Gräsbrickans är en levande fäbod igen: ”Det är en trevnad att ha eld i spisen”

Gräsbrickans fäbod – det är som en annan värld. Ankomsten till fäbodvallen känns välkomnande, koskällorna och lugnet får en avslappnad på nolltid. Tuppen gal och hönorna trippar bland rönnarna. Inne i stugan brinner det i öppna spisen.

— Det är en trevnad att ha eld i spisen, jag brukar elda jämt, säger Agneta Gunnarsson som har en levande fäbod i Gräsbrickan.

Hemgården finns i Heden i Lima, två mil österut. I år är det andra sommaren som hon lever med olika slags djur på en fäbodvall.

— Vi var här tidigt, vi buffrade hit den 5 juni, syrenerna blommade när vi kom, säger Agneta Gunnarsson.

Någon buföring på gammalt vis handlar det inte om, då man gick med djuren från hemgården. Eftersom hon lånar korna av Lena Grundberg i Malungsfors blev det biltransport de fyra milen.

Gräsbrickan ligger på cirka 500 meters höjd, det är bara någon kilometer till Värmlandsgränsen. Blickar man österut syns Tandövala med Tandövardens topp. Varje sommar arrangeras Gräsbricksmarschen från Heden. Det är samma stig som fäbodbrukarna buffrade på förr. Stigen går över Tandövala, en tuff terräng för både människor och djur.

Gräsbrickans fäbod i slåttertider på 1920- eller 1930-talet. Foto: Privat

Fakta om Gräsbrickans fäbod

• Gräsbrickan är fäbod för Heden i Lima ligger två mil väster om Heden. Fäboden ligger ett stenkast från Värmlandsgränsen.
• Under storhetstiden fanns det nio hushåll som hade sina djur på fäboden. När de buffrade till Gräsbrickan tog det två dagar, de övernattade i Mosätra på vägen dit.
• Vad namnet Gräsbrickan kommer ifrån är oklart. Möjligtvis kan ordet bricka komma ifrån att det är mycket stenar, att berget ligger synligt.
• På 1600-talet bröts det myrmalm på myrarna som finns i närheten.
• Vandringsstigen från Heden är 22 km, bilvägen 28 km.
• Gattar är fäbodkulla på limamaål. ”Vi är ute gatt kuan” betyder, ”vi är ute och vallar korna”.

Senast det var kor i Gräsbrickan var för 41 år sedan, det var faktiskt hon och henne familj då också. Fäbodvallen kommer från hennes man, Christer Gunnarssons farmor och farfar. Nu äger de stället.

— Christer och jag var här 1979–80. Då var Annika två år, hennes lillebror Anders var bara ett halvår. Då lånade vi kor av Vera Erlands.

Det är ofta som barn och barnbarnen är på vallen, den här dagen är det bara dottern Annika Gunnarsson som är på plats. Hon har semester och halva semestern har gått åt till att renovera den andra delen av parstugan tillsammans med sin pappa.

— Jag tycker det är skönt att vara här. Man slappnar av.

När hon inte är på fäboden sköter hon om sina föräldrars gård i Heden eftersom hon bor i närheten.

Dödsstöten för många fäbodar i Västerdalarna kom på 1960-talet. Men på Gräsbrickans fäbod höll grannarna till familjen Gunnarsson ut några år till. Det var Mo Anna Persson och Mo Emma Persson som hade djur på vallen ända till 1973, berättar Mo Per Persson som är son till Mo Anna.

De levande fäbodarna som finns kvar i Lima socken kan man räkna på ena handens fingrar. Det är i Risberget, Mattsåsen och i Norra Fenningberget, förutom där så finns det några personer som har kor på lösdrift i olika fäbodar.

Agneta Gunnarsson har alltid varit intresserad av djur. När hon gick i förtida pension i fjol, från sitt jobb som undersköterska på Skålmogården, manifesterades hennes dröm att driva fäbodbruk.

— Det är en dröm som legat mig varmt om hjärtat i många år. Jag är uppväxt på en fäbod, Yrväderskölen söder om Rörbäcksnäs.

