50 år sedan Mora storkommun bildades: ”Folk var oroliga inför sammanslagningen”

Vid Moras senaste fullmäktigemöte högtidlighölls minnet av kommunsammanslagningen 1971. Då slogs de fyra kommunerna Våmhus, Venjan, Sollerön och Mora ihop till Mora kommun. Många av de som då valdes in i de politiska församlingarna är nu borta men Ola Hermansson och Arne Pettersson satt med i kommunfullmäktige och den första kommunstyrelsen.

Siljans News träffar den pigga duon i kommunalhusets sessionssal. Platsen där kommunfullmäktige möttes den 29 januari 1971 och platsen där följande medlemmar valdes in i kommunstyrelsen: Nisse Nilsson, Erik Alin, Lars Smitz, Gustav Svensson, Ivar Mattsson, Einar Berglund, Rune Karlsson, Arvid Melin, Arne Pettersson, Gun Åberg, Olof Bergman och som suppleanter Per Burtus, Bogg Nils Persson, Erik Bength, Torbjörn Karlsson, Arne Sparr, Kerstin Christiansson, Oscar Andersson, Tage Larsson, Göte Bengtsson, Erik G. Olsson och Olof Hermansson.

— Jag kom in i fullmäktige som en av Sveriges yngsta redan 1962, berättar Ola Hermansson.

— Det var Bo Turesson som fick in mig i politiken, minns Ola om moramoderaten som sedan avancerade till att bli Sveriges 22:a kommunikationsminister 1976.

— Bo Turesson var pappa till dagens gymnasium i Mora, trots att han då bodde i Orsa. Han var framsynt, säger Arne.

— Då lockade Orsa genom besparingen med flera miljoner för att få gymnasiet, men som tur var såg Bo Turesson till att gymnasiet hamnade i Mora, säger Ola.

Ola och Arne var på tiden för kommunsammanslagningen politiska motståndare. Ola som moderat och Arne som socialdemokrat.

Nu 50 år senare är de två rörande överens om det mesta. Arne hyllar det borgerliga blocket med den sammanslagna kommunens första ordförande Nisse Nilsson, (C), liksom moderaten Bo Turesson.

— Nisse Nilsson var en politiker som verkligen värnade samarbete. Han ville ha enighet i beslut. Tillsammans med Rune Karlsson (S) som var vice ordförande såg de två till att Mora säkrade mark som kom att bli avgörande för Moras tillväxt, berömde Arne de två ledande morapolitikerna vid sammanslagningen.

— Båda jobbade på lantmäteriet och bland den mark de säkrade då kan nämnas Örjanstäppans blivande industriområde och mark i Mora Noret, säger Arne.

— Vi hade väldigt god hjälp av dem när Siljanssågen behövde växa och få ny mark. De två var också med om att få ett stort investeringsstöd när Siljanssågen byggdes ut, säger Ola som själv jobbade som råvaruansvarig för sågen.

— Då kom den nyutbyggda Siljanssågen att bli den enda stora sågen i Mora. Tidigare fanns bland annat Saxviksågen, Ströms sågverk och Dalasågen.

När järnvägen kom till Mora 1891 innebar det ett uppsving inte minst för sågverksindustrin.

När kommunsammanslagningen skedde så var en av de första stora uppdragen att elektrifiera sträckan Borlänge-Mora. Då hade diesellok ersatt ångloken 1962, men att få en elektrifierad bana var väldigt viktig då.

—Vi uppvaktade trafikutskottet och bjöd dem till Mora. Upplägget var att moderaterna i Mora tog sig an moderaterna, centerpartisterna tog de sina och så vidare berättar Arne om den plan de hade.

— Lite som Jönssonligans planer, skrattar Ola.

— Men just det gemensamma sättet att ha en plan var viktig för att få igenom vårt budskap.

Moras politikers lobbande blev lyckosamt. Den 27:e maj 1978 invigdes den elektrifierade bandelen till Mora.

— Kommunikationsminister var då Bo Turesson så han var onekligen med på tåget, summerar Arne Pettersson Moras arbete med att få en elektrifierad järnväg till Mora.

Innan kommunsammanslagningen fanns det en rad mindre, men likaväl stora frågor för invånarna i framförallt Sollerön, Venjan och Våmhus.

— De flesta förstod nödvändigheten av en kommunsammanslagning, men det fanns en klar oro, minns Ola.

— Jag kom efter valet att bli ordförande i det som kallades informationskommittén. Med representanter från de olika partierna åkte vi runt i de fyra kommunerna och hade möten med allmänheten, berättar Ola.

