”Sprutan har förstört mitt liv”

2009 vaccinerades större delen av den svenska befolkningen mot svininfluensan. Sven Johansson var en av miljoner människor som fick injektionen. Efter den sprutan drabbades han av många biverkningar och sedan några år tillbaka är 63-åringen sjukpensionär.

Totalt var det 5,3 miljoner svenskar som vaccinerades i slutet av 2009, början av 2010. Det vaccin som användes var Pandemrix.

— Jag hade inga som helst problem i mina leder innan jag fick den där sprutan för 11 år sedan. Vaccinationen jag tog mot svininfluensan har förstört mitt liv, säger Sven.

Vi träffar honom hemma i hans lägenhet i huset som ligger vid Lillåvallen. Han ser plågad ut och när han förflyttar sig ett par meter från rummet till det lilla köket, så behöver han kryckor.

— Jag har legat däckad de senaste veckorna. Det är höften som krånglar, artros. Jag ska in och operera mig den 25 november.

När undertecknad frågar om vi kan ta en bild utomhus så blir svaret:

— Nej, det blir för bökigt, säger han med en grimas.

De senaste drygt tio åren har varit en plåga för honom. Från att ha varit helt frisk och arbetsför, så tog livet en helt ny vändning i början av 2010. Eländet började för övrigt i slutet av 2009, då stora delar av det svenska folket skulle vaccineras mot den beryktade svininfluensan.

— Jag fick sprutan i december 2009 och redan i början av januari 2010 började det krångla i mina leder. Jag tror det var ena axeln som började först, jag som aldrig haft några problem med lederna tidigare.

— Därefter har det varit krångel av och till. Det går i skov, men allteftersom kom de där skoven tätare och tätare, berättar han.

Sven är en person som inte går till läkare i första taget och det tog ett par månader från de första symptomen innan han uppsökte vårdcentralen i Orsa.

— Jag blev sjukskriven 1-2 veckor första gången. Det blev inte bra i axeln, men man var trogen arbetsgivaren och jag jobbade även fast jag hade ont.

Sven har kört ut glass till affärer i närmare 20 år. Ett jobb som han trivdes bra med.

— Det var ju bara jag och arbetsgivaren som körde. Det var svårt att hitta någon ersättare, förklarar Sven varför han fortsatte sitt jobb som chaufför fastän smärtan var påtaglig.

Nu var det inte bara i axeln som smärtade. Det onda kunde sätta sig var som helst.

— Jag hade ont i varenda led i hela kroppen. En gång satte det sig på käken och då kunde jag inte äta på två veckor.

Trots smärta kämpade han vidare med att köra ut glass. Det kunde bli runt 50 mil om dagen, så det blev långa arbetspass.

En dag tog det helt enkelt stopp.

— Till slut gick det bara inte längre. Jag orkade inte ens trampa ner kopplingen. När det hände var jag i Malung, då fick man hämta mig, minns Sven.

Det här var 2012. Mot slutet hade han gått ner på halvtid. Dels för att vila kroppen, sedan var det färre körningar på hösten.

— Det passade mig bra att köra halvtid, jag fick ju stämpla upp resten och så fick jag vila kroppen.

Men just stämplingen blev förödande för ekonomin. När han blev sjukskriven, räknades sjukpenningen ut på att han bara hade jobbat 50 procent.

— Man var för trogen arbetsgivaren. Med facit i hand, så skulle jag aldrig gått ner på halvtid, men man räknade ju inte med att bli sjuk. Att man inte skulle kunna arbeta alls var inget man tänkte på då.

Men så blev det. Sven träffade alla möjliga läkare, mest stafettläkare, prover togs, undersökningar gjordes, men ingen kunde säga vad som var fel.

— Jag sökte sjukpension, men fick avslag. En dag fick jag papper på att jag inte fick vara sjukskriven längre. Jag frågade min handläggare på Försäkringskassan vad jag skulle göra nu? ”Det är inte vårt problem, du får väl gå till A-kassan”, fick jag till svar.

— När jag pratade med A-kassan, hänvisade de till att det stod klart och tydligt i mina läkarintyg att jag inte kunde ta ett jobb. Alla förstod att jag inte var kapabel att jobba, alla utom min handläggare på Försäkringskassan.

Från att ha haft ett välbetalt jobb, stod han helt plötsligt utan inkomst. För sjuk för att arbeta, men enligt Försäkringskassan var han för frisk för att vara sjukskriven.

— Jag har en stuga ute i skogen, inte långt från Fryksås, som jag flyttade till. Jag hade inte råd med lägenheten jag hade på Malmgatan och bodde i skogen under 2-3 år, utan el och vatten och ingen toalett…

Svens ena dotter, som då bodde i Orsa, såg hur illa det höll på att gå med sin pappa och kontaktade sociala.

