Järn-Benny klarade tio Ironman på raken

Att genomföra en Ironman är en otroligt tuff utmaning.

Tänk dig då att ta dig igenom tio Ironman – i ett svep.

Det är en så kallad Decatriathlon.

Det var den utmaningen som Benny Halvarsson ställdes inför i Mexiko.

Tolv dagar senare hade han simmat 3,8 mil, cyklat 180 mil och avslutat med 42,2 mils löpning.

Ja, ni läste rätt. Det här extra ultralånga mastodontprovet är inte något för en vanlig motionär, inte ens något för en elitidrottare.

Såvida man inte gillar att plåga sig själv till det ultimata.

Självklart ställde vi frågan som så många andra ställt innan; Varför utsätter han sig för det här?

– Ja, det är inte första gången jag fått den frågan, säger Benny med ett skratt.

Han är inte sen med svaret då Orsasajten får en pratstund med honom tre dagar efter målgång.

– Framför allt är det för att testa sina egna gränser. Jag vill testa mina egna gränser och se hur långt jag kan driva mig själv innan det tar stopp. Tyvärr kom jag inte över gränsen den här gången heller, säger han och bjuder på ett nytt skratt.

Med två dygn till godo klarade han den tidsgräns som var maxtid man fick använda sig av när man genomför en Decatriathlon.

Benny är en Morabördig kille som tävlat i brottning med ett seniorbrons i SM samt ett JSM-brons som främsta meriter.

Trots att han flyttade från Mora för många år sedan var han ungdomsledare i Mora Orsa Brottarklubb under en tid fastän han då hade lämnat sin födelseort.

Han bor numera i Norrtälje med frun Malin (fd Palmestedt), som också är från Mora, och paret har två barn tillsammans, 2 och 5 år unga.

Benny arbetar till vardags, när han inte tränar själv, som personlig tränare. Han har ställt sig själv inför tuffa utmaningar tidigare, som att springa ett lopp på 16 mil.

Men något liknande äventyr hade 37-åringen aldrig tidigare ställts inför. Benny säger att han var bra förberedd rent fysiskt, men det han inte hade räknat med var bland annat den dåliga luften.

– Det var rent för jäkligt, mycket tuffare omständigheter än jag hade räknat med. Det hade varit betydligt lättare om man fått genomföra en sån här tävling i svensk miljö, konstaterar han.

Ordet ”lättare” är nog inte helt rätt beskrivning när man ska försöka ge sig på dessa otroligt långa distanser, var för sig, i en tävling som tar närmare två veckor att genomföra.

– Men jag hade förberett mig bra. Bland annat tränat i en varm lokal med mycket kläder på mig och utan ventilation.

Det för att inte den mexikanska värmen skulle bli en chock.

– Men bara att vi var på 2000 meters höjd över havet, gjorde det svårare att andas. Sedan var luftkvalitén bedrövlig och man såg folk som använde munskydd och så en extrem värme på det, berättar Halvarsson om de yttre omständigheterna som är så svår att rå på.

När vi pratar med ”självplågaren” har det som sagt gått några dagar sedan han efter tolv dagars slit tog sig i mål i den mexikanska 1,7-miljonerstaden León. Det är en otroligt pigg och glad Benny, med tanke på vad han varit med om, som vi får tag i.

– Jag har återhämtat mig förvånansvärt snabbt och mår bra, intygar han.

Men så var det inte under hela tävlingen, kan man konstatera. Redan tidigt, blev det riktigt plågsamt för honom – och för alla andra – som skulle simma i en bassäng med alldeles för hög klorhalt.

– Det började direkt med att kloret i bassängen höll på att knäcka mig.

Arrangörerna hade mer eller mindre öst i klor.

– Det stod fem 50-kilostunnor med klor som de hade tippat ner i vattnet dagen innan och det var som att simma i Tjernobyl, försöker Benny beskriva känslan i den första extremt tuffa utmaningen.

Det tog 20 timmar, alltså nästan ett helt dygn, inklusive vila, att genomföra 3,8 mil i klordränkt vatten.

– Efter tre kilometers simning blev jag förkyld av allt klor och det var ingen vanlig förkylning. Det blev bara värre och värre och det sved i halsen och i ögonen. Jag var helt förstörd och det var för jäkligt.

