Glödheta konstverk av järn

I en liten smedja i Dala-Järna kan Gustaf Altin ge utlopp för sin inre konstnär – och förvandla kreativitet till hantverk. Med smedjans glödande eld i bakgrunden skapar han allt från gravkors till verktyg i en traditionell yrkesroll, med modern tvist. 

I ett litet hus på gården där han växte upp har Gustaf Altin låtit bygga en smedja. I Dalarna har det varit vanligt med smedjor i flera hundra år och många hade till och med en egen smedja på gården. Så ser det dock inte ut längre. Att vara smed idag liknar nästan mer att vara konstnär, än vad det gör tillverkningsindustri. Och det var nog just det som Gustaf en gång fastnade för.

— Förr i tiden stannade ju samhället i princip utan smederna. Idag är det mer av en lyx; det behövs inte på samma sätt, berättar smeden.

I ässjan bakom honom sprakar elden, och på glödbädden som bildas ska Gustaf lägga järnet som ska smidas. Det har gått femton år sedan Gustaf Altin bestämde sig för att flytta från Dala-Järna till en annan stad för att utbilda sig till smed. Han valde mellan detta och att satsa på elitlöpning — båda vägarna skulle leda till ovanliga och fysiskt krävande yrken. Men elitlöpning kändes som en alltför stor uppoffring, så det blev till slut Gustafs kreativitet som avgjorde.

— Det här lockade mer, konstaterar han.

På arbetsbordet i det lilla huset breder ett stort kors av järn ut sig. Det är ett gravkors som Gustaf arbetar på. Personen som gått bort avled i november förra året, och Gustav är nu i slutskedet av tillverkningen. Det är inte det första gravkors han tillverkar, men varje kors lämnar honom med en speciell känsla. Från gravkorset hänger små, fina löv av järn som Gustaf handsmitt.

Eftersom han har hunnit göra en del gravkors under åren har han utvecklat en egen design. Den här gången hade dock kunden egna önskemål, och dessa utförs med noggrannhet. Kanske vill anhöriga själva rita något eller ha en åsikt om hur den avlidne ska hedras på ett personligt sätt. Och det är just detta — designen, det tekniska smidet och den djupa betydelsen — som gör att Gustaf tycker så mycket om att tillverka gravkors.

— Det blir ett minne av en person som gått bort. Det ger en annan mening, säger han.

Ibland får Gustaf höra lite om historien bakom den avlidna, och han försjunker då i tankar om det liv som levts. En gång fick han tillverka gravkors till en person som var yngre än honom själv, och det har betytt lite extra för trettiofyra-åringen.

Tänker du mer på döden än andra, tror du?

— Nej, det tror jag inte. Det blir nästan tvärtom — man tänker mer på livet på något vis, svarar han till ljudet av den sprakande elden i ässjan.

Ett gravkors tar lång tid att tillverka, vilket ger honom många timmar vid arbetsbordet — att jämföra med de tio minuter det vanligtvis tar att tillverka en krok i standardsortimentet.

— Det går att göra det mesta. För ett tag sedan gjorde jag en del till ett urverk till en kyrkklocka som var flera hundra år gammalt.

Allt från ljuskronor till bruksföremål, restaurering, konsthantverk och byggnadsvård — alla är exempel på ting som en modern smed kan förväntas tillverka. I fönsterkarmen står ett urval av saker tillverkade i järn: ett yxskaft, en katt, en ljusstake.

— Just när man värmer och vrider materialet kan man få fram så många former, och det är det som gör smide så speciellt.

Gustaf tar fram en avlång bit järn och lägger den i glöden i ässjan. Järnet värms upp snabbt och ändrar färg från svart till glödande orange på några minuter.

— Man ser på färgen när det är dags. Det ska vara ljust orange mot vitt. Värmer du för mycket blir det som ett tomtebloss och brinner upp. Det här är runt åttahundra grader, säger han efter att ha kastat en blick på det glödande järnet.

När järnet tappar färg slutar han smida — att arbeta med för kallt järn gör att det spricker. Någonstans mellan 800 och 1200 grader är en lämplig temperatur för smide. Det gör att det kan bli olidligt varmt att arbeta under sommaren; det är under vinterhalvåret som smide är som mest behagligt. Det är tur för Järnabon, som har åtta svala månader att njuta av.

— Vi har haft många i släkten som har målat tavlor och hållit på med träsnideri och sådär. Så det har alltid funnits nära, berättar Gustaf.

Kreativiteten har Gustaf absorberat genom sin uppväxt. Inom familjen har det alltid funnits någon som hållit på med trä eller lera, och andra som målat och tecknat.

— Det är just den där kombinationen av det praktiska och det estetiska som gjorde att jag hittade till järnsmideriet. Jag tecknar ju jättemycket, berättar Gustaf och pekar mot skisserna av gravkorset.

Mycket av det som tillverkas i smedjan existerar först på papper. Än idag betyder familjen mycket för företaget — smedjan är uppförd på föräldrarnas gård och inte hemma hos Gustaf själv.

— Det är en skön blandning. Att stå här i sin ensamhet och bara försvinna lite när man jobbar. Men sedan är det ju jättekul att prata med folk också, konstaterar Gustaf, som trivs lika bra på marknaderna som i smedjan.

Tur är väl det, för det hinner bli en del marknader över året — mellan fem och sju vanligtvis. Och det går bra för både Gustaf Altin och företaget. Sedan två år tillbaka kan Gustaf nämligen arbeta med sitt företag på heltid. Förutom butiken på gården säljer han sina verk i en väns webshop – det är tillräckligt lönsamt för att företaget ska gå runt.

— Jag hoppas att jag ska få ännu mer snurr på företaget — att ’levla upp’ ett steg till, säger han.