60 år sedan det historiska OS-guldet

Nästan på dagen för 60 år sedan var Karl-Åke Asph med i det svenska guldlag som tog OS-guld i Innsbruck 1964. Lägg därtill att han nyligen fyllt 85 år och att han och hustrun Mia kan fira att man bott i Orsa i 50 år.

Men allra mest är det värt att fira livet. För 1,5 år sedan genomgick Karl-Åke en svår canceroperation och tillbringade fyra månader på lasarett innan han fick komma hem.

— Om det inte varit för att jag hade så bra fysik skulle läkarna aldrig ha genomfört den här operationen, säger han tacksamt.

Under sin aktiva karriär var han en mångsysslare inom idrott. Asph var med i juniorlandslaget i orientering, men lade av när han blev senior. Han har vunnit Lidingöloppets klassiska 30 km och har OS-guld som längdåkare.

— Egentligen var jag nog en större talang som löpare. Sista året då jag höll på med orientering fick jag bara stryk en gång. Då sprang jag bort mig på första kontrollen och tappade cirka fem minuter. Jag kom tvåa, tolv sekunder efter segraren. Låg kontrollerna ”rätt”, så var jag ganska överlägsen tack vare min löpstyrka.

— De jag slog då, Anders Morelius och Kalle Johansson, har båda tagit VM-guld som senior.

IFK Hedemoras Johansson har ett individuellt VM-guld och två stafettguld i orientering medan Morelius, som också tävlat för IFK Hedemora, har ett individuellt VM-brons samt stafettguld.

Att Asph var en duktig löpare, visade han inte minst 1967 då han vann Lidingöloppet. Den klassiska tävlingen som annars mestadels haft utländska segrare.

— 1965 var jag nära att vinna SM på 5000 meter, men fick stryk i spurten.

Han kunde ha blivit landslagsman även i löpning.

— Jag var faktiskt uttagen till Finnkampen en gång, men tackade nej. Jag hade helt enkelt ingen lust att vara med, man kan inte hålla på med allt.

— Jag tyckte skidor var roligare, det var en större sport och det var det jag ville jag satsa på.

Det resulterade i ett OS-guld i stafett för Karl-Åke Asph, som till vardags tävlade för IFK Mora. Det tillsammans med Sixten Jernberg, Janne Stefansson och Assar Rönnlund.

— Det var faktiskt på dagen den 6/2 60 år sedan vi vann OS-guldet, säger Karl-Åke då vi träffar honom.

Han minns det nästan som det nyligen hänt, det klassiska stafettguldet. Ut på första sträckan skulle en pigg Karl-Åke, som inte var riktigt tillfreds med den svenska taktiken.

— Det hade kommit två decimeter snö, så det var lösa spår och jag fick order att ta det lite lugnt. Jag låg tvåa efter ryssen, när finnen gick om mig och ryssen, som ledde. Jag försökte haka på finnen, men det var trångt.

När det kom en lång uppförsbacke jagade Asph ikapp finske Väinö Huhtala, men han fick betala ett högt pris.

— Tävlingen gick på 1200-1300 meters höjd, så jag skulle ha smugit ikapp. Den höga höjden gjorde att jag blev jag helt stum, jag blev klubbad. Ryssen körde om mig och jag tappade cirka 35 sekunder där.

— Vid en lång utförslöpa tog jag sedan in 15 sekunder och växlade 21 sekunder efter finnen. Det var jäkligt onödigt av mig att gå så hårt, konstaterar han 60 år senare.

Limas Sixten Jernberg tog över, men hans stil passade inte i den lösa snön och Sverige växlade som fyra efter två sträckor, då det var dags för Janne Stefansson. Transtrandsonen som har sju segrar i Vasaloppet, bara Mora-Nisses nio vinster är bättre i fäders spår.

På fjärde sträckan åkte Assar Rönnlund.

— Han tog ikapp fyra åkare. Det Assar gjorde var en bragd, berömmer Asph legendaren som gick ur tiden 2011.

Man måste ha i minne att det var mycket som var annorlunda för 60 år sedan, inte minst tv-bevakningen.

— På 10-kilometerssträckan fanns det bara tre kameror, det är ju inte som i dag där man kan följa hela loppet hur åkarna ligger till. När det dök upp en åkare vid en lada, så trodde alla att det var Eero Mäntyranta som kom, men det var Assar.

— Det blev stor dramatik tack vare den dåliga tv-sändningen, men Assar var cirka 20 meter före Mäntyranta i mål, skrattar Karl-Åke.