– Jag blödde i näsan på grund av allt klor. Arrangörerna vet om att en del har problem med klor och de bad om ursäkt för att haft i alldeles för mycket.

Halvarsson hade planerat att simma 1000 meter åt gången, sedan lite vila, men det tvingades han snart halvera.

– Det gick inte att simma så långt som jag hade hoppats på. Jag körde på med 500 meter i taget, sedan hängde jag på kanten och tog korta pauser på runt 30 sekunder. Då kunde jag också ta nåt att dricka och äta.

Två gånger gick han upp ur vattnet för att äta.

– En gång lämnade jag poolområdet bara för att få känna lite friskare luft.

Till sin hjälp att genomföra simningen hade Benny Daniel Halldén som support på plats. Daniel som bland annat vunnit Vansbrosimningen.

– Det var långt mycket värre än jag hade trott innan att simma nästan fyra mil, konstaterar han.

Efter en veckas tävlande kom sedan hans fru Malin och brorsan Tony för att hjälpa Benny att genomföra den här omänskliga tävlingen.

Men när Halvarsson påbörjade cyklingen hade han bara Halldén som support.

– Direkt jag var klar med simningen, blev jag skjutsad till en park där vi skulle cykla.

Parken hade inget avspärrat område och här skulle de tävlande samsas med alla möjliga som vistades där, såväl djur som människor.

– Det hände så mycket incidenter under cyklingen, jag hade tur som klarade mig.

Däremot så var Benny allt annat än pigg när han skulle påbörja den 180 mil långa cyklingen. Alla mil skulle genomföras i parken där ett varv mätte sju kilometer.

– Jag var helt förstörd efter simningen, jag hostade och hade feber.

Varje deltagare hade fått ett eget tält där man kunde vila och det skulle även finnas en luftmadrass och en sovsäck.

– Men det var ingen sovsäck i mitt tält. Jag frågade varför inte jag hade fått någon, då fick jag bara till svar: ”Welcome to Deca” och så skrattade de. Det slutade med att jag kröp ner i en sopsäck och sov i tre timmar.

Bennys plan när det gäller cyklingen var att komma 40 mil om dagen. Även här gick det betydligt långsammare än han hade tänkt.

Och det är väl heller inte undra på när han cyklade med feber i kroppen.

– Men det här var ingen bakterie, det här var mer en ”kemisk” feber på grund av kloret, säger Benny när undertecknad ifrågasatte att han fortsatte sin fysiska ansträngning trots feber i kroppen.

Planerade 40 mil om dagen blev i stället 25 i snitt.

– Men det berodde inte bara på allt klor jag dragit i mig. Den tunna luften på 2000 meters höjd gjorde sitt och sedan förstod jag inte först att luften var så dålig som den var.

Benny tvingades till mer vila än han tänkt sig, han mådde inte bra och började till slut tvivla på att han skulle klara av det hela.

– Inför fjärde cykeldagen, så ringde jag Malin (frun) och sa att hon kunde förbereda sig på att ställa in sin resa, jag blev ju bara sämre och sämre.

Men då tipsade enda supporten som då var på plats, Daniel Halldén, att Benny skulle börja använda munskydd, då han sett flera som använde sig av det.

Och det skyddet för munnen blev vändningen.

– Jag var fortfarande inte frisk, men munskyddet bidrog till att jag kunde cykla 35-40 mil per dygn.

Efter 5,5 dagars kämpande i cykelsadeln, långtifrån frisk, så hade han avverkat de 180 milen som skulle trampas i en park.

Kvar återstod lite drygt 42 mils löpning. Kan ni tänka er det? Efter cirka 6,5 dagars hård ansträngning, så väntade inte bara ett maratonlopp utan tio på raken.

Det går inte att ta in riktigt och det var samma för Benny.

– 42 mil är långt… Om man sprungit 35 kilometer, så kunde man inte tänka att man har 38,5 mil kvar.

Strategin var att ta dag för dag och hur långt han skulle färdas per dygn.

– Målet var att klara dubbla maratonlopp, 84 kilometer, berättar han.