Hon var där med sin syster Gunnel. När Agneta var 12 år fick hon och systern Gunnel själva ta ansvaret för fäboden när deras mamma var hemma på slåtter och för att ta hand om småsyskonen.

På fäboden fanns det kor, getter, får, grisar, höns, hästar, kalvar, katter och hundar, ja, de hade till och med en undulat. Hon fick tidigt lära sig hantverket hur man tillverkar mat.

— Vi fick lära oss allting. Vi kunde ysta, göra messmör och kärna smör. Min mamma har lärt mig allting, jag gör som mamma.

Med fäbodbruket i blodet blev det bingo när hon träffade sin blivande man Christer 1972. Sedan dess har Gräsbrickans fäbod funnits i hennes liv. Det var inte bara Christer som hjärtat bultade lite extra för, det var även fäbodvallen.

— Jag tyckte det var så fint, men det var väldigt igenväxt, det var höga fäbodgranar. Nu är det röjt.

De tre fjällkorna har fått ett nytillskott, en tre veckor gammal tjurkalv som heter Zack. Agneta Gunnarsson följde med kornas ägare, Lena Grundberg, till Älvdalen för att köpa en tjurkalv dagen före Siljan News ankomst.

Att den redan förflyttats trots sin ringa ålder beror på att hans mamma dog några dagar senare. Zack har sovit sin första natt på fäboden. Nu är kossorna väldigt brydda i tjurkalven, den som plötsligt låg i ett bås i fjöset på morgonen. Hade storken kommit med leveransen månntro? Vem är mamman, undrar de förvirrade korna.

Kalven är en fjällnära tjur och rasen härstammar från Lillhärjobygget i Härjedalen. Korna kan ju inte mjölka i hur många år som helst utan att få en kalv, någon gång måste de betäckas och det blir hans uppgift. Att få till en insemination är näst intill omöjligt nu för tiden menar både Agneta Gunnarsson och Lena Grundberg. Ägaren av korna, Lena Grundberg, poängterar att när hennes kor får kalvar får de dia från födsel ända upp till ett år.

Fäbodmaten går ut på att förlänga hållbarheten på mjölken. Genom århundraden har fäbodbrukarna uppfunnit flera sätt att utveckla råvaran från korna. Två gånger om dagen mjölkar Agneta korna, i åttatiden på morgonen och i sextiden på kvällen. Korna är ute och betar från halv nio på morgonen till fyra, fem på till femtiden på eftermiddagen.

Någon enstaka gång ”kölar” (kular) hon på korna om de inte har kommit hem.

— Jag tycker det är roligt att köla. Det blir fint eko mellan berg och dalar.

Agneta Gunnarsson tillverkar de traditionella mejeriprodukterna som är vanligt förekommande på en fäbod. Eller vad sägs om ost, sötost, messmör, smör, långfil (flöjtmat på limamål) och yoghurt. Nytillskotten står halloumiosten, missu eller ricotta som det heter på svenska, och ”fetaost” gjord på komjölk för.

Maten är raka motsatsen till dagens fabrikstillverkade mat. På en fäbod krävs, förutom mjölk, en ingrediens som sällan finns numera – tid. Att göra messmör tar åtta timmar, yoghurt 12 timmar,

— Det är lite speciell process, det ska vara 40 grader i 12 timmar.

Det är mycket pill med att göra yoghurt. Hon tycker att det är betydligt enklare att göra filmjölk och långfil.

— Man tar bara nysilad och spenvarm mjölk, sedan tar man kulturen från den gamla långfilen till mjölken. Sen får den stå i rumstemperatur över natten.

”Kylskåpet” finns i kallkällan, en bäck som rinner genom en byggnad. I det sexgradiga vattnet förvaras all mjölk.

Det syns tydligt när långfilen är klar.

— Man rör om med en slev, när långfilen när riktigt klar då ska all fil släppa från sleven. Då är det klart.

Ost och långfil i all ära, men dricker familjen inte mjölken kan man undra. Jo då, de dricker mjölken och använder den till maten. Tack vare mjölken och hönsäggen blir det ofta pannkaka till mat.

