Ombord buss 251 – ”Nu kommer vi dö!”

För en månad sedan hände det som inte får hända. En buss i linjetrafik fastade på spåret vid en obevakad järnvägsövergång. Som tur var hann passagerartåget stanna. Bland passagerarna i bussen satt två vettskrämda små barn på väg hem från Kyrkskolan. I Gröntuv strax utanför Djurås bor systrarna Madeleine Andréasson och Marie Silverdahl. Deras söner, kusinerna Mose sju år och Nils sex år var med på bussen tisdagen den 28:e mars, en skolbussresa de sent ska glömma. 

Mammorna sitter vid köksbordet i gamla föräldrahemmet i Hampgårdarna, där Madeleine och hennes familj nu är bosatta. Med gråten i rösten berättar de vad som hände den där tisdagen och hur deras barn mår efter händelsen. De här föräldrarna tycker inte att skolskjutsen mellan Gröntuv och Kyrkskolan fungerar och att återkopplingen från kommunen efter incidenten är under all kritik. 

— Alltså jag blir gråtfärdig när jag tänker på det! Där satt våra små barn ensamma i en buss som fastnat på spåret medan tåget närmade sig. 

— Nu kommer vi dö! Hade min son Nils sagt hela tiden till sin ett år äldre kusin och nu vägrar sexåringen åka hem från skolan med bussen. Så vi får turas om och hämta honom, vi och morföräldrarna. Vilket inte är optimalt såklart. 

Marie berättar om sin upplevelse av händelsen den eftermiddagen i mars. Hon undrade varför inte sonen hade kommit hem än, hon stod vid vägen med 1,5 åringen Malte på armen och väntade. Snabbt såg hon på Dalatrafik-appen att bussen stod stilla och det såg ut som att den stod mitt på tågspåret, en järnvägsövergång där hon vet att det inte kan passera långa fordon. Marie ringde barnens morfar som bor i närheten av platsen, hon bad honom ta fram kikaren och se var bussen befann sig. Då besannades hennes farhåga. 

— Bussen med våra barn stod fast på spåret, jag kommer ihåg hur jag hann tänka, bara det inte kommer ett tåg, precis då hörde jag tåget och fick panik och höll på att kräkas. 

Alla passagerare hade blivit ombedda av chauffören att lämna bussen. Väl ute ur bussen stående på vägen ett stenkast från den stora trafikerade 90-vägen gråter Nils och Mose försöker trösta. De visste inte var de skulle ta vägen och ingen information kom ifrån någon vuxen. Så de beslutade sig för att försöka hitta hem. Efter en bit plockade Nils pappa, deltidsbrandmannen Olof, upp de skärrade små barnen längs med vägen. Han beskrev att sonen hade dödsångest och hur de upprört berättade att de satt i bussen och såg tåget närma sig. 

— Hur kan det inte finnas en plan vid sådana händelser? Ingen som sa till barnen att de skulle stanna kvar där vid sidan av vägen? Undrar Madeleine.  

”Nu kommer dö”, upprepade Nils, medan Mose hade sagt ”vi ska inte dö, vi ska gå den här vägen” och tagit med sig kusinen längs med vägen bort ifrån bussen. 

Familjerna berättar att under två års tid har alla fem kusinerna i byn guidat olika chaufförer längs byvägarna. Blivit avsläppta vid fel hållplatser. Ibland väljer chaufförerna att köra svängen vid Gröntuv i omvänd ordning, så tiden för hemkomsten kan skilja sig över 15 minuter, vilket skapar ond oro för både passagerare och föräldrar.

Vad föreslår ni?

— För att barnen ska känna sig trygga tycker vi att det endast borde vara två eller tre chaufförer som turas om att köra skolbarnen här. Mitt krav är att mina barn ska kunna ta sig från A till B utan att oroa sig, det är ett litet krav kan jag tycka, förklarar Madeleine. 

