Hon blev grovt misshandlad av sin man: ”Jag kände bara igen mina ögon”

På lördagen den 25 november är det Orange Day, en dag för att uppmärksamma och avskaffa mäns våld mot kvinnor, inrättad av FN. Det är en viktig dag att uppmärksamma för att komma till rätta med ett svårt samhällsproblem. Det menar Elisabeth Wallgren, ordförande i Kvinnojouren Säter.

— Det kan börja med lite svartsjuka. Man kan få höra hela tiden att man är ful eller fel, att man inte duger.

Ett våldsamt förhållande börjar oftast med en normaliseringsprocesess. Elisabeth Wallgren menar att många kvinnor som får höra den här typen av kommentarer från sin partner ofta försöker rationalisera beteendet och börjar försvara beteendet.

— ’Det är okej’, eller ’han menar inte det’, är vanligt att tänka. Ofta är det omgivningen som reagerar först.

Elisabeth poängterar att kvinnor inte alltid har koll på vad som är ett okej beteende och vad som är att kliva över gränsen när det gäller deras relationer med män.

— Det kan vara så att mannen har hand om ekonomin och inte släpper in kvinnan. Sedan är det många, särskilt yngre, kvinnor som känner att de måste göra saker de inte vill. De kan bli övertalade att ha sex när de egentligen inte vill, eller ha sex på sätt de inte vill. Det gör mig så ledsen att det är så många som inte ser det som sexuellt våld, säger Wallgren.

Och den här typen av varningssignaler bör inte viftas bort. Med åren kan kontrollerande och svartsjuka partners ta det steget längre. En osund relation kan då bli farlig.

Så blev det för Lena. Hon bor inte i Säter, men har tagit sig hit för att berätta om sina erfarenheter, i hopp om att hennes historia ska kunna hjälpa andra. För henne började mardrömmen i början av 90-talet när hon träffade sin dotters pappa. Men då var det inte en mardröm, utan en ljuv tid av kärlek, fest och passion.

— Du vet hur kär man blir när man är 17 år och träffar den rätta. Vi hade skitkul i början. När vi träffades hade han fast jobb och tjänade bra. Det enda som inte var kul var när han drack. Då kunde han bli svartsjuk.

Men det struntade Lena i. De var unga och hon visste inte då att relationen till mannen några år senare skulle tvinga henne att fly med sin dotter.

— Det började spåra lite för honom när vi fick barn. Då började det gå ut för. Jag är lyckligt lottad som inte fick stryk under graviditeten. Jag fick barn när jag var 18 år, det var inte så vanligt då. Det var väldigt speciellt faktiskt.

Lena förstod inte att hennes partner redan då missbrukade droger, eller hur tunga droger det handlade om. Han dolde sitt drogande och sopade sedan spåren under mattan. Ibland kunde han börja hallucinera som följd av drogerna, men den då unga Lena förstod ingenting.

— ­Jag har inte levt i det förut, jag kom från ett litet samhälle från början, berättar hon.

En tid efter att dottern hade fötts hade familjen hunnit flytta till en ny kommun för att därefter återkomma till sin tidigare bostadsort igen. Det var mannens hemort och när han väl var tillbaka i sin umgängeskrets brakade allting i Lenas tillvaro samman.

— Han gick från att ha varit arbetssökande till kriminell på bara några veckor. Han blev mycket mer kontrollerande, både fysiskt och psykiskt.

Lena tvingades redogöra för vem hon stannat och pratat med på väg till affären och i vilken ordning. Sin nära relation till sin barndomsvän var hon tvungen att gömma – den uppfattades som ett hot mot deras kärlek.

— Jag hade min bästis som jag hängt med sedan jag 13 år. Hon var ju ett hot, vi smög med vår vänskap. Det var hemskt.

Sedan blev allting ännu värre. Under tiden hon befann sig i relationen blev Lena slagen, kastad, strypt och skakad. Hon har utsatts för grov misshandel och sexuellt våld under flera års tid. Det gick så långt att hon var rädd för sitt eget liv.

