Paddling i Malungforsen bjöd på överraskningar

Att paddla kanot i en sjö är en härlig avkoppling. Att paddla i en fors är mer spännande och ibland våghalsigt. Ett av sommarhalvårets mål för undertecknad var att paddla kajak i Västerdalälven.  En varm och skön höstkväll var det så dags att lägga i kajaken i forsen, fem kilometer norr om Malungsfors. Jag utgick från Strandarna som ligger på västra sidan om älven, strax norr om Tällboren.

Vid stället finns en slogbod, där möter jag två fiskare från Mariestad. Det är populärt att campa här för dem som vill fiska i forsen. En eld brinner vid slogboden och mysfaktorn är på topp. Det har börjat skymma, så det är bråttom att få kajaken i vattnet. Efter lite ”torrpaddling” är jag äntligen på väg ner mot Malungsfors. Det var femton år sedan jag senast paddlade i forsen, då var det i en kanadensare. Många tror nog att det är svårare att hålla balansen i en kajak men det är faktiskt lättare tycker jag. Inget vatten forsar heller in i kajaken som i en öppen kanadensare.

Från första stund får jag läsa vattnet och hitta strömfåran för att undvika stenar. Någon rekognosering av forsen har jag inte gjort. Det går hyfsat bra fast det är grunt på många ställen. Efter en kilometer får jag plötsligt se två personer som står ute i forsen, kul att vi är fler tänker jag. Styr kajaken dit för att prata lite.

Det är Tord Värman och hans kompis John Danielsson som är där för att fiska harr. Lite kuriosa är att jag paddlade i forsen första gången 1992 när jag gick på Fjäll- och vildmarksledarlinjen på Malungs folkhögskola. Tord Värman var vaktmästare på skolan redan då och är så än i dag. Nu är cirkeln sluten när vi möts i forsen där jag en gång lärde mig forspaddling.

De står mitt i älven i sina våtdräkter och kastar med sina spön. Tord Värman är ute och fiskar någon gång i veckan.

– Hela sträckan från kraftverket (Lima kraftverk, reds anm) ner till byn är det bra harrställen.

Tord Värman har sett många fisketurister längs älven i sommar. Han tror det beror på pandemin och gränsstoppet till Norge. Både han och hans kompis John Danielsson fiskar harr, får de en laxöring på kroken släpper de tillbaka den eftersom laxöringen är lite mer sällsynt.

John Danielsson berättar att han halkade omkull i vattnet förra året i november.

– Jag blev bara lite blöt, jag hade vadarbyxor nästan upp till hakan.

Det är lugnvatten på platsen som de står på, därför är det lätt att prata. För att inte störa de koncentrerade fiskarna fortsätter jag den behagliga färden söderut. Det enda jag behöver göra är att hålla koll på den bästa vägen och att parera. Det är härligt att vara i flödet och på köpet få se vacker natur och en del av bygden som man sällan ser.

Tord Värman brukar bara se en kanotfarare i forsen per säsong. Den är en nybörjarfors och förhållandevis lätt att paddla i. Märkligt att inte fler paddlar i den.

Under färdens gång blir det grundstötningar lite här och där. Kajaken åker på en stor sten och vinglar till. För ett ögonblick tror jag att jag ska välta ner i vattnet, men det reder ut sig och forsfärden fortsätter. Bruset av forsen är mäktigt. Jag glömmer tid och rum. Närvaron är total. Jag börjar närma mig Myckelholmen och måste göra ett vägval. Jag väljer höger sida och får mig en fin överraskning. Det sticker upp en sten som jag ska undvika. Plötsligt plaskar det till, det är ingen sten, det är en bäver, och en till! De två bävrarna skrämmer nästan slag på mig. Det blir kvällens finaste naturupplevelse innan jag kommer ner till lugnvattnet vid Ellingeåns kraftverk i Malungsfors. Det är snart mörkt och det lyser i husen. Väl framme vid båtplatsen sätter jag på kajaken på kanot-vagnen och går hem med ännu en förträfflig naturupplevelse i minnesbanken.

Hur gick det för de två fiskarna från Malung? För Tord Värman gick det bra, han fick fyra harrar och för John Danielsson blev det två harrar.