En stentron ristad i höjden över skog och sjö – Familjeutflykten del 3
Hästbergs klack är ett 419 meter högt berg och ett naturreservat i Ludvika kommun i Dalarnas län.
Reservatet bildades redan 1933, omfattar 1,5 hektar och ligger vid Grangärdes-Hästberg, cirka två mil norr om Ludvika.
Ett kalhugget stenparti reser sig över träden och drar blicken till sig. Det är dit vi ska, upp till Västerbergslagens kanske mest underskattade utsiktsplats. Vi parkerar vid vägens slut, en liten vändplan i byns utkant där skogen tar vid. En skylt berättar att det är 700 meter kvar till toppen. Det låter rimligt – men snart visar det sig att det är 700 rejäla metrar.
Lutningen är påtaglig, solen steker och bromsarna surrar som om de väntat på oss. Ändå är det värt det. Längs stigen finns bänkar att vila på, även om vilolusten dämpas av ettriga flygfän. Ett stycke upp kommer en öppning i skogen – en liten äng med en gammal lada. Här får vi en första glimt av vad som väntar längre upp. En antydan om att utsikten kan vara större än vi först trodde. Vi fortsätter. Marken blir stenigare, träden lägre.
Vi når in i naturreservatet med samma namn som berget, och precis när det känns som mest ansträngande förändras allt. Skogen glesnar och vi stiger upp på själva klacken – en öppen stenhäll som bryter horisonten. Härifrån är utsikten vidunderlig. Västerut stupar berget brant och nedanför breder skog och sjöar ut sig i ett panorama som liknar en tavla – men som känns desto verkligare.
Grangärde syns där borta, trots att vi åkt långt in i skogen, och bergen i fjärran väcker samma nyfikenhet som en välmålad bakgrund i ett landskapsmotiv. Mitt på hällen står ett enkelt bord med bänkar. Vi slår oss ner, dricker vatten, pustar ut. Och så kommer vi att tänka på ristningarna. Vi hade hört talas om dem innan – klotter från fäbodungdomar, vissa inristade med gamla dalrunor. Först syns inget. Men så, när blicken ställer om från utsikt till sten, framträder de: namn, symboler, ibland ord vi inte upprepar högt.
Det är som att berget viskar historier om somrar som passerat. Till sist vänder vi åter neråt. Metrarna känns betydligt kortare nu, som de ofta gör när man går med ett nyligen uppfyllt äventyr i kroppen. Och även om en broms lyckas få in ett bett innan vi är tillbaka vid bilen, så är det värt det. Utsikten stannar kvar längre än klådan.
Vägen dit? Jo, ganska enkel: från Ludvika kör man norrut mot Grangärde. En bit norr om samhället viker man av in på en av alla dessa slingrande grusvägar. Vi passerar backar, gamla stugor, kanske en övergiven skola. Vid Saxhyttan svänger landskapet, och strax syns Hästbergs klack resa sig i horisonten. Det är inte långt bort. Men det känns ändå som en plats man får förtjäna.