— O, ja. Många gånger. Men när jag insåg hur illa det var… att det enda som jag hade kvar, det enda jag kände igen när jag såg mig själv i spegeln, var mina ögon. Jag minns den gången, då hade jag legat i sängen, tog mig och gick till spegeln. Jag var så mager och blåslagen… förstörd helt enkelt. Jag kände bara igen mina ögon för att jag fått så mycket stryk.

Aggressionen och våldet kom ofta och det var grovt och Lena lärde sig att förutspå vilka dagar det skulle ske.

— Jag visste när jag vaknade på morgon att ’idag blir det’. Man kunde höra på nyckeln när den sattes i dörren, tonläget, hur han tittade på mig hur han pratade med mig. Det var fruktansvärt.

När hon blev slagen för första gången så var hon redan nedbruten och manipulerad. Ingenting med henne var någonsin bra nog i hans ögon och hon var känslomässigt beroende till honom.

— När första smällen kommer så är det som att man förtjänade det.

Men inom sig hörde hon ändå en liten röst som sade det var fel, att det var han som gjorde fel.

— När vi träffades var jag riktigt social och utåt. Jag hade tuppkam, men så fick det inte vara. När någon säger till en tillräckligt många gånger att ’du passar inte i det där’ och  ’Kan du inte låta håret växa? Du är mycket finare om du har håret så här’.

Det som började som en vänlig ton blev även den mer aggressiv: ”Fan vad ful du är, hur fan kan du va så jävla ful?” Eller ”Du är så äcklig och fet”. 

—Då vägde jag 32 kilo.

Lena gjorde flera försök att slå sig fri. Först flyttade hon inom kommunen och sedan gav hon sig av med skyddad identitet, eller kvarskrivning som gällde istället på 90-talet. Men mannen var inte lätt att bli av med. När han kände till hennes adress klättrade han upp för stuprör eller slog sönder fönster för att kunna vänta på henne vid köksbordet när hon kom hem. När Lena stället gömt sig i en ny kommun och skaffat ny lägenhet ringde han upp henne och beskrev hur hon möblerat sitt nya boende.

Det var vid hans allt längre fängelsestraff som Lena kunde andas ut i kortade perioder, men när han kom ut igen kom stressen tillbaka.

— Det var extremt våldsamt. Folk förstår inte, de tror att man skojar när man berättar. Det är så svårt att greppa, berättar hon.

Det var i början av 30 år sedan den där 17-åriga flickan först blev förälskad i en våldsam missbrukare. 13 år efter att hennes dotters föddes ringde Lena till sitt upp sitt ex och berättade att hon förlät det som hänt. Inte för hans skull, utan för sin egen. Hon ville acceptera sin historia för att kunna gå vidare.

Idag lever Lena i en sund relation, men hon jobbar fortfarande med sig själv efter allting som han gjort mot henne. Ibland är det svårt att känna tillit.

— Vissa trauman läker inte. De blir bättre i perioder och det blir sämre igen. Det går i vågor hela tiden, och det måste man bara acceptera.

Vad vill du säga till någon som befinner sig i en osund eller våldsam relation idag?

— Har man inte ett socialt skyddsnät som jag faktiskt hade… fast jag smög med det, men jag hade vänner och föräldrar som åkte och hämtade mig mitt i natten när det behövdes, som tur var. Men ta hjälp. Håll kontakten med kvinnojouren. Tacka ja om du erbjuds samtal med kuratorn.

— Se till att ha någon som tar hand om din mobil och sociala media. Ofta har personen tillgång till hela ditt sociala liv via Snapchat till exempel. De kan också lägga in en tracker i mobilen utan att du vet om det. Du kanske tror du vet vem du skriver med, men skydda dina sociala medier.

— Se till att dina pengar är dina. Det är vanligt att de tar lån i ditt namn och använder ditt BankID och handlar på kredit i ditt namn utan din vetskap. Sedan när man väl bryter sig loss så kan man inte ta ett lån, och så har man ingen aning om det själv.

— Känns det inte rätt i magen så gör det inte. Vila i att fatta dina egna beslut.

På fredagen höll Lena, tillsammans med Kvinnojouren, en föreläsning om sin traumatiska bakgrund i ett slutet sällskap för Kvinnojourens medlemmar. Idag, lördagen den 25 november, hålls föreläsningen för inför lokala politiker och andra intresserade på Säters bibliotek.