”Änt ä vemodigt äl, det är det”

I november hämtades de sista bilarna och nu återstår sanering och skotning av bilarna som står här. Efter 60 år lägger nu Roland Pettersson ner bilskroten i Röjeråsen.

— Nu tar vi inte emot några nya bilar. Nu ska vi pressa alla bilar och städa av i två år ungefär sen är det klart här, vi kommer ju att ha öppet under tiden men vi tar inte emot fler bilar.

Under åren har RP hjälpt både privatpersoner, kommunen och Håll Sverige Rent med att frakta bort skrotbilar, men nu är det alltså slut på det.

— Det finns mycket bil stående och vi vet ju vart det står gott om bilar just nu, en del pratade vi med före om de skulle ha i väg dem de skulle fundera så nu får de vända sig till Mora, Falun, Borlänge, Djurås och Älvdalen det är de som finns kvar runt i kring här nu.

Roland Pettersson har alltid haft ett stort bilintresse och redan som 15 åring sysslade han med bilar. Men det var när han fick körkort som han började köpa bilar som han sedan skrotade hemma på gården.

— Jag köpte ju bilar när pojkarna körde sönder dom. Så när jag låg i lumpen köpte jag en 40 bil mellan -64 och -65. Då var jag i Borlänge och köpte bilar och körde hem och sålde på helgerna. Jag har ju tummen mitt i handen så jag har ju aldrig kunnat reparera något, jag har bara kunnat skruva sönder.

Efter att han muckade från lumpen startade han bilskroten i Röjeråsen och hade bilförsäljning i Vikarbyn och Rättvik. På frågan om vad som varit drivkraften i alla år kommer svaret direkt.

— Det är ju mötet med människor helt klart! Och se att bägge har varit nöjda när vi gjort en affär.

Roland Pettersson har alltid nära till skratt och verkar ta det mesta med ro. Telefonen ringer titt som tätt och det lär det fortsätta göra många år till. För även om skroten läggs ner så tänker han då inte gå i pension än på ett tag även om de anställda som jobbat här i 50 år tyckte att det var dags att runda av arbetslivet.

— Pojkarna sa att jag får anställa någon ny för de ska bli pensionärer men det ville jag inte, så även om jag är ungdom så tycker de att de håller på att bli gamla, Per blir 65 i februari och Kniven 67, säger Roland med ett kluckande skratt.

Hur sanerar man ett sådant här ställe då?

— Det blir inga problem för vi har ju ett hus där vi tappar alla bilar och sedan tar jag hit en grävmaskin. Vi tittade hur det var i marken där jag ställde upp en hög med bilar, då grusade vi och grävde ur ett par decimeter och det fanns ingen olja i marken alls så jag är inte ett dugg ängslig för det. Vi har varit duktiga på att tappa ur bilarna inomhus och skickat i väg oljor, spolarvätska och glykol.

Vad händer med alla bilar då?

— De pressar vi här och skickar vidare. Där blir det blir flis utav allting och så har de olika magneter som sorterar metallerna. Aluminium går åt ett håll, koppar åt ett och järn åt ett annat håll. Järnet går till Hofors eller Smedjebacken och blir armeringsstål så det återvinns ju.

Det är lite av en bilkyrkogård uppe vid skroten där bilar i olika skick fått avsluta sitt rullande. Längst ner på åkern finns de äldsta bilarna som stått så länge att de i princip blivit ett med naturen. Just nu är bilarna täckta av snö men under många somrar är det just där som många bilentusiaster gjort fynd under Classic Car week när det varit sakletardag uppe på skroten.

— Det är ju väldigt många som varit hit och fotograferat på nedersta åkern för de tycker att det är kultur när träden växt igenom fjäderblad och gått vidare. Det finns ju inte så mycket kvar att plocka på de men det är ju roligt att gå och titta på. I vår ska jag plocka fram de lite bättre.

Roland Pettersson har många strängar på sin lyra och kommer att fortsätta sälja släpvagnar och finbilar om det dyker upp någon bra affär. Och så har han ju auktioner och CCW att engagera sig i också. Men att en era nu går i graven efter 60 år känns såklart.

— Änt ä vemodigt äl, det är det. Det är konstigt.