De träffas på puben – för att sticka: ”Blir socialt”

Puben Bishops Arms i Mora började nyligen med en aktivitet för folk med hantverksintresse, mer specifikt stickning och virkning. ”Stick till Bishops” handlar lika mycket om samvaron som textilhantverket. Deltagarna träffas en gång i månaden.

— Visserligen kan man gå på junta, fast just den saken är inte så vanlig bland yngre. Att göra det på denna plats gör att det blir socialt, säger Matilda Kenntoft Hof.

”Skål!”, ropar en av kvinnorna med ett glas i handen. De andra höjer sina glas. Sedan sveper de innehållet. Därefter skrattar de och återgår till att låta nålarna fäkta kring garnet, likt värjor.

Kvinnoskaran på nio personer kan föra tankarna till något slags träff med kvinnorättskämpar i 1900-talets början. Här talas det om både ditt och datt; familjen och samhället. Men ”Stick till Bishops” är till för alla som intresseras av skapande i textila material.

Första onsdagen i varje månad träffas de. Carin Niburg är en återkommande deltagare.

— Det har varit ganska mycket folk här de gånger jag varit med. Jag var med de första gångerna, fyra sammanlagt. Sedan blev det ett litet sommaruppehåll – men nu kommer man ännu mer in i tiden för stickning och virkning, under hösten och vintern, säger hon.

Hon stickar en sjal just nu. Carin kan se flera fördelar med att träffas några timmar på Bishops Arms.

— Dels kan man hitta olika människor med samma intresse, men just eftersom man är olika så kanske man inte träffas annars ändå. Det här blir en ”icebreaker” från start.

Stick-kompisen Matilda Kenntoft Hof menar att detta ofta är en aktivitet som görs i ensamhet, utan någon annan närvarande. Ibland kan det vara skönt med ombyte.

— Man kan kalla detta för en ”ensamhobby”. Den gör man hemma. Visserligen kan man gå på junta, fast just den saken är inte så vanlig bland yngre. Att göra det på denna plats gör att det blir socialt. I denna miljö kan man ta en drink, få nya kompisar – och man slipper diska, säger hon.

Stickningen är ett sätt att tänka hållbart –på miljön – att göra något för egen del snarare än att köpa nytt. Matilda Kenntoft Hof stickar en vante till sin nyfödda bebis.

— Det börjar bli kallt för de små händerna nu. Jag har ett särskilt mönster som jag följer. Nu vet jag till exempel att jag ska sticka några centimeter i samma färg. Alltså kan jag bara ”sticka på”, men annars kollar jag vad det står i instruktionerna.

Carin Niburg tillägger att hon fascineras över hur många som så duktigt kan arbeta med så små rörelser.

— Det är ju roligt att alla gör sina egna grejer. Och ibland kommer de med något som man aldrig sett förut. ”Vad gör du?”, kan man ropa över borden.

Emma Ljudén sitter vid ett bord längre bort och virkar ett pannband.

— Det är bara mysigt att komma hit. Det blir en anledning att komma ut och ”hänga” lite, säger hon.

Bordskompisen Mari Lunnehed Persson stickar en tröja.

— Min erfarenhet av att sticka är att jag växte upp med min mormor, som var en syslöjdslärarinna. Jag har med mig detta sedan barnsben – men har aldrig varit intresserad innan jag hittade till det för något år sedan. Man kan säga att det var då min ”inneboende tant” blommade ut.

Stickning, virkning eller annat textilt hantverk är på frammarsch. Kanske beror det på den japanska figurskapande tekniken ”amigurimi”, menar de.

— Det kan ha gjort att många yngre börjar handarbeta, vilket är kul.