”Det jag började samla på var mina egna små leksaksbilar”

Att kliva in i Nostalgimuseet vid Knektplatsen är som att öppna en skattkammare fylld med minnen från svunna tider. I hela livet har Abbe Abrahamsson som driver museet samlat på gamla ting som tar besökarna med på en fascinerande resa tillbaka till 1900-talets mitt.

— Det jag började samla på var mina egna små leksaksbilar. Jag hade en väldigt snäll morfar och i och med att jag blev sjuk i polio som liten så blev jag kanske lite bortskämd. Jag kommer ihåg när han kom hit på somrarna, då fick man gå ner på Centrum och peka så köpte han, säger Abbe och ler.

I snart 20 år har han kunnat glädja andra med alla saker han samlat på sig under åren – och det är en hel del gamla ting som samsas om utrymmet på de två våningarna inne i museet. Förutom 1950-talets leksaker finns här gamla vykort, radioapparater, finputsade mopeder och unika cyklar. En som han är extra förtjust i är den gamla budcykeln från Mårthans som har rullat runt i Rättvik för att leverera varor till de många hotell som fanns då turismen började blomma.

— Det kommer en del gubbar i min ålder som har varit springpojkar och kört den här och svär över cykeln som gått så förbannat tungt. De hade då grejer på den och kanske till och med ett släp och så skulle de cykla till Persborg, Siljansborg och cykla upp till Lerdalshöjden.

Alla prylar som finns här inne väcker liv i det förflutna och det som gör museet lite speciellt är den personliga prägel som Abbe satt på museet och att han har en historia att berätta kring hur sakerna hamnade just här. Ibland verkar det som om sakerna har hittat Abbe och inte tvärt om – som till exempel ett par leksaksbilar av större modell som bär på en liten speciell historia.

— Vi var i England och åkte runt min fru Ulla och jag,  och på den tiden samlade hon på pottor som hon använde som blomkrukor så vi stannade till vid nästan varenda liten loppis. Vi kom till ett litet ställe som ägdes av en äldre dam där Ulla köpte något och så frågade jag om de hade några leksaksbilar, damen tvekade lite men gick i väg bakom ett skynke och pratade med sin son, sedan visade sig att i ett uthus på gården stod de här fyra bilarna och de hade varit med i någon dockfilm, tyvärr vet vi inte vilken film. Men när jag fick se de där så blev jag väldigt tokig och ville få med de hem, men det var i slutet på vår vistelse så vi hade inte mycket pengar. Men Ulla hade ett fickur i guld runt halsen som damen blev intresserad av så vi fick lämna det i pant och några pund och så fick vi med oss alla bilar hem. Det här var före mobiltelefonernas tid men när vi kom hem fixade vi så att hon fick pengarna, men tänkte att vi nog aldrig skulle få se det där uret längre – men klockan kom tillbaka. Det är en fin story.

Det är en imponerande samling av gamla saker som gör det spännande för både stora och små att besöka. Här bland gamla leksaker kan barnasinnet blomstra och i en tid av ständig förändring och digitalisering är det vilsamt att vandra omkring i en tid då det varken fanns google eller ständig uppkoppling.

— Den här har jag fått från Sjurberg, de tyckte att det var bättre att den kom hit i stället för att bli liggandes. Manus ligger här i boken, så någon satt och läste vad de olika figurerna sa till varandra och vad de gjorde och så flyttade någon figurerna som sitter på stänger. Det var sådant man hade tid att göra tidigare.

Här finns också äkta Rättviksnostalgi och gott om saker som speglar Dalarna och Rättvik förr och eftersom Abbe gärna berättar om sin samling får man både en upplevelse och en liten historia där minnen får chansen att leva vidare för nya generationer. I våras prisades Abbe Abrahamsson för sina kulturella insatser och fick motta Hembygdsföreningens kulturpris.

— Det var väldigt oväntat, jag blev lite berörd måste jag påstå, säger Abbe om går mot entrén där några besökare väntar på att få kliva in i tidsmaskinen – och kanske ut med nya insikter.