Tur i oturen trots alla skador

Åtta knäckta revben, punkterad lunga och brutet skulderblad.

Det blev facit efter Stina Söders tur med Islandshästen Tindur.

Som inte det vore nog drabbades Stina innan det av coronaviruset.

– Nog har man fått smaka på livet lite, konstaterar den otursdrabbade tjejen.

I dag, onsdag, är det exakt fyra veckor sedan den där ridturen som slutade riktigt illa. Det var onsdagen den 3 juni som Stina skulle ta en ridtur med Tindur, en Islandshäst som hon nu haft i sin ägo i snart 1,5 år.

– Jag fick till en början sällskap av Yvonne Sundin och två tjejer till. Jag hade precis börjat min ridtur medan de var på väg till sina stall.

Stina sa hej till sina vänner och fortsatte ridturen med Tindur. Det var när ekipaget kom till Lisselbäcka, nära vägen mot Grönklitt, efter cirka 45 minuters ridning, som Tindur helt plötsligt sparkade till en soptunna.

– Jag vet inte om han trodde det var nåt spöke eller nåt. Det har hänt tidigare att han blivit rädd för något som man inte alls förväntar sig och när man ibland trott att det här kan vara skrämmande, så har han inte brytt sig alls.

Ljudet efter sparken på soptunnan gjorde Tindur inte direkt mindre rädd.

– Det small till rejält och han blev jätterädd.

Vilket gjorde att hästen satte fart nedför en stenig väg. Stina gjorde allt för att försöka få stopp på den skenande hästen, men det var då som olyckan skedde.

– Det var brant och stenigt, ”det här går inte bra”, hann jag tänka, och försökte få upp honom på vägen.

Så mycket mer kommer inte Stina ihåg. Tindur slängde av sin ryttare och Stina måste i samma veva fått honom över sig.

Det är inget hon kommer ihåg, men de allvarliga skadorna talar sitt tydliga språk.

– Hästen är 1,5 meter i mankhöjd och väger 400 kilo. Med de skador jag fick, så kan skadorna inte förklaras på annat sätt, men jag minns inte själva händelsen.

Efteråt konstaterades det  hela till bland annat åtta brutna revben.

Andra som fått en spricka på ett revben, har konstaterat hur ont det gjort.

Här handlade det om åtta knäckta.

Plus punkterade lunga.

Och så ett brutet skulderblad på det.

– Jag har haft sån smärta och jag går fortfarande på morfin, berättar Stina fyra veckor efter olyckan.

Dessutom ådrog hon sig troligen en hjärnskakning i fallet.

– Jag hade en hjälm som jag inte vågar använda mer, den kan vara skadad. Där jag föll av hästen fanns en sten, men jag vet inte om jag slog i den.

– Däremot är det troligt att jag slog huvudet i en stubbe som fanns där och läkarna tror att jag fick en lättare hjärnskakning eftersom jag tappade minnet.

Tycker ni det räcker med skador? Sedan länge, tänker ni nog.

– Jag ska snart in och röntga ett finger som är svullet. Läkarna har bara tittat på det tidigare, men svullnaden går inte ner. Men just den skadan är baggis med tanke på allt det andra.

Om vi återvänder till själva fallet, så lyckades en omtöcknad Stina ringa Yvonne Sundin och be om hjälp.

– Jag hade inte hennes nummer i telefonen, så jag googlade upp det.

– ”Hej Stina”, svarade Yvonne. Men hon fick bara nåt stönande till svar, har hon berättat för mig.

Yvonne fattade snabbt att det skett en olycka och ringde 112.

– Men jag lyckades nog inte berätta var jag var, så ambulansen åkte till ridklubben först.

Det tog cirka en halvtimme innan en svårt skadad Stina Söder fick hjälp.

– Jag kan se det på telefonen, dels när jag ringde Yvonne och sedan när Alice (dottern) ringde för att höra vart jag höll hus.

Stina har efteråt frågat sin dotter hur hon fick reda på att mamma skadat sig allvarligt i en ridolycka.

– ”Men mamma, jag ringde ju dig”, har hon berättat.

Det har Stina inget som helst minne av.

– Men då hade jag sagt till Alice att de håller på att ta hand om mig och att jag skulle åka in till lasarettet.

Mellan samtalen till Yvonne och till dottern gick det ungefär 30 minuter.