– Jag förstod att de skulle bli tufft att klara det och första dagen, efter att jag klivit av cykeln, så sprang jag tre mil.

Det var inte bara den fysiska ansträngningen, det var också en psykisk utmaning som var fruktansvärd.

– Banan bestod av en kilometer spikrak väg, sedan skulle man runda en kon och springa samma raksträcka tillbaka.

– Och det fanns inget att titta på, det enda man såg var en bergvägg och träd. Det var jäkligt tufft mentalt.

Sömnen var en ständig bristvara under den här 12 dagar långa kampen.

– Ibland kunde jag sova 5-6 timmar på natten. Jag kunde sova en halvtimme på dagen, medan jag vissa nätter inte sov alls.

Dag tre under löpningen, kom ett rejält bakslag. Benny fick problem med magen, allt han åt och drack for mer eller mindre bara rakt igenom kroppen. Efter att ha pratat med en läkare, konstaterades att svensken var uttorkad och de ville sätta in dropp.

Men Halvarsson vägrade ta emot hjälp i form av dropp.

– De sa att jag kunde ta dropp för att kunna fortsätta tävlingen, men jag vet att det inte är tillåtet.

I stället så var det elektrolytdryck som fick bli hans ”dropp”.

– Jag bröt vid 20-tiden den här kvällen (dag 3), jag kom ändå ingenstans.

Vid det här laget hade hustrun Malin och Bennys bror Tony anlänt.

– Jag tog en taxi hem till rummet jag hyrde. Jag tog magmedicin och drack elektrolyter.

Samtidigt försökte Benny vila så mycket som möjligt.

– Jag sa åt Malin att väcka mig var tionde minut, så jag kunde få i mig elektrolyter. Hon satt och vakade över mig som om jag var ett barn, berättar han med ett skratt.

Dagen efter var han så pass återhämtad att han kunde fortsätta ”plöja” mil efter mil.

– Magen var hyfsad och jag kunde ta mig framåt i alla fall.

Sista tre dygnen åt han knappt något.

– Jag försökte småäta lite, men hela mitt kaloriintag var 400 per dag och knappt någon vätska. Men det här är så pass lågintensivt, så det funkar även utan mat.

Men sista halva dygnet av totalt tolv dagars plågande hände något.

– De andra åkte iväg där vi hyrde för att sova medan jag sprang. Och där på kvällen, så var det första gången under hela den här resan som kroppen svarade 100 %.

– Jag kunde springa hela natten, jag tuggade på och kände mig stark.

Enligt beräkningar skulle Benny ha korsat mållinjen vid tretiden på eftermiddagen, men han kom i mål redan vid halvnio på morgonen.

– Jag kunde beta av 6-7 mil sista natten, berättar han glatt.

Jublande glad kunde han sträcka armarna i luften efter att ha genomfört Ironman x 10. Helt fantastiskt vilken prestation.

Och karln säger att han klarat sig från skador, förutom andra problem, som vi berättat om här ovan.

– När jag skulle vila under löpningen la jag alltid benen i höjdläge och så fick jag massage, säger han som ett av knepen för att få kroppen att fungera.

Mot slutet sprang han med två olika fabrikat löparskor.

– Jag började få skavsår på en fot, då tog jag en helt annan sko och bytte bara på den fot jag hade skavsår.

– Det fanns de som undrade varför jag inte bytte på båda, men det funkade på andra foten. Den hade jag inte problem med, så den fanns ingen anledning att byta.

Ett annat knep, fick han tips om, var att inte ta av sig skorna.

– Jag hade lite problem med att fötterna svullnade upp, så de sista tre dygnen tog jag inte av skorna då jag skulle sova i tältet.

När han väl tog av dem, undrar ni? Ja, att stå i närheten då är inget som rekommenderas.

– Malin hjälpte mig av med skorna och det var den värsta lukt hon känt, säger han med ett stort garv.

Han berättar om österrikaren som vann, som sista dygnet hade blod i urinen, men han vägrade bryta.

Ni kanske tror att han plågade sig för att få den stora segerpremien.

– Men det finns över huvud taget inga prispengar här.

En annan deltagare, från Taiwan, han var så trött att han ramlade omkull flera gånger under löpningen. Då satte arrangörerna på honom hans cykelhjälm.