— De hjälpte mig så att jag fick den här lägenheten jag bor i nu, jag har bott här i 3-4 år.

Sedan drygt två år tillbaka är han sjukpensionär. Efter flera avslag, fick han äntligen rätten på sin sida.

— Av någon anledning som jag inte vet, så fick jag helt plötsligt en ny handläggare på Försäkringskassan. Den nya handläggaren gick igenom alla mina papper. Hon bad om ursäkt och beklagade att jag inte fått sjukersättning tidigare. Jag fick till och med pengar retroaktivt.

Han berättar om alla läkarbesök och undersökningar som gjorts för att komma underfund med varför Sven har såna ledproblem.

— Jag har varit till Mora, till reumatologen i Falun, på smärtkliniken i Säter…

Som om inte det här vore nog, så drabbades han även av giftstruma.

— Jag gick ner 30 kilo och såg ut som ett lik, men ingen kunde säga vad som var fel. Tills jag träffade en läkare som direkt var inne på att det kunde vara sköldkörteln som var problemet.

— Struma är en autoimmun sjukdom och får man vaccin i kroppen kan det göra så att man får problem med sköldkörteln, förklarade den här läkaren för mig.

Sven brukar normalt inte vaccinera sig, men när det var den här hysterin att alla skulle vaccinera sig mot svininfluensan så gjorde även han det.

— Jag gjorde det av lojalitet mot arbetsgivaren. Vi var bara två som körde, som sagt, och jag ville inte bli sjuk.

Men sjuk blev Sven och han tvingades till slut ta bort sköldkörteln efter att haft stora besvär under en längre tid.

— Jag mådde så dåligt ett tag att jag ville avsluta mitt liv. Men jag har fått hjälp av psykolog och så äter jag ”må bra-piller”, som han kallar medicinen som tar bort onda tankar.

Johansson är inte ensam om att få svåra men efter vaccinationen 2009. Mest känd är narkolepsi. Många som tog sprutan som skulle skydda mot svininfluensan för drygt tio år sedan lider av narkolepsi, en åkomma som gör att de helt plötsligt kan somna.

”Narkolepsi är en neurologisk sjukdom som innebär att hjärnan inte kan styra över vakenhet och sömn. Det gör att personer med sjukdomen blir mycket trötta under dagen och får sömnattacker”, står det i informationen på Socialstyrelsens hemsida.

— Narkolepsi är också det enda som fått godkänt där staten betalar ut ersättning, att det är svininfluensasprutan som är orsak till det.

Sven är helt säker på att hans ledproblem också kommer av den där vaccinationssprutan han tog i slutet av 2009.

— Det finns en grupp på nätet som heter ”Livet efter sprutan”. Det är mellan 8 000-10 000 som är med i den gruppen och jag har läst en hel del där. Det finns en del som har samma problem som jag har, men det finns även de som har ännu värre problem.

Han kämpade i många år för att få de ledproblem han lider så väldigt av, att de ska godkännas ha uppkommit i samband med vaccinationen 2009.

— Men nu har jag gett upp det där, det har gått för många år. Det är bara en läkare av alla jag träffat som vågat säga att mina ledproblem är på grund av vaccinet jag fick då, och det med 99,9 procent säkerhet, sa han till mig. Det står till och med i min journal.

Sven var tidigare en aktiv person och spelade bland annat badminton. Nu har han det kämpigt bara att röra sig inne i sin lilla lägenhet. Han har kryckor och en rullator till hjälp för att ta sig fram.

Han skulle behövt hjälp från hemtjänsten, men har tackat nej till det.

— Jag hade hjälp från kommunen ett tag. De skulle handla åt mig och och städa undan lite här, men då skulle det kosta mig 1 000 kronor månaden. Det har jag inte råd med, så det sa jag ifrån mig.

— Jag har en dotter som bodde i Orsa förut, men som nu flyttat till Mora, så nu blir det krångligare när det gäller till exempel att få hjälp med handling. Jag får försöka be någon jag känner att handla åt mig.

— Jag har även en dotter i Karlstad och en son i Norge och dem träffar man sällan. Sonen har jag inte träffat på väldigt länge.

Trots sin situation kan han skratta emellanåt som vi pratar och han bjuder på leenden trots all smärta, just nu främst från artrosen i höften. Den den 25 november väntar operation.

— Sedan har jag ett diskbråck i nacken. Jag har fått en tid för magnetröntgen bara några dagar efter höftoperationen.

— Jag äter smärtlindrande, men jag vägrar ta de med morfin då jag är rädd för att bli beroende. Men utan den medicinen, mina ”må bra-piller” och att jag får prata med psykolog, då skulle jag aldrig klara det här.

— Den där sprutan har helt förstört mitt liv, påpekar han bestämt.