Canonball Run skoterfesten där ingen hade bråttom

Skotrarna och förarna kom från när och fjärran och många kom inte ens över startlinjen för egen maskin.

— Vi byter tändstift och ger skotern en ny chans, konstaterade Kjell Eriksson från Vikmanshyttan som bogserades över startlinjen.

Han var avgjort inte ensam, det fanns skotrar som kom på kälke till startplatsen medan ägare skruvade förgäves. Syftet är att alla i respektive lag ska starta med skotern och ta sig i mål med densamma. Så det skruvades, mekades och bogserades, men hela tiden med glimten i ögat.

Canonball Run handlar inte om att köra fort. Det sista laget i mål hade varit ute på den åtta mil långa banan i närmare tolv timmar när de rundade snöhögen som var målet vid Hotell Älvdalen på lördagskvällen. Då hade festen redan börjat. Ja, egentligen började festen redan vid morgonens tidiga förarmöte. Nysnö och många minusgrader, som sedan blev behaglig värme i takt medan solen visade sig för årets finaste vinterdag.

— Kolla det tar ju aldrig slut, konstaterade arrangören Björn Friström, Snowrider, där han stod vid startplatsen och såg den ringlande ormen med snöskotrar sakta puttra fram längs skoterleden till starten.

— Jag inser att Cannonball Run vuxit när jag inte längre känner alla deltagare vid namn, konstaterade Björn medan startfältet fylldes av puttrande och strejkande skotrar och förväntansfulla förare.

I högt tempo släpptes sedan lagen iväg, men i stort sett var det redan där som det höga tempot försvann.

Vid den första kontrollen klev Jerk Nilsson från Mora av sin fina arméskoter.

— Oj, det var många skotrar som fått stopp redan på vägen hit, konstaterade Jerk, som så långt inte hade några problem med sin skoter.

— I år ser det ut som om laget jag kör i är bättre organiserat. Ifjol var det mest tok, skrattar han medan lagmedlemmarna släpar en skoter runt en bana i ett varv för att den sedan ska startas och köras ett varv för egen maskin.

Det var en av många uppgifter som lagen skulle lösa liksom en tipspromenad som avslutades med en fråga på älvdalska, så nu vet alla skoterförare att ”brinde” är detsamma som älg.

Frågor och praktiska övningar ledde lagen vidare mot vackra Tvåråberg och lunchstoppet där Erik Larsson från Älvdalens snöskoterklubb skötte utspisningen.

— Vi har en stuga i Dysberg, men jag bor än så länge i Gnesta, men nu ska jag flytta hit till Dysberg, berättar Casper Alén medan han dirigerar skotrar vid kontrollen i Dysberg.

— När jag kom upp i fredags natt var det bara att ge sig ut och sladda leden fram till två på natten. Uppe vid vindkraftverken är det otroligt mycket snö, berättar Casper.

— Utan Älvdalens skoterklubb skulle det här inte fungera och samma gäller hotellet, berömmer Björn sina samarbetspartners.

— Sedan har Sweden Runners hjälpt oss med GPS-puckar, så i år gick det att hålla full koll på alla lagen, säger Björn tacksamt.

Det gjorde att massor av åskådare också letade sig ut i skogen och till kontrollerna för att heja på anhöriga eller bara följa entusiasterna som puttrade och ofta stannade för att skruva på skotrar från snöskoterns barndom.

På den sista kontrollen innan målgången blev det äntligen lite gasa, så fort nu en liten skoter från tidigt 60-tal gick att köra.

Skotercross på en bana vid starten var vad som väntade.

— Det var lugnast att ha den kontrollen sist, för risken var att det skulle bli för många skotrar att bärga annars, log Björn.

In mot kontrollen samlades lagen, men det gällde att vänta in de sista och de som bogserades.

— Men vad händer, suckade en av deltagarna när han kört sitt varv och insåg att en skoter inte startat, soppatorsk på startlinjen och laget förlorade onödiga poäng. En av många incidenter som garanterat hanterades på kvällens fullsatta skoterfest med prisutdelning. En prisutdelning som fick hållas utomhus då hotellet inte kunde svälja alla glada skoterförare. Det när det segrande laget ”Gröna Fransarna” kunde lyfta segerpokalen.

— Vi hade tur med vädret, men vi insåg också att till nästa år måste vi gå ut och sladda lederna under dagen. Nu blev det ganska bumpigt på framförallt den sträcka efter starten och in mot målet där det kördes både fram och tillbaka på samma led, summerar Björn Friström, som redan inlett planerande av nästa års Canonball Run.

Det långsamma loppet som växer snabbare än vad de gamla skotrarna kan köra.

Skoterparkering, då räckte inte Hotell Älvdalens parkering till. Foto Nisse Schmidt