Benjamin nådde inte målet men fann en bror

I augusti klarade Benjamin Asp en Ironman, en riktigt tuff utmaning.

Nyligen stod han inför en ännu tuffare utmaning, att försöka ta sig igenom Chiles Patagonien.

Det gick tyvärr inte som planerat och den Orsabördige 39-åringen blev plockad av banan.

Besvikelsen över att han inte tog sig inte i mål dämpades dock när han fick träffa en bror efter 37 års väntan.

– Ja, det var fantastiskt, säger Benjamin om mötet med sin lillebror.

Men om vi börjar med själva tävlingen, ska det poängteras att den är inget för den halvotränade

Det var med stor entusiasm blandat med skräck som Benjamin for till Chile för att utmana sig själv i en av de tuffaste av alla hårda Ironmantävlingar. Patagonien är en Ironman de luxe.

– Ja, den är mycket tuffare. När jag klarade av Ironman i Kalmar för några månader sedan simmade jag en halvtimme snabbare då (1.55 timmar nu), men ändå är jag bättre tränad nu. Det säger väl en hel del, konstaterar han.

Själva sträcklängden i Patagonien är densamma som en vanlig Ironman, det vill säga 3,8 kilometer simning, följt av 18 mils cykling och så ett avslutande maratonlopp på det (42 km löpning).

– Att springa och cykla i backar är det bästa jag vet.

Något som han inte är så förtjust i är själva simmomentet och inte minst de extrema förhållanden som rådde när de cirka 150 deltagarna skulle inleda Patagonien.

– Det var mörkt när vi skulle starta och vi fick vänta 1,5 timme på att få komma i vattnet. Att sedan slänga sig ett kolsvart, vågigt vatten och därefter ta sikte på en båt tre kilometer bort, det var riktigt läskigt berättar Benjamin och fortsätter:

– Det gäller att inte tänka på vad som kan vara under en. Det var inte direkt någon insjö vi skulle simma i och det finns mycket djur, bland annat sjölejon, hade vi hört. Det skulle även finnas späckhuggare lite längre bort.

– Men det gick inte att tänka vad det är för djur under en och man fick absolut inte försöka titta efter djur som kunde äta upp en.

Efter närmare två timmars slit i det vågiga och kalla vattnet, kunde en genomfrusen Asp äntligen ta sig upp på torra land.

– Det var bara 11 grader i vattnet, till skillnad mot i Kalmar i mitten av augusti, där det var 20 grader.

Asp tog god tid på sig att ”tina upp” inför cyklingen och kom iväg bland de sista. Det var då misstaget kom som bidrog till att han missade ”repet”.

– Jag missade att sätta igång klockan inför cyklingen och det tog cirka en halvtimme innan jag märkte det.

Liksom i Vasaloppet är det i Patagonien spikade tider som man måste passera en viss kontroll för att få fortsätta. Efter nio mils cykling, tog tävlingen slut för Benjamin Asp. När vi pratar med honom har det gått drygt en vecka sedan tävlingen i Chile och han har ännu inte kommit över att han inte fick chansen att fullfölja Patagonien.

– Det känns fortfarande riktigt surt, nästan värre. Det hela berodde ju på mig själv, det var jag som klantade till det.

Under cyklingen trodde sig Benjamin ha koll på tiden och när han måste komma fram till kontrollen efter nio mils cykling.

– Dels så missade jag som sagt att sätta på klockan när jag började cykla och sedan tänkte jag inte på att klockan automatiskt slår av när man inte rör sig. Jag tog det väldigt lugnt efter simningen och då stannade klockan. Det tänkte jag inte på, jag trodde jag hade full koll på det hela.

Han skyller inte på någon annan att han missade passertiden – med fyra minuter – men hade ändå hoppats på förståelse av vakterna.

– Jag tog det ju så lugnt. Jag tror jag hade en bakom mig under cyklingen, men henne plockade de av tidigare. Jag var ju så pigg när de sa att jag inte fick fortsätta. De hade räckt med att de tittat på mig för att de skulle förstått att jag hade mycket krafter kvar.

Men arrangörsvakterna var obevekliga och det blev bara en halv Patagonien för Asp.

