Vandring från Sälen till Mora på ett dygn – sju vågade utmaningen

Ultravasan i all ära, men i lördags avgjordes ett evenemang av en helt annan karaktär: FramGången – evenemanget där deltagare ska ge sig på att gå de drygt nio milen mellan Sälen och Mora på 24 timmar. En deltagare lyckades med bedriften att streta sig i mål efter 20 timmar och resterande gänget på fem personer tog sig under Vasaloppsportalen efter 25 timmar.

— Man fick flytta fram sina egna gränser för vad man klarar av, sa deltagaren Magnus Sjöström.

Morgonsolen sken över Berga by i Sälen vid starten klockan 12 i fredags. På plats fanns sju deltagare; som alla skulle försöka gå genom skogar, på grusvägar och över spångarna på myrarna det närmaste dygnet.

Packningen såg tung ut hos vissa. Alla hade försökt följa checklistan inför vandringen så gott de kunnat. Fötter hade tejpats och de hade lagt ned alltifrån vattenflaskor till powerbars och frukt. Denna färdkost skulle visa sig räcka för dem – då de även skulle få pastasallad, korv med bröd och pannkakor vid kontrollerna längre fram.

Trots att det var närmare 25 grader varmt inledningsvis så lyckades deltagarna hålla ett tempo av ungefär fem kilometer i timmen från start. I denna fart skulle de utan problem klara uppgiften på 24 timmar.

Vägen upp till den (i Vasaloppskretsar välkända) Högsta Punkten var tuff. Men tidigt konstaterade några att backen ändå måste vara jobbigare för skidåkare. Även om all småsten gjorde att fötterna gled tillbaka en aning för varje steg, hjälpte det för många att luta sig framåt och fokusera på toppen.

När det gällde val av skor hade majoriteten av deltagarna tänkt till: skorna ”andades” men var också vattentäta. Att de var vattentäta skulle hjälpa vid myrarna en bit fram.

Innan dess gick vandringen genom skogar där rötter stack upp ur marken lite överallt. Vissa partier var också brantare än andra, så det gällde att ha balans. Ställen där vattnet stod högt under föregående års vandring var, lyckligt nog för deltagarna, torra denna dag. Detta underlättade färden en hel del.

När skogsstig byttes mot grusväg gällde det för benen att stå emot. På ett sätt var det ändå behagligt att stega fram i dessa partier.

Några timmar in i resan öppnade landskapet upp sig, från tätbevuxna vyer till blöta myrar. Spångarna som var utlagda hjälpte såklart till för att hålla skorna torra. Men efter några kilometer hade vattnet stigit över träplankorna och vandrarna fick skutta fram för att klara sig skonsamt.

Efter nästan 25 kilometers traskande väntade så den första kontrollen i Mångsbodarna. En deltagare hade skadat knäet och fick – trots besvikelse – bryta utmaningen. Detta var strax efter att alla fått i sig varsin portion pastasallad.

Klockan var en bit över 18 när de sex återstående deltagarna gick mot nästa kontroll, som låg i Risberg (en ”fikakontroll” efter ungefär 35 kilometer). Vandringen dit såg ungefär likadan ut; uppför och nedför. Men det skulle bli mer spännande, då mörkret kröp sig närmare inpå.

I skymningen inledde skogens djur jakten på byte. Deltagarna hade däremot tur (eller otur, för de som ville ha spänning) att inte se någon björn, älg, varg eller annat större djur. Däremot flög fladdermössen nära och vissa nattaktiva fåglar tog sig över vandrarnas huvuden – delvis lockade av pannlamporna som alla hade på sig. I detta skede var det värdefullt att hålla ihop. Slocknade en lampa så var det i princip omöjligt att se stigen. Då gällde det att förlita sig på de andra, även om den stjärnklara himlen och månen var ett slags sällskap i sig.

Trots betydelsen av att hålla samman gruppen så gick en deltagare, modig eller dumdristig, en bra bit framför de andra. Tack vare extra batterier var han försäkrad om att klara denna eskapad från övriga gruppen.

Ungefär vid midnatt (för en viss person tidigare än så) passerades kontrollen i Evertsberg. Där kunde de som ville fylla på förrådet, ryggsäckarna, med något att äta eller dricka från den nattöppna butiken. Timmar senare väntade lördagsgryningen; ännu en välkommen syn för deltagarna.

Frukosten hägrade i Oxberg. Vid det laget väntade återigen variation i kosten, då funktionärerna – även de tappra – såg till att bjuda på grillad korv med bröd. Då hade timvisaren på uret passerat den tidiga morgontimmen.

Blåsor på fötterna och värk i lederna blev en vanesak för deltagarna. Detta trots att majoriteten valde att byta skor, något som underlättande på resterande tremils-sträcka.

Med nio kilometer kvar kunde deltagarna stanna ännu en gång; i Eldris. Här fick deltagarna möjlighet att lämna av delar av packningen inför ”slutspurten”. Dessutom väntade belöning i form av godis samt påfyllning av vattenflaskorna.

När klockan närmade sig 8 låg dimman tät över Mora. Hundra meter från portalen i Mora rullade morgontrafiken. Men så syntes en gestalt, som med förvånansvärt pigga ben närmade sig målet.

Magnus Sjöström – den äldste av deltagarna, med ett antal maraton och förra årets FramGången på sin övriga meritlista – lyfte handen i en segergest när han passerade under portalen. Han hade gått hela Vasaloppsleden på nästan exakt 20 timmar och runt 130 000 steg.

Förberedelserna inför årets FramGången såg han själv som dåliga. Det längsta han gått inför eventet var 25 000 steg (ungefär två mil).

Strävan och insatsen han gjorde denna helg förtjänade många hyllningar. Men först skulle han fira enkelt.

— Nu ska jag äta en god smörgås. Känslan påminner om när man går i mål under ett maraton. Man har svårt att prata. Det är så känslomässigt, fick Magnus fram direkt efter målgång.

Magnus var stolt. Han hade haft siktet på att klara det inom 24 timmar och tvivlade lite på övriga gruppen när det gällde den saken, vilken var anledningen till att han gick själv.

Resultatet blev alltså ännu mer häpnadsväckande med den inställningen.

— Det bästa är att jag nu har gjort det och att jag kom in på den tiden jag fick. Man fick flytta fram sina egna gränser för vad man klarar av. Det var helt andra förutsättningar förra året. Då valde jag att stanna nästan hela tiden.

Utmaningarna var ändå många, förklarar han. Det hade inte varit lätt på något vis.

— Man har behövt hålla ihop kroppen. Sedan var det svårt att hitta rätt i skogen på natten. Jag gick hela natten helt ensam. På vissa ställen var det dåligt markerat.

Fem timmar efter Magnus målgång gick resten av gruppen i mål: Ellinor Forslund, Therese Dammfors, Johan Jonsson, Dennis Forslund och Erik Vaim. Runt klockan 13 var många på plats för att hylla de framgångsrika.

Ellinor, som skapade FramGången för några år sedan, hade ett stort leende med sig under portalen. Hon hängde lila dalahästar runt halsen på alla de som klarat utmaningen.

Samtliga sju som deltog i FramGången åt senare pizza tillsammans och delade minnen från den upplevelse de kommer bära med sig resten av livet.