Efter det har det varit en kamp för att komma tillbaka till livet.

Stina låg två dygn på intensivvårdsavdelningen innan hon flyttades till avdelning 42.

– När jag hamnade på 42:an, så blev jag helt slut över att sitta upp i tre minuter. Om jag ser tillbaka så långt, har det ju gått framåt i tillfrisknandet, men man vill ju att det ska gå snabbare.

Totalt blev det elva dagar på Mora lasarett innan Stina fick åka hem till dottern och huset i Sandhed.

Hon kan ta promenader och i midsommar gjorde hon med sin son, Jonas Sjööns, och hans flickvän; Elina Moxell, en tur till Pilkalampinoppi, ett känt utflyktsmål i Orsa Finnmark.

– Jag har alltid tänkt att jag velat dit, nu blev det äntligen av. Men jag kände mig som en 85-åring när jag gick där, säger Stina med ett skratt.

Men vardagen är tuff och det är annars inte mycket hon kan göra.

– Jag kan inte ens lägga mig ner normalt i sängen, utan jag får använda mig av en rygglift. Jag får inte köra bil och inte cykla.

– Det är jobbigt att vara beroende av andra, men tur att jag har så fantastiska grannar, alla ställer upp för varandra, bästa gatan i byn finns på Fiskarns väg, vill Stina ha sagt.

Som om inte hästolyckan vore nog, så åkte Stina på världens mest omtalade virus; coronaviruset.

– Det var i slutet av april. Jag hade feber i fem dagar och sov i stort sett hela tiden. Jag ringde ner till vårdcentralen för att göra ett coronatest, men fick då till svar att det gjordes bara på de som jobbar med äldre.

Stina jobbar i köket på Kyrkbyns skola och kommer i kontakt med många människor. Hon var inte ensam om att drabbas av corona av de som jobbar där.

– Jag har ingen aning om varifrån jag fått det, om det var när jag var och handlade eller någon annanstans. De andra vet inte heller.

Stina blev dålig av viruset, men inte så illa däran som så många andra blir.

– Feber fem dagar, sov dag som natt, lite hosta och dålig i magen, säger hon om sina symptom.

En del kan få alla möjliga konstiga sviter av coronan, men Stina klarade sig bra.

– Jag hann ju jobba ett par veckor innan det här hände med hästen.

Och det var tack vare den olyckan som hon fick testa sig för corona.

– Det gjordes ett test, på min begäran, innan jag skulle få åka hem och då visade det sig att jag hade antikroppar mot coronaviruset. Det känns ju skönt att få det konstaterat.

Så först det omtalade coronaviruset och sedan den hemska olyckan med sin älskade Tindur.

– Ja, nog har man fått känna på livet, säger hon, trots allt, med ett skratt.

Det ska mycket till för att få ner humöret på den sedan länge i Orsa boende skånskan.

– De (läkarna) säger att det ska bli bra, men det tar tid när det gäller läkningen av revben.

– Jag kan inte göra så mycket nu och jag trivs bäst i min baden baden, då har jag minst ont. Där har jag suttit mycket och lyssnat radio.

Ett helt annat liv än vad Stina är van vid.

– Ja, jag kan inte krypa runt i trädgården direkt, säger hon och skrattar på nytt.

Att hon råkat ut för en allvarlig ridolycka kommer inte att hindra henne från att sätta sig på Tindur igen.

– Nej, jag ska upp på hästryggen, kanske i slutet av sommaren. Men då ska jag ha skyddsväst på mig, det hade jag inte när jag råkade ut för olyckan.

– Ska man se nåt positivt med det här, så är det att allt fler här i Orsa börjat använda väst efter det jag råkade ut för.

Hon har en uppmaning till alla som rider:

– Alla bör använda väst, det är en billig livförsäkring, och jag tar gärna själv emot tips när det gäller en bra skyddsväst, nu ska jag köpa en, avrundar Stina Söder.

Vad hände då med Tindur efter olyckan? Jo, han sprang hem till stallet på Sandhed och enda skadan på honom var ett sår i munnen.

Bilden längst upp. Stina trivs bäst i sin baden baden, vilket hon tillbringat mycket tid i efter olyckan. Här tillsammans med katten Fiffi-Luring. Foto. PRIVAT