– Vi åkte med bilen bakom de som cyklade sista halvan och jag såg många som var riktigt trött. Jag är säker på att jag hade plockat en hel del, bara de hade släppt iväg mig.

– Jag hade haft fem timmar på mig de sista nio milen och det hade jag klarat. Jag var som sagt pigg och därför känns det extra surt att de plockade av mig, jag hade så gärna velat fortsätta.

Då ska man också veta att det inte är alla som får vara med i extrema Patagonien. De tar bara emot 300 anmälda och de lottar fram vilka som får vara med. Benjamin vann en start i Patagonien som avgörs i det land han faktiskt föddes i 1979.

Därför var det extra känslosamt att komma tillbaka, det är ju i Chile och Santiago som Benjamin har sina rötter.

– Jag hade med mig dokument som styrkte adoptionen, berättar han.

För närmare tio år sedan hade Benjamin kontakt med en av sina bröder, Rodrigo, som är två år yngre.

– Men sedan tappade vi kontakten. Nu så här i efterhand vet jag att det berodde att han blev sjuk. Han har opererats för magcancer och mår bättre, men ska opereras igen.

Benjamin hade aldrig tidigare träffat Rodrigo, men fick göra det några dagar innan tävlingen. Det tack vara sambon Sofia Wellbrant som var med på den oförglömliga resan.

Det hela påminner om tv-programmet Spårlöst, påpekar undertecknad.

– Sofia brukar titta på det och det var faktiskt hon som pushade mig att söka upp brorsan. Jag var tveksam till det hela, erkänner Benjamin.

Men paret stoppade en polis mitt i Santiago och bad honom om hjälp att hitta brodern. Efter en hel del ”detektivarbete” lyckades man få fram en adress till en av förorterna till Santiago. På den adressen bodde Rodrigo.

– Det var helt sjukt att få träffa brorsan.

Benjamin har en bild på sig och Rodrigo och bröderna är lik varandra.

– Men än mer lik är mina och hans barn, säger han med ett skratt.

Benjamin har tre barn medan Rodrigo har två.

De är syskon på mammas sida. På den sidan har Benjamin 6-7 syskon och på pappas 4-5. Den biologiska pappan är troligen död sedan ett antal år medan mamman flyttat därifrån.

– Det var inte helt lätt att förstå vandra då han inte kunde engelska och vi fick använda oss av Google translate. Att jag inte fick träffa mamma spelar ingen roll, huvudsaken jag fick träffa min lillebror, poängterar han.

Asp missade visserligen huvudmålet att klara den extrema tävlingen, men lämnade Chile många erfarenheter rikare. Bara det här att få uppleva det land han föddes i för snart 40 år sedan var en stor upplevelse.

– Innan så trodde jag Chile var vilket land som helst… Men bara flygresan in över Santiago med allt man såg; vulkaner, fjordar, stränder, landskapet… Riktigt häftigt.

Sedan kände han sig direkt ”hemma” när han kom till Santiago.

– Jag är jätteglad att jag är uppväxt i Sverige, men när man var liten då var jag alltid ”den där mörka grabben”. Här kände jag direkt att ”de som bor här, de är som jag”. Det var en härlig känsla.

När Benjamin var två år adopterades han av Karl-Åke och Mia Asp i Orsa. Han slapp undan fattigdom och är tacksam att han hamnade i Sverige. Sedan 2011 bor han i Borås med sambon Sofia och tre barn.

– Det var en fantastisk resa att få komma till Chile, konstaterar han.

Om det blir någon mer resa för att utmana sig själv i extremtävlingen Patagonien återstår att se. De lottar som sagt ut startplatserna, så det är inte alls säkert att han får någon mer chans. Men att Benjamin kommer att fortsätta utmana sig själv i extremtävlingar, det råder det ingen tvivel om.

– Jag funderar på Trollväggen i Norge (även det Ironman). Jag genomförde den 2017 och vi får se om jag tar den nästa år igen. Något blir det i alla fall, jag gillar det extrema, säger han med ett skratt.

Bilden längst upp. Benjamin Asp, 39, till höger, med sin nyfunna bror Rodrigo, 37. Det var första gången som bröderna träffades. Benjamin adopterades när han var 2 år och hamnade i Orsa. Foto: SOFIA WELLBRANT