Asph poängterar vilket kanonlopp Assar Rönnlund gjorde.

— Mäntyranta blev OS-kung, han vann guld både på 15 och 30 km, så visst var det en bragd att Assar slog honom och riktigt kul att vi tog guldet.

— Stafetten blev mitt enda lopp i Innsbruck. Jag hade hoppats på mer, men det blev inte så.

Fyra år senare var det Grenoble i Frankrike som var värd för OS.

— Jag blev sjuk inför OS 1968 och kom inte med. Men jag hade fin form efter OS och jag tog Janne Stefansson, som åkt bra på OS, på sista sträckan i spurten när vi tog SM-guld med IFK Mora.

— Det var en bra avslutning, för efter det lade jag av och satsade på studier på GIH i Stockholm.

Efter att ha hållit uppe i två år, försökte sig Karl-Åke på en comeback som elitåkare 1972.

— Men då drog jag på mig hjärtmuskelinflammation, så det gick inte nåt bra. Då var det definitivt slut med elitsatsningen.

Han är född i Avesta, sökte sig sedan till skogsbruksskolan i Älvdalen och det var då som han värvades till IFK Mora.

Asph jobbade jobbade några år i skogen innan han sökte till GIH för att bli idrottslärare.

— Eller som det så fint hette på den tiden, gymnastikdirektör. Jag jobbade med det under 40 år i Mora.

1974 köpte Karl-Åke tre hektar mark i Sundbäck, ovanför den vackert belägna folkparken Skeer i Orsa. Han byggde sitt eget hus och när vi gör vårt besök visar han några andra hus som han timrat.

— Jag höll på att timra hus vid sidan om mitt ordinarie jobb och här inne i huset har jag gjort det mesta själv. Den här Moraklockan till exempel, säger han och visar runt.

Trots att det är mer än 50 år sedan som han lade av med elitkarriären, har han alltid varit en flitig motionär. Det är cykling, skidåkning, promenader…

För några år sedan kunde han trampa tio mil utan problem. Asph berättar om en dramatisk händelse för cirka fem år sedan, då han hade trampat upp till Toppstugan i Grönklitt och sedan var på väg neråt.

Det gick undan. Strax efter att han svängt in på en grusväg för att fortsätta mot Våmhus, dök det helt plötsligt upp en björn mitt framför honom.

— Det var tät vegetation och den kom springande rätt över vägen. Den kanske var två meter ifrån mig, men allt gick så fort så jag hann inte ens bli rädd. Jag bromsade inte ens, jag hann aldrig det.

— Jag fortsatte min runda mot Våmhus och sedan till Mora och hem över Bergkarlås. Det blev tio mil den dagen, berättar han om det dramatiska björnmötet som höll på att sluta med en krock.

2009 drabbades Karl-Åke av prostatacancer. Han hamnade i en speciell studie där behandlingen bestod av cellgift och strålning med lyckat resultat.

Men för mindre än två år sedan fick han på nytt gå en match mot den hemska sjukdomen som drabbar så många.

— Den 18 augusti 2022 opererades jag i Uppsala, en sån här operation görs inte i Mora. De tog bort halva magsäcken, en del av matstrupen och även övre magmunnen. Det var en stor operation och de skulle aldrig ha genomfört den på mig om jag inte haft så bra fysik.

Det blev fyra månader på lasarett och en lång väg tillbaka för OS-guldmedaljören från 1964.

— Jag har mått sämre, i dag mår jag bra, säger han med ett leende.

Han har tappat 20 kilo i vikt efter operationen.

— Jag har fått tillbaka tre kilo, men mer blir det inte, säger läkarna. Det är heller inget minus, tycker han själv när det gäller viktminskningen.

— Jag kan inte äta så mycket då jag har en mindre magsäck, jag får i stället äta oftare.

Operationen tog av förklarliga skäl hårt på honom, men Karl-Åke är en kämpe och han är på väg tillbaka till en fin fysisk form.

— Efter canceroperationen har jag bytt knäled, så nu har jag bytt båda. Jag är inte helt bra än i knät, men jag använder stavar och går över en timme varje dag med hunden.

Förra fredagen fyllde han 85 år och dagen efter var det lite kalas med de allra närmaste. Han har inte åkt skidor den här vintern på grund av knäoperationen, men målet framöver är att motionsåka och fortsätta ha en bra fysik.

— Till sommaren ska jag cykla igen, men jag får ta det lite lugnt, man har ju blivit äldre, konstaterar den pigga 85-åringen.