Åke nära pensionen – blickar tillbaka på sitt händelserika arbetsliv
Fritidsbankens föreståndare Åke Nyström har bestämt sig: Snart är det dags att gå i pension. Förhoppningen är att den som tar över har samma stora driv som han själv haft, även om det är svårt att komma i närheten av hans livserfarenhet.
— Viktigt är att man har en positiv människosyn och en god livssyn generellt, säger Åke.
Minst lika omtyckt som verksamheten är, har verksamhetens föreståndare Åke Nyström blivit. Med ett leende och gott humör vittnar han om att detta är en plats han trivs på; något som skapar glädje för de i hans omgivning.
— Fritidsbanken har blivit min lilla bebis.Nu har bebisen vuxit upp och då är det dags att klippa navelsträngen, konstaterar han.
I och med detta är det snart dags för Åke att tänka på refrängen, att kasta in handduken som föreståndare. Han kommer gå ned i tid och så småningom bli arbetsbefriad.
— Den första oktober börjar jag jobba halvtid. Är man 65 så får man gå i pension och det tänker jag göra snart. Det känns som rätt beslut. Då kan det bli att jag går vid årsskiftet, nästa sommar eller nästa jul. Vi får helt enkelt se.
Att fylla skorna kommer bli tufft för den som tar över som föreståndare (eller ”bankdirektör”, som Åke själv kallar det). Till uppdraget säger han att det behövs många kvaliteter.
— Om jag utgår från mig själv så kan jag lite om mycket, när det gäller sport och friluftsliv. Själv har jag hållit på mycket med idrott; till exempel ishockey, fotboll, skytte, cykling, badminton, bowling, fjällvandring och fiske. Man är inte expert på någonting. Däremot är det nog bra att ha en bred erfarenhet.
Helst ska det vara en orädd person som tar över.
— Man ska vara van vid att jobba med folk. Man märker att många av de som arbetstränar eller praktiserar har vana från yrkeslivet . Viktigt är att man har en positiv människosyn och en god livssyn generellt. Jobbet är väldigt lösningsfokuserat. Här uppstår saker som man måste klura ut hur man hanterar.
Ska han välja vad som varit mest utvecklande – den arbetsintegrerade biten inom verksamheten eller den med att låna ut saker som barn eller ungdomar kan ha glädje av – blir valet att hjälpa personer att utvecklas, som sedan går vidare till arbete.
— Jag har gått i gång på att utveckla verksamheten genom personalen. Kan de utvecklas så skvalpar det över på verksamhetens huvudsyfte att låna ut. Med ett gott bemötande kommer det allmänheten till gagn.
Åkes resa till att bli föreståndare har varit lång – men han har tagit sig an de utmaningar som funnits.
— Karriären har varit brokig. Mitt första sommarjobb var på Siljanfors Skogsmuseum, som min pappa drog i gång. Där var jag som elvaåring. Man stod då i kiosken och var vaktmästare emellanåt.
Där var han i ungefär sex års tid. Därefter blev det lumpen; med en befälsutbildning.
— Jag var med i den första årskullen i den nya befälsordningen. När jag fick inryckningsbeskedet stod det ”du ska göra lumpen i 15 månader”. Jag tänkte ”aldrig i livet”. Idag är jag oerhört tacksam till min kapten att jag ändå lurades att vara kvar, trots att jag försökte nästla mig ur.
Åke stod sedan i valet och kvalet om han skulle fortsätta inom militären. Så blev det inte.
Möjligheten kom i stället upp att starta eget företag.
— När jag gjorde det flyttade jag till Gävle 1979. Där sålde jag kontrakt till kontorsmaskiner, precis innan datorn slog igenom. Genom mitt företag jobbade jag mot ett leveransföretag vid namn Kontorssystem. Några år senare köptes det upp och jag köptes ut.
Sommaren som följde var den enda period i arbetslivet då Åke var utan jobb. Han levde på pengarna han fått av sitt tidigare företag.
Men att skaffa ett nytt arbete skulle gå lätt.
— Under hösten samma år gick jag till Arbetsförmedlingen: ”Jag vill jobba”. Det gick två dagar, sedan hade jag jobb som lärare på Ulvsäterskolan. Efter ett tag tröttnade jag på att jobba så lite.
Rastlösheten och oviljan att gå arbetslös, om så bara för några månader, fick Åke att inse en sak.
— Jag har lidit av en viss arbetsnarkomani. Så för att ha något vettigt för mig började jag arbeta som nattvakt utöver lärarjobbet.
Näsan för nya saker att göra ledde honom senare till jobb på den lokala pizzerian i Gävle, där Åke brukade äta ibland.
— Ägaren sprang fram och tillbaka något så hejdlöst. ”Har ni det körigt?” frågade jag. ”Ja, vi har ingen som står i disken”, svarade han. ”Okej, då ska jag bara käka färdigt. Sedan hoppar jag in”. Det ena ledde till det andra och jag fick även jobb som pizzabagare under helgerna.
Så småningom hamnade Åke i en förort till Stockholm. Storstadsmiljön passade däremot inte honom.
Hofors blev den nya destinationen, där han arbetade som brand- och ambulansman – en lärorik period för honom.
Efter en tid som busschaufför tvingades han lämna det yrket till följd av en arbetsskada. Återigen blev Åke lärare – nu slöjdlärare.
— Under arbetsintervjun fick jag frågan om jag hade papper på att jag kunde läraryrket. Det hade jag inte. Däremot hade jag en blånagel på tummen. ”Jamen då vet vi att du kan det här” fick jag till svar.
Där var han ytterligare en tid, innan han återigen hamnade på Arbetsförmedlingen. Denna gång var det inte som arbetssökande – utan som projektledare för att ge aktiviteter till långtidsarbetslösa.
2001 blev Åke samordnare för ungdomar och därefter hade han en hel del chefsjobb inom integration. 2021 kom frågan om att starta upp Fritidsbanken; ett självklart ja.
Inställningen har alltid varit ”max tre år på varje arbetsplats”.
— Det har jag faktiskt hållit. Men frågan är hur länge till jag blir kvar här, från och med idag. Allt jag har gjort har varit stimulerande på sitt sätt, fast Fritidsbanken är ändå top notch. Här har man roligt jämt. Det enda folk kan kritisera är ”varför öppnade ni inte tidigare?”. Den kritiken kan jag ta, säger Åke Nyström.
