade en enorm tur i oturen. Halva han var ute ur lastmaskinen med benen kvar inne i den och på något mirakulöst sätt krossades inte Säfström av lastmaskinen som hamnade över honom.

— Det var mycket sten där och en stor sten hindrade mig från att bli krossad. Det fanns ett litet utrymme, jag fick precis plats, säger han tacksamt när han tänker tillbaka på dagen som kunde ha blivit hans sista.

Kollegan Eriksson larmade genast och ett stort räddningspådrag börjades.

— Det var säkert 20 brandmän på plats och det kom en ambulanshelikopter. Vilken sinnesnärvaro Fredrik hade. En del kan ju bli helt paralyserade, men han larmade först, sedan tog han grävaren och lyfte lastmaskinen så att räddningsmanskapet kunde dra fram mig. Han gjorde allt rätt, helt makalöst, säger en tacksam Magnus.

En svårt skadad Säfström som bokstavligen svävade mellan liv och död flögs till Falu lasarett.

— Det är tur att det finns ambulanshelikopter. I en vanlig ambulans finns inte blod att ge, men det kan de göra i helikoptern. De sämsta ställen man kan skada sig är lår, överarm och bäckenet. Där förlorar man mycket blod och jag hade skador på alla tre. Jag tror de gav mig 10 liter blod bara i helikoptern och när vi kom fram till lasarettet gav de mig ännu mer, så det var riktigt illa.

Krossad fot, vilket gjort att han numera har protes, spräckt skalle, spräckt nackkota, punkterad lunga och flera skador till, räknar Magnus upp.

— Det här var ju en jäkla skitgrej. Om jag låtit maskinen varit igång, så hade det inte varit några problem. Det är så lätt att det händer en olycka och det gäller verkligen att tänka sig för vad man gör, konstaterar han.

Nu fick den där ”skitgrejen” förödande konsekvenser, men han överlevde otroligt nog. Han låg två veckor med respirator.

— Sedan är det två månader efter det som är helt borta. Jag har ju varit vaken och pratat med folk, men två månader på IVA är helt borta, jag minns ingenting. Jag träffade folk ett halvår efteråt som jag pratade med under den tiden jag låg på IVA, men jag har inte känt igen dem.

Han berättar om en lång väg tillbaka. Magnus var så svårt skadad i hela kroppen, så till den grad att ett tag inte ens kunde svälja själv utan han fick sondmatas.

En tid efteråt fick han träffa räddningspersonalen och även läkaren som kom med helikoptern i samband med olyckan.

— De trodde inte jag skulle klara mig, men vilket fantastiskt jobb de gjorde. Och vilken fantastisk vård vi har när det verkligen gäller. Det visade sig att en av brandmännen som var med i räddningsinsatsen är en kompis till mig. Han berättade att han inte hade en aning om att det var jag som låg där. Jag var väl så blodig och jävlig att det heller inte var så lätt att känna igen mig.

Magnus kallar sig inte stor direkt, men han tappade hela 20 kilo under den tuffa perioden.

— Att jag hade en bra grundfysik hjälpte mig att överleva. Om jag varit helt otränad, så hade det nog inte gått, tror han.

Olyckan med lastmaskinen är inte enda gången han lurat döden. När han var 25 år var han med om en bilolycka. Han satt i baksätet och flög ur bilen.

— Jag flög ut genom bakrutan, men klarade den olyckan rätt bra, säger han.

Men 2005 trodde Magnus att hans liv skulle ta slut. Det då han under en jakt råkade gå rätt på ett björnide.

— Björnmöten var ovanligt på den tiden, det var ren otur och jag vet inte hur många gånger jag fått berätta den här storyn.

Han gick i skogen i trakterna av Bösjön då han helt plötsligt fick se nosen på en björn sticka upp ur marken. Björnen hade lagt sig för vintern, men blev tydligen störd, for upp ur idet och gick till attack. Magnus fick iväg ett skott, som han först trodde hade träffat, men han har i efterhand insett att han missade. Han fick iväg ytterligare ett skott under tumultet och det träffade käken på björnen. Det var förmodligen det som räddade honom, då björnen rev Magnus men hade svårt att bita honom.

— Men när björnen låg där över mig, då väntade jag bara på att jag skulle slockna. Det var en sjuk känsla när jag låg där. ”Så här ser det ut, nu dör jag”, minns Magnus hur tankarna gick med en arg björn över sig.

Men helt plötsligt klev björnen av Magnus och gick iväg. Svårt riven försökte han snabbt ta sig därifrån, livrädd att björnen skulle komma tillbaka. Han hade tappat alla skott han hade, så om björnen gått till attack igen hade han inget att försvara sig med. Magnus lyckades ropa i jaktradion att han blivit björnbiten och fick skjuts av jaktkompisarna till Mora lasarett.

— Jag hade tur att björnens käft var trasig, så det var inget avslitet. Jag hade mest rivsår, vilket de sydde ihop så jag klarade mig rätt bra, säger han även om den här nära döden-upplevelsen.

Vi ska också nämna att Säfströms hund klarade sig.

— Att springa på en björn som jag råkade göra var rätt unikt på den tiden och allra helst ett ide, det var ren otur.

I sex dagar letade jägare efter en skadeskjuten björn, men utan resultat.

— Men två år senare sköt Rasmus Boström, från Älvdalen, en björn och det visade sig vara samma björn som attackerade mig, då den här björnen hade snedvriden mun. Jag hade velat att de skulle kolla med DNA om det var samma björn, men de var helt säkra så det gjordes aldrig av Länsstyrelsen. Tydligen kunde björnen äta fastän han var trasig i munnen, då den var fulläten.

Den här händelsen är inget som avskräckt Magnus att vara i skogen. Han är i Bösjön nu och jagar älg och han har tidigare skjutit björn. Det så sent som nu i augusti.

— När man ser en björn på 15 meters avstånd, det är så häftigt. Det är fantastiskt fina djur och spänningen som är när man ser en björn, den går inte att förklara, säger han entusiastiskt.

Spännande saker, minst sagt, har Magnus Säfström varit med om i livet. Han vill fortsätta se björn i skogen, men att få en lastmaskin över sig vill han av förståeliga skäl inte gärna vara med om igen.

Magnus är född i Mora, men flyttade tidigt till Borlänge där han bott i hela sitt liv. Han har gått en påbyggnadskurs ett år i Mora och jagar ofta i trakterna. Hans bror, Håkan, driver Näséns Bygg. Tidigare drev Säfström Ryds Bilglas i Mora, men det har han sålt. Han äger en lokal i Mora som han hyr ut.

I Borlänge driver Magnus sex företag. Det har varit, och är, en lång väg att komma tillbaka efter olyckan för ett år sedan. I dag jobbar han 25 procent och han ser ljust på framtiden.

— Det går inte att älta det som varit, man måste framåt. Förutom att jag blev av med en fot, så mår jag rätt bra i dag, de andra skadorna har läkt ihop. Jag har varit så svag och inte orkat nånting, men nu funkar allt och jag börjar äntligen känna igen kroppen, avslutar överlevaren Magnus Säfström.