När Julia Nilsson var liten var hennes förebild Tilda Höglander. En tjej som precis som hon älskade att spela hockey och hade framtiden framför sig. Julia spelar fortfarande hockey – numera med Leksands IF:s juniorer, men för barndomsvännen tog livet slut 2012 när Tilda bara var 13 år gammal.
— Hon var min förebild, min idol och precis som jag spelade hon bara med killar under uppväxten i Västerbotten.
Att just Julia får årets stipendium beror på hennes kärlek till hockeyn enligt minnesfondens styrelse.
”Med ett leende på läpparna brinner hon för sin idrott. Hon är omtänksam mot sina lagkamrater, sprider ett norrländskt lugn i sin omgivning, ambitiös och träningsvillig. Hon vågar gå sin egen väg”.
Julia bodde, tills hon började på hockeygymnasiet i Leksand, i Skellefteå precis som Tilda och precis som Tilda kommer Julia från en familj med stort hockeyintresse. Men att Julia valde att bli målvakt var hennes brors förtjänst. När han och kompisarna ville lira hockey ställde de lillasyster i mål.
— Jag var väl inte så glad för det i början för jag ville ju vara utespelare, men sen kom jag på att målvakt var roligare.
Du kommer ju från Skellefteå som har en stark hockeytradition – vad tänker du att det Skellefteå AIK startade ett damlag först i år?
— Jag tycker det är dåligt för en så stor förening att det skaffat damlag först nu. Jag tycker det är lite sent.
Hur kom det sig att du valde att plugga här i Leksand?
— Jag kände att det var skönt att flytta till en liten ort när jag skulle bo själv för första gången och så är ju Leksands IF en bra föreningen, har ett bra lag och jag får chansen att spela i SDHL.
Vad har du för mål med hockeyn?
— Att får spela SDHL och därefter landslaget, men först ska jag ju lyckas spela i SDHL.