— Vi lagar mat ute på muurikkan, det blir fläskpannkaka en gång i veckan.

Hon säljer även de egentillverkade produkterna till dem som vill ha. Det kan vara messmör, sötost, smör och mjölk. Mjölken vill kunderna oftast ha för att kunna göra ”missuklabb”. Men det hör till undantagen att någon vill köpa mjölk.

— Det är inte så många som vill köpa mjölk, det är tråkigt. Det verkar som dom hellre vill köpa i affären.

Det finns emellertid en grupp människor som uppskattar mjölken som hon säljer.

— Nysvenskar vill hellre köpa riktig gammaldags mjölk.

Det mesta som Agneta och hennes familj äter finns nära till hands. De plockar bär och fiskar i Tossjön och grönsaker odlar hon i pallkragar, framför allt kålväxter. Det blir inte överdrivet många besök till mataffären förutom när det ska inhandlas frukt och annat som inte finns i självhushållet.

Vad är det bästa med att vara på fäboden?

 — Att det är lugnt och skönt. Det är mycket jobb men man behöver inte stressa, det är sånt lugn på fäboden. Man följer naturens skiftningar.

— Det är så mycket fågelkvitter på försommaren, nu är det tyst.

De sover med öppet fönster på nätterna, utan öronproppar.

— Det är fågelkvitter när vi somnar och fågelkvitter när vi vaknar. Humlorna surrar i dom gamla rönnarna som står här.

Hon och Christer har fem barnbarn, från fem till elva år. Hon vill lära sina barnbarn att de ska leva i samklang med naturen.

— De första två dagarna de är här ska dom göra allt möjligt. Sen blir dom lugna, de kan läsa en bok eller titta på fågelungar och kryp i naturen.

Barnbarnen har lärt sig mjölka kor och nu kan alla rycka in och mjölka korna fast de är så små.

Agneta har bara varit till hemgården i Heden fyra gånger sedan hon kom hit.

— Det är bara stress och jobb när man kommer hem.

Hur känns det att äta mat som du själv har tillverkat?

— Det känns väldigt bra, det är väldigt gott att stoppa det i munnen. Man vet vad det innehåller, inte en massa kemikalier och tillsatser, det är ren mat. Jag skulle vilja vara självförsörjande om det ginge.

En levande fäbod är något som är väldigt omtyckt av människor, det kan Agneta Gunnarsson intyga.

— För mig är det så naturligt att det kommer hit turister och människor från byn. Det är äldre personers släktingar som vet att vi är här. Dom var på fäbodar när dom var små, vissa får tårar i ögonen av att klappa en ko och när dom går in i fjöset, (ladugården).

Till skillnad från förr så håller sig korna nära fäbodvallen, de får gå fritt men håller sig intill byggnaderna. Förr fick korna inte gå och beta inne på fäboden, en gattar (fäbodkulla) följde med djuren ut i skogen. De var ute hela dagen och kom hem till kvällen. De kunde vara två barn som vallade korna, ett äldre och ett yngre barn. När korna idisslade mitt på dagen intill en eld kunde fäbodkullorna äta sin matsäck och ta fram stickningen. Under fäbodbrukens sista decennier fick djuren gå fritt i skogen för sig själva.

— Nu kan man knappt ha djuren i skogen lösa utan tillsyn, det är för mycket rovdjur. Det finns björn, varg och järv här. Jag har själv sett varg flera gånger och björn och järv på en åtelkamera. För två veckor sen såg jag färsk björnskit.

Korna kände på sig att det var björn nära fäbodvallen.

— Korna stod och vädrade på morgonen, dom ville inte gå från fjöset.

Det har hänt att korna gått norrut, de var borta i tio minuter och sedan kommit tillbaka. Deras starka luktsinne och goda hörsel är en stor tillgång när något rovdjur närmar sig vallen.

— Vi lämnar dom aldrig ensamma, det är alltid någon här, dom följer efter mig som en hund.

