”Det här jobbet kommer man aldrig i mål med”
Katter har inte haft samma status som hundar. Sedan tidigare är det lag på att hundar i Sverige ska ID-märkas och registreras. Nu är det beslutat att samma regler ska gälla för katter. Något som förstås gläder de som kämpar för katterna.
— Det är jättebra att katterna ID-märks och registreras, då kan vi lättare hitta i en ägare, säger Susanne Johansson.
Susanne är en av volontärerna i Andra Chansen Mora Orsa, den ideella föreningen som i första hand kämpar för att hemlösa katter ska få ett kärleksfullt hem.
Vi har tidigare berättat om föreningens fina arbete med att fånga in hemlösa katter, ge dem veterinärvård för att sedan, när djuren är mogna för det, adoptera bort dem till just ett kärleksfullt hem.
Nyligen röstade Sveriges riksdag igenom att det blir samma krav på katter som när det gäller hundar, att de ska ID-märkas och registreras i Jordbruksverkets register. En lag som träder i kraft 1 januari 2023.
— Det är som sagt jättebra att det kommer en lag, men samtidigt behöver en lag inte innebära att det verkligen blir så. Bara för att det är 90 km/h hastighetsbegränsning på en väg, så åker inte alla 90, drar Susanne en liknelse.
Nu finns det redan många som ID-märker sina katter. Men det räcker inte att bara göra det, poängterar Susanne.
— När man till exempel vaccinerar en katt och den ID-märks, så hamnar den inte automatiskt i registret. Många tror att har man varit hos veterinären, så ordnar de registreringen, men det är kattägarna själva som ska göra det och ofta glöms det bort.
Susanne har ett färskt exempel i den perser som man tog hand om innan jul. En katt som varit en tid på Leksands sommarland. Den var chippad, men det fanns ingen registrerad ägare på den.
Vi skrev om Alf, som katten kallades, i början av året och där Susanne berättade om jakten på ägaren. Då hade efterlysningen på Facebook delats 20 000 gånger knappa veckan in i januari.
— Den delades otroligt många gånger, men vi hittade aldrig i ägaren. Det lades ner väldigt mycket tid på det här, vi sökte i alla register både här i Sverige, i grannländerna och i ett Europeiskt register.
Men det var helt omöjligt, det hittades ingen ägare till raskatten.
— Nu är förstås en bondkatt lika mycket värd som en raskatt, men man tycker att man borde ha koll om man har en perser. Men vi vet ju inte vad som hänt, ägaren kanske har dött, funderar Susanne varför man inte fått napp trots att man gjort allt sin makt för att hitta ägaren.
— Ja, vi la ner otroligt mycket tid, tid som man borde lagt på annat i verksamheten.
Hur slutade då storyn om Alf? Jo, de som lämnade in honom fick behålla katten.
— De hade sagt så från början, när de kom med honom, att hittar ni inte i ägaren så skulle den få bo hos det här paret.
Vi gjorde ett besök hos Andra Chansen under onsdagen. Susanne berättar att det varit ”fullt ös” de här första månaderna.
— Mars är inte slut än och jag räknade i går att vi redan har adopterat iväg 21 katter.
— Det går ut katter, men det kommer hela tiden in nya. Just nu har vi kanske ett 50-tal som är utplacerade i jourhem, men det är ändå bra mycket mindre jämfört med hur det brukar vara.
— Kanske det börjar märkas att vi jobbat med det här i många år, vi har ju kastrerat en hel del katter genom åren.
Om man vill adoptera en katt från Andra Chansen så kostar det 1500 kronor för en vuxen katt.
— Det är en adoptionsavgift eller förmedlingsavgift, kan vi kalla det. 1500 kronor räcker inte ens till de veterinärkostnader vi lagt ut.
Susanne har en trogen skara som hjälper henne, men det behövs alltid mer volontärer.
— Vi är många, men det räcker ändå inte. Det här är ett jobb som pågår sju dagar i veckan, varje dag hela året, så det behövs alltid fler.
När vi gör vårt besök träffar vi Helena Thomson, Andra Chansens nyaste volontär.
— Jag har känt Susanne i många år, vi har tidigare jobbat ihop inom vården. Sedan var det så att jag skulle till henne och klippa klorna på en av våra hundar, så började vi prata om det volontärarbete som Andra Chansen gör.
Sedan ledde det ena till det andra och nu hjälper Helena till ett par dagar i veckan.
— Jag har nyligen slutat jobba, så då passade det bra. Jag har också två hundar och två katter och tycker om djur. Jag har vårdat människor i 44 år, tror jag det är, och nu vårdar jag i stället katter. Det är kul att kunna hjälpa till.
De visar runt i ett av katthusen, där vi bland annat får stifta bekantskap med Kurre och Maxi. Att ta bilder utomhus var inte att tänka på, då är de livrädda att katterna skulle göra allt för att försöka rymma igen.
Helena och Susanne har fullt upp att plocka ihop saker som ska gå till en hjälpsändning till Ukraina. Det är inte bara människor som behöver hjälp för att överleva kriget.
— Vi plockar ihop prylar som vi själva fått skänkt till oss, sånt som vi har mycket av, som kan komma till användning där nere. Bland annat har vi väldig mycket kragar, såna får vi varje gång vi besöker veterinären, berättar Susanne.
Och veterinärbesök är det ofta.
— Ja, det blir några varje vecka, konstaterar hon.
Andra Chansens jobb går oförtrutet vidare. Ett hårt slit för att katter ska få ett kärleksfullt hem i stället för avlivning eller dö utomhus utan hem och någon att ty sig till.
— Många kan uppleva att det här är ett jobb som aldrig tar slut, man kommer aldrig i mål. Det kommer alltid att finnas folk som tappar bort sina katter, finnas övergivna katter och katter som föds i en koloni.
Dessa kommer Andra Chansen att fortsätta kämpa för.
— Och är det sedan nån som vill adoptera en katt från oss, så blir vi förstås glada.
— Nästa år träder den här lagen i kraft att man måste ID-märka sin katt, men man kan lika gärna göra det nu, och glöm inte att registrera den, uppmanar Susanne Johansson.