Mötena fyllde lokalerna i Venjan, Våmhus och Sollerön, medan intresset var betydligt mindre i Mora.

— Det fanns en oro från de mindre kommunerna att de skulle slukas av Mora.

Lokala politiker tog sista chansen att gynna den egna kommunen. I Våmhus med Ivar Mattsson som ansvarig politiker byggdes gatubelysningen ut. Venjan byggde badhus och lyckades få inskrivet att kommunalhuset aldrig skulle få säljas.

— Gustav Svensson på Sollerön sa då till mig att han inte ville göra mig besviken, men att de skulle göra slut på alla pengar och bygga ut vägarna på Sollerön, berättar Arne.

Sollerön var då den rikaste kommunen av de fyra och Ola och hans informationskommitte fick ett tufft möte med solleröborna som var skeptiska till att storkommunen skulle ta över solleörbornas tillgångar.

— Någon av dem sa att vi får väl ta bort bron i Sundet och inte släppa in några morakarlar, minns Ola.

Den 1 januari slogs kommunerna ihop och en blandad skara politiker från de fyra kommunerna samlades den 29:e januari. Det blev inledningen på ett gemensamt arbete med att utveckla den nya storkommunen.

— Vi insåg att vi måste vara större och starkare för att klara av de utmaningar som väntade, berättar Arne och poängterar att i den nya storkommunen bodde då enbart 17 000 invånare.

Utmaningar handlade om nya krav från staten på kommunernas verksamheter, men också att ha resurser för att klara en utbyggnad av Mora.

— Vi hade god hjälp av inte minst Einar Berglund på AMU på Tuvan, men också de beredskapsarbeten som då var möjliga. Flygplatsen byggdes med dessa, minns Arne.

I kommunfullmäktige satt då även Lennart Thorslund (C).

— Lennart blev sedan en dynamisk ordförande som betydde mycket för utvecklingen av Mora. Inte minst för satsningen på att göra Kyrkogatan till gågata och hela utvecklingen av Saxviksområdet och att Mora fick sin flygplats.

— Tyvärr blev det sedan motsättningar mellan oss socialdemokrater och Lennart när det gällde värmeverket, säger Arne.

— Men jag måste ge honom en eloge för hans förmåga att vara framsynt.

Både Arne och Ola räknar upp en rad starka kommunal tjänstemän under de tidiga åren som storkommun.

Nisse Storm var en stark förvaltningschef på Morastrand som såg till att det byggdes i Mora. Peo Hjertén, Uno Aron, Arne Karlsson, Tore Wiklund och Gottfrid Andersson är namn som Arne lyfter.

Då 1971 handlade det om att elektrifiera järnvägen och senare få en flygplats. Fortfarande är det transporter och infrastruktur som gnager hos Ola

— En stor del av de tunga transporterna som rullar genom Mora gör det för att nå timmerterminalen på Lomsmyren.

— Siljanssågen köpte ett markområde på 40 hektar bortanför Färnäs, sedan såldes den marken vidare till kommunen med tanke på att få timmerterminalen på en mark som skulle bespara massor av transporter genom Mora säger Ola.

Just kommunens markinnehav får samtidigt beröm av de två.

— Mora kommun har alltid varit duktiga med att förse sig med den mark som behövs, säger Ola

Han var själv var med och förmedlade en försäljning från Noret till kommunen, av den mark som ligger väster om vägen till Orsa.

Vid sidan av gymnasiet är lasarettet väldigt viktigt som kommunen största arbetsplats. Lasarettet är ju inte kommunalt, men Arne var ordförande i dåvarande regionstyrelsen och Ola var också med i direktionen.

— Arne var stark i sitt parti och man lyssnade på honom. Det han ville skulle bli gjort, det blev också gjort, säger Ola och berömmer Arnes arbete för Mora lasarett.

När det gäller dagens politik så nämner båda att de inte är överens med dagens ledning i en fråga och det gäller Strandenområdet.

— Platsen är inte bra, säger Arne.

— Att inte äga skolan känns främmande, säger Ola.

De två betonar åter värdet av samarbete över partigränserna.

— Det är helt nödvändigt om Mora ska lyckas i framtiden, säger Arne och får medhåll av Ola.

Nu har det storkommunen Mora funnits i 50 år.

— Folk var oroliga då inför sammanslagningen, men tittar man i backspegeln var det helt nödvändigt, konstaterar Ola Hermansson.