Ullrenässans i Dala-Floda

Wålstedts Ullspinneri öppnar igen. Nyinvigningen med pompa och ståt går av stapeln den 2:a maj då ett band i ullgarn lämpligtvis ska klippas och dörrarna slås upp för besökare.

När Wålstedt Ullspinneri publicerade nyheten på sociala media om att de skulle öppna igen blev det hejarop och det var inte bara hundra eller tusen personer som ”gillade” nyheten, inom några minuter hade nyöppningen delats och spridits till 43 000 personer. Sedan dess har spinneriets telefon inte slutat att ringa.

– Responsens vi har fått på nyöppningen är helt mind blowing, berättar en stolt Roger Bush.

Den hundra år gamla maskinen tuffar på i spinneriet. Britta Liss matar fokuserat på med färgad ull. Spinnmaskinen är som trots sin ålder alltså fortfarande är i bruk får ta det lite lugnare på äldre dagar. Annat var det på 70-talet då samma maskin levererade 10 ton garn om året.

Från ett bländande snöigt vinterlandskap blir det en stor kontrast när man öppnar dörren och går in i ett av Sveriges mest kända ullspinnerier. Man välkomnas av murriga toner och en svag doft av metall och en desto fylligare doft av ull. En ny färgton har precis tagits fram, man har blandat en rödaktig nyans med svart och resultatet blev en metallaktig kulör och på stående fot bestämmer spinneritrion att garnet ska heta ”Gamla maskinen”.

Hösten 1918 kom Mary och Lennart Wålstedt till Dala-Floda. Deras livsuppgift blev att rädda det svenska lantrasfåret och göra en pionjärinsats inom den svenska textilkonsten. Det blev en kulturgärning som förts vidare genom fyra generationer, utvecklats till en liten industri, som inte bara gör garner åt våra främsta textilkonstnärer, utan också blivit ett smultronställe för hobbystickarna.

Vintern 2018 gick Textilverkstadens Inger Wålstedt bort, hon var då tredje generationen i släkten som brunnit för ullgarnet. Allt i huset stannade av för en tid. Men nu tar de yngre generationerna steget och öppnar ett moderniserat Wålstedts Ullspinneri.

– Nu för vi in företaget in i framtiden, vi upplever att många i de yngre generationerna har ett annat miljötänk och ställer krav på närproducerade produkter, berättar James Bush.

Paret Sonja Wålstedt och Roger Bush var bosatta i Tasmanien, en ö söder om Australien. 2012 återvände Sonja till gården med familjen och idag är hon spinneriets färgmästare och fjärde generationen Wålstedtare. Parets son James Bush och hans flickvän Britta Liss blir således femte generationen som producerar det berömda ullgarnet från Dala-Floda.

Vad har ni för mål?

– Att kunna leva här och leva av det vi gör. Samtidigt vill vi lyfta hela stället och förmedla kunskapen vi har. Det är stora skor att fylla och då menar jag inte bara kunskapsmässigt utan på riktigt stora skor, det står kvar några gamla 46:or från tidigare led i spinnerisläkten, säger Roger Bush och skrattar hjärtligt.

Använder ni bara ull från egna får från gården?

– Absolut inte, i så fall skulle vi behöva att hela Dala-Floda vara en fårfarm.

Företaget har en historia av ett internationellt samarbete med kända textilkonstnärer och väverier. De tillverkar ullgarn utifrån konstnärernas önskemål i både val av kvalitet och färger. Textilkonstnärerna Märta Måås Fjetterström, Helena Hernmarck och Alf Munthe är några av alla som använder företagets garner i sitt skapande.

Att få fram ett ullgarn är en tio dagars process. Från råull genom tvättningar och olika typer av kardningsmaskiner, sedan spinnas, färgas och torkas.

Har ni tillräckligt med garn till nyöppningen?

– Nej, det känns faktiskt aldrig som om vi har garn så det räcker, men det är ju lite av ett lyxproblem. Jag är helt övertygad om att på öppningsdagen den andra maj så kommer vi sälja slut direkt, konstaterar Roger och tillägger

– Vi försöker bygga upp ett litet lager, men så fort vi lägger ut bilder på nytt garn som vi har så säljs det så snabbt som inom en dag. Men till öppningen siktar vi på att ha minst tio färger och iallafall åttio kilo garn i butiken.

På ovanvåningen i den stora byggnaden finns garnbutiken. Rummet intill har stora fönster med utsikt över fälten. Där finns idag ett mikromuseum om ullspinneriets historia, men planen är att rummet ska bli en öppen ateljé för konstnärer. Man pratar framtid och historia och hur oerhört mycket ullen har betytt för människorna, det konstateras att utan den så hade vi aldrig bosatt oss så här lång norrut i världen.

– Ullen har alltid levt mycket nära oss människor, det är bara de allra senaste åren som vi har skilts åt, berättar Britta och James håller med

– Yllekläder eller dagens plastfiber material, för mig känns ullprodukter bara helt rätt, de är jordnära och levande.

Britta pekar och visar väggen med släktträdet, tidningsurklipp och inramad ullkunskap. Bland krusig brun ull och ljus långfibrig ull står det ett även ett stort pingisbord mitt i rummet.

Spelar ni pingis?

– Absolut, det är bra att ta en paus i arbetet och så tycker vi att det är kul, berättar James.

Britta har en tröja stickad med garnet ”Fjäll i december” det är en av alla tusentals färger som företaget har recept på. Svensk ull är unik på det sättet att det finns en hög glans i fibrerna, så när ljuset skiner på garnet så skimrar det.

Sedan 2012 har Sonja och Roger tagit del av all kunskap som funnits i företaget. Roger har blivit ullkännare, mekaniker, kardmästare och spinnerimästare. Han vittnar om att det har tagit tio år att lära sig den här processen riktigt grundligt.

Vem är nästa ullguru?

– Roger, helt klart! Svarar Britta och James direkt och pekar på Roger.

Ullkännare, mekaniker, kardmästare och spinnmästare, det har tagit tio år för honom att lära sig den här processen riktigt grundligt, men man kan aldrig sluta lära sig om ull, delger Roger.

– Vi har en liten maskinpark, men med de maskinerna kan vi göra saker som inte många kan.Till exempel ull från lantras och ryaull är vi det enda spinneriet som spinner, vilket gör oss unika.

Helgen har de spenderat på Fårfesten i Kil, lyssnat på föreläsningar om ullens betydelse och vilken viktig tillgång den är. Miljöaspekten är en viktig del, spinneriet återanvänder färgen tills dess att färgbadet är utarmat.

– Ullen har en förmåga att suga upp färgpigmenten och vi vill vara så miljövänliga som det någonsin går, berättar Roger.

Använder ni växtfärger?

– Nej, problemet med växtfärgning är att det bleks och våra produkter måste vara toppklass.

En stor svartvit bild från 1930-talet visar hur Lennart Wålstedt är ute och vallar hundratals lantrasfår längs en liten byväg. För hundra år sedan bevarade han och Mary fårrasen och räddade den från att dö ut. Tack vare paret och alla i Wålstedtsläkten före och efter dem så skimrar den svenska ullen vidare in i framtiden.