Familjeutflykten del 1 – Sjögrottan i trollskogen
Det börjar som så många resor i Dalarna gör.
På slingriga vägar genom skogar som tycks breda ut sig utan slut.
Solen strilar ner genom trädkronorna och små tjärnar blänker till i vägkanterna. Men till skillnad från många andra utflyktsmål slutar den här resan inte med ett utsiktsberg eller ett klassiskt vattenfall. Den slutar i en grotta – mitt i en sjö.
Jätturn heter sjön. Ett märkligt namn, nästan påhittat, men desto mer passande. Själva platsen ligger inbäddad i naturreservatet med samma namn, och hela omgivningen känns just… jätte-trollsk. En liten, krökt sjö djupt nere i en smal dalgång, inramad av branta skogssluttningar – och så, mitt emot båtplatsen, den lodräta klippan med en trekantig öppning som leder rakt in i berget.
Grottan är liten, precis så stor att en eka i taget kan glida in. Vi turas om. Väl inne infinner sig en märklig tystnad. Bara droppar som faller från taket. På väggarna syns gamla inristningar – årtal som 1846 och 1924 – som en sorts historisk gästbok ristad i sten. Det är både fascinerande och ödmjukande. Som att platsen sett fler människor än man först tror, men aldrig gjort något väsen av sig.
För att ta sig dit krävs viss envishet. Vägarna som en gång ledde nära sjön är numera avstängda för biltrafik. Men det finns ett sätt att komma fram till den skyltade stigen, två kilometer från sjön. Det gäller bara att inte ge upp för tidigt.
Från Ludvika kör man till Smedjebacken och därefter norrut mot Ulvshyttan. Strax före Pollackssund dyker en avtagsväg västerut upp – den man förväntas ta. Det är lätt att missa den. Och ännu lättare att vända om om man möts av en låst bom. Men det behöver man inte göra. Bommen är oftast bara stängd under tjällossningen och öppnas igen så snart vägen är farbar.
Efter fyra kilometer in i skogen, förbi fritidshus och små dammar, når man vägens ände. Här börjar vandringen, först över en bro och sen längs en stig som skiftar mellan sly och gles skog. Halvvägs passerar man gamla, övergivna byggnader – tysta vittnesmål om ett liv som var. En rastplats finns här, och den passar bra för en paus med små barn eller för att bara lyssna på stillheten.
Längre in i skogen blir terrängen brantare. Mjuka mossmattor, rötter som slingrar sig över stigen och solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna ger vandringen en nästan filmisk känsla. Det är lätt att tänka på Ronja, Skalle-Per eller Frodo och Sam.
När vi når sjön är det som att ha öppnat en dörr till en annan värld. Den ligger spegelblank i dalgången, inramad av grönskande väggar. Den smala stigen följer kanten, svänger runt sjöns böj och leder fram till en liten kolarkoja med två ekor i vattnet. Härifrån är det enkelt: ro över till klippan. Där väntar grottan.
Efteråt, när vi glider tillbaka ut på sjön, ligger det ett märkligt lugn i luften. Vattnet ligger stilla, skogen håller andan. Fotomöjligheterna är otaliga, men inget foto gör rättvisa åt tystnaden. När vi väl drar upp ekorna och förankrar dem igen, känns det som att lämna något vi gärna skulle stannat kvar i lite längre. Vi dricker ur bäcken som rinner ner från sluttningen, kallt och klart. Sedan återstår bara att vandra samma stig tillbaka. Metrarna känns kortare nu. Det är något med magiska platser – de har en förmåga att bära en hem.