— De måste utbilda chaufförerna i alla byvägar. Vi anser inte att problemet är chaufförernas utan arbetsgivaren eller utbildaren. Man skulle ju kunna tro att de nya chaufförerna får åka bredvid någon som kan sträckan alltså som introduktion. Men den enda introduktion vi sett var dagen efter incidenten, när chauffören från händelsen stod bredvid och en annan chaufför körde. 

— Precis efter fick vi återkoppling på det inträffade, men sen ingenting. Finns det ingen plan framåt, eller är det bara vi som inte blir uppdaterade? För det här får inte rinna ut i sanden! Min son vägrar kliva på bussen på eftermiddagarna och vi låter inte något av våra barn åka själv i fortsättningen, förklarar systrarna.

När de växte upp i byn var det Tony Berglund som körde skolskjutsen. Systrarna hade bra kontakt med föraren och hade till och med varandras mobilnummer.

— Jag minns att vi ringde Tony på morgonen om det var glansis, ”kom inte hit med bussen varnade vi”. Då kände chauffören barnen och visste var de bodde. Så är det inte längre, då kusinerna i byn flera gånger blivit avsläppta vid fel hållplats trots att de plingat i tid. 

Håkan Elfving skolchef i Gagnefs kommun berättar att händelsen är en del i att entreprenören har haft väldigt svårt att få tag i förare. Inställda turer är en annan sak som drabbat resenärer runt om i kommunen.

— Något sånt här ska inte hända och vi ser självklart oerhört allvarligt på det som inträffat. Det hade kunnat riktigt illa, säger han och fortsätter: 

— Vi har fört dialog med kollektivtrafikförvaltningen som i sin tur har fört pratat med entreprenören och Dalatrafik om det inträffade. Vi kommer följa upp det här och få in rapporter, avslutar Håkan Elfving.  

Hemma i Gröntuv väntar familjerna och barnen fortfarande på återkoppling. Dels ifrån Dalatrafik och från kommunen. Nils vägrar fortfarande åka hem med bussen, han drömmer mardrömmar om att tåget kommer mot dem och blir illamående och orolig vid tanken på händelsen. Mamma Marie avslutar: 

— Vad hade hänt om det var ett godståg eller ett persontåg som kommit ifrån andra hållet? Det hade aldrig hunnit stanna, nej usch jag vill inte ens tänka på det. 

Fredrika Pihlblad, Trafikhandläggaren på Gagnefs kommun berättar att kommunen har lagt ett ärende till Dalatrafik och hon meddelar att Dalatrafik har tagit incidenten på fullaste allvar.

Vad gör ni som beställare för att det inte ska hända igen?

— Det är Dalatrafik som har uppdraget att utföra skolskjutsen efter kommunens skolskjutsreglemente. Vi har fått uppföljning om det specifika ärendet och Dalatrafik jobbar med bussbolaget för att säkerställa att det inte ska hända igen. Kommunen har också begärt ut statistik över alla kundservice ärenden för att få ett bättre bild om hur läget är med trafiken i kommunen, vi gör i samarbete med Dalatrafik allt för att ha en säker skolskjuts, förklarar Fredrika Pihlblad.

Vill ni att alla händelser med inställda bussar eller incidenter även ska anmälas till er på kommunen i fortsättningen?

— Gärna, det är guld värt att få informationen till oss då vi inte får alla ärenden automatiskt från Dalatrafik.

Vad gör ni för att skoleleverna ska känna sig trygga igen och vad säger ni till vårdnadshavare?

— När just denna incident nådde kommunen så informerade rektorn personalen på berörd skola för att säkerställa beredskap om de skulle mötas av oroliga barn. Lärarna stämmer än idag av med eleverna innan de ska åka med skolskjutsen och har fått stötta vid behov enligt rutin, säger Fredrika Pihlblad och avslutar med att berätta vad kommunen gör för att följa upp händelsen:

— Dalatrafik har efter incidenten en gång i veckan möte med bussbolaget som kör trafiken i vår kommun för att liknande händelser inte ska inträffa igen, och vi ser redan förbättringar i vår trafik.