– Det var helt absurt och det här är ju en väldigt extrem tävling.

Förutom den otroligt långa sträckningen var ju omständigheter runt omkring extrema. Och det gäller inte bara den höga klorhalten i bassängen, där Benny tillbringade nästan ett helt dygn.

– Parken där vi cyklade, den var farlig. Där lekte barn och hundar, det fanns getter och hästar. Det var många som kraschade där. Jag hade turen att klara mig, men det var med en hårsmån.

– De flesta klarade sig bra ändå, men en argentinare, han somnade på cykeln och kraschade så illa att han bröt båtbenet i ena handen.

När de andra fick ondare och blev allt mer sliten, då kom Benny in i ”andra andningen”.

– Det är konstigt, men jag var piggast sista 20 timmarna, allra helst de sista 12.

– Och nu mår jag förvånansvärt bra, har inte ont någonstans och jag har återhämtat mig bra. Men visst kan jag känna en trötthetskänsla och man springer ju inte gärna uppför en trapp, haha.

Det fanns flera olika varianter och hela evenemanget håller på i 30 dagar.

I Bennys klass ställde tio deltagare upp, varav nio kom i mål.

– Jag hade häng på 3-4:e plats ett tag, tills magen gav upp. Men det är ju också en del av själva tävlingen, att det kan hända saker under vägens gång, konstaterar han.

I mål kom han som sjätte man efter närmare två veckors kamp.

Bara att klara sig igenom en sån här extremtävling är en stor bedrift och en seger i sig.

– Jag är så sjukt nöjd att jag tog mig i mål.

Efter en sån här tävling, den värsta han varit med om, så förväntade man sig att få höra: ”Aldrig mer.”

Men det säger inte Benny.

– Jag har svårt att se att jag inte skulle göra om det här, säger han väldigt överraskande.

Men det är inte ”bara” att åka till Mexiko och ta sig igenom, det ligger så otroligt mycket jobb bakom, inte bara träningsmässigt.

Benny har en drös sponsorer som hjälpt honom.

– Bara själva startavgiften gick på 18 000 kronor. Sedan flygbiljetter till mig och mitt team och så ett boende här i tre veckor. Allt gick på en bit över 100 000 kronor.

Själva träningsbiten, att komma så pass förberedd till en så fysiskt krävande utmaning, är det minsta problemet för den träningsglada Morabördige 37-åringen.

Han är som sagt från Mora, men när det gäller hockey håller han på ett helt annat lag.

– Jag är ju leksing, som du nog sett. All transportträning är bra och som ett led i träningen, tog jag cykeln från Norrtälje och trampade upp till Leksand för att se SHL-premiären mot Malmö.

Han fick lön för mödan då Leksand vann med 5-2.

– Vilken otrolig motvind jag hade upp till Leksand. Jag sov över hos en faster jag har där, sedan trampade jag hem nästa dag.

Motvind kan man konstatera att hans favoritlag haft under en längre tid, när Benny själv befann sig i en annan världsdel.

– Det tuffaste med det här är att vara ifrån barnen i tre veckor. Nu ska jag hem och krama om dem, sedan ska jag vila ett tag och efter nyår, så ska jag fundera på nästa utmaning.

– Någon form av triathlon lär det bli. Jag älskar cykel och löpning, dock hatar jag simningen, men det kan jag ta, säger han och skrattar på nytt.

Benny kom hem i tisdags, han har fått krama sin familj och han har blivit ordentligt hyllad av alla möjliga för sin bedrift.

– Jag är så otroligt glad att jag har påverkat och inspirerat så många människor. Många, många fler än jag ens kunnat drömma om, skriver han bland annat på Facebook.

Fotnot. Den 20 februari 2020 kommer Benny att hålla en föreläsning på Moraparken och där bland annat berätta om sin bedrift och sitt nästa mål.

Bilden längst upp. Benny Halvarsson passerar målet efter tolv dagars tävlande i Mexiko. Han har precis klarat en Decatriathlon. Foto. TONY HALVARSSON

Läs även:

https://www.orsasajten.se/sport/trans-am-tri-nasta-kraftprov-for-benny/