Agneta separerar mjölken tre gånger i veckan, den här dagen fick separatorn vila. Det blir osttillverkning och messmörskok istället, en process som kommer att ta cirka åtta timmar. När hon mjölkat korna häller hon i mjölken i en gryta som hänger över en öppen eld. Efter att mjölken blivit ljum häller hon i ostlöpen och tar bort grytan från elden.

Den ska stå tills den har löpt, det kan ta 30–45 minuter, sedan skär hon ostmassan i kuber. Hon tar upp den och häller den i en handduk i en ostkärl. Med jämna mellanrum pressar hon vätskan ur osten och häller tillbaka den i grytan. Vätskan är vasslan som det ska bli messmör av.

Det som blir över i grytan är vasslan, den hängs över elden igen och då ska den kokas och reduceras. Efter hand minskar vätskan timme för timme. Ostmassa som blir kvar i vasslan är det som kallas för missu på limamål.

— Vätskan försvinner och blir brunaktig. Ju mer man tar ur vätskan desto hårdare blir messmöret. Den kan kokas ännu längre, då blir det mesost.

För att få en mildare och godare smak häller hon i grädde i messmöret.

— På slutet måste man röra hela tiden, annars bränns det fast och blir förstört. Det är verkligen ett hantverk, messmör ska kokas i en järngryta över öppen eld. Då blir det blir smak av järn, rök och eld.

När hon inte ystar ost kärnar hon smör. Först separeras mjölken, av 10 liter mjölk blir den 1 liter grädde, resten blir skummjölk. Av grädden blir det max 2 deciliter smör. Av 10 liter mjölk blir de 5 deciliter messmör.

Innan hon kärnar smöret får grädden stå och syra sig i fem-sju dagar i en sval som är 15 grader. Hönsen får äta osten som blir av skummjölken och vasslen som blir över dricker kon Sköna upp. När hon har kärnat smöret blir det kärnmjölk som är en biprodukt.

— Kärnmjölken brukar jag spara om någon vill ha den, jag dricker den inte.

Det får inte vara för varmt när smöret ska kärnas, max 10 till 15 grader.

— Annika stod i en och en halv timme och kärnade smör när det var 25 grader. Det gick inte ihop, det blev bara en tjock smet.

Varför gillar du kor?

—De är vackra, underbara, kloka och snälla. Det bästa som finns när jag mjölkar dem är att luta huvudet mot kon. Då kan man nästan somna, kon kan också somna, det är väldigt rogivande, man hör att dom slappnar av. Dom njuter av att bli mjölkade. Dom kan lyfta svansen, då mår dom bra.

Agneta vill behandla djuren med värdighet.

— Om man behandlar en ko med respekt och kärlek, klappar och sköter om dom får man så mycket tillbaka.

Hon hade samma kor på fäboden förra året, det hade de inte glömt.

— De visste precis var deras bås var någonstans, där som de hade stått i fjol. Djur är så kloka.

Hon hade det tufft när hon skulle äta en tupp som hon haft nära sig, tuppen hette Jesper. Kycklingarna växte upp i hallen inne i bostaden.

— Jag har väldigt svårt för att äta våra egna djur. Den första tuppen som vi hade i frysboxen fick jag förbereda mig mentalt i ett halvår innan jag kunde äta den.

Nu försöker hon hålla distans till kycklingarna.

— Jag måste träna bort så att de inte står mig så nära. Jag försöker hålla kycklingarna ifrån mig.

Den storskaliga produktionen av kött ger hon inte mycket för.

— Den storskaliga djurhanteringen kan inte få fortsätta, det är så ovärdigt alltihop, man mår illa av det. Det är som döda ting som man transporterar långa sträckor.

Sommaren har inte många veckor kvar, Agneta kan snart börja summera sommaren 2021.

— Om vi inte hade fått låna Lenas kor hade vi inte kunnat vara här. Jag är väldigt tacksam för att jag får låna de här fina korna av Lena.

Hon har ingen brådska hem från fäboden, hon siktar på att vara här en månad till.

— Finns det gott om bete buffrar vi tillbaka i mitten av september.

Hon minns hur jobbigt det var förra hösten.

— Det var väldigt vemodigt, jag försökte insupa de sista dagarna. När korna leddes in i transporten kom det en tår.