”Jag är riktigt tacksam för den tiden”

Han var bara 14 år när han lämnade Björbo IF för att testa på hockeylivet i Leksand. Där blev han också kvar i tio år innan karriären gick vidare i Norge. Mycket hände under de tio åren och för Siljan News berättar nu Martin Grönberg om sin tid i den vitblåa dressen och vad han gjort sedan han lämnade Siljans södra strand.

Men vi tar det från början; nämligen med anledningen till att han började spela just ishockey.

— I lilla Mockfjärd fanns inte mycket att göra, så det var sport som det fanns bra urval på. Min brorsa spelade hockey och då blev det naturligt och jag tyckte direkt att det var kul. Så brorsan var en stor anledning till att jag började spela.

Martin växte upp i Mockfjärd och de första matcherna spelades faktiskt i Mockfjärd Vikings. Men när klubben gick i konkurs fick Martin gå till Björbo IF, en klubb han alltså representerade tills det att han fyllt 14 år.

— Jag hade varit på camp för hockeygymnasiet i Leksand, sen hade jag varit på något elitläger och visat upp mig. Sen hörde Leksand av sig och jag kände redan då att jag vill satsa på hockeyn och i Leksand fanns det fler möjligheter.  Jag kände till exempel att gå tidigt skulle öka mina chanser att komma in på hockeygymnasiet.

Ett lyckat drag, då åren i LIF Ungdom mycket riktigt gav honom även en plats på klubbens hockeygymnasium – och där kryllade det av framtida NHL- och SHL-spelare vid den här tiden. Martin spelade bland annat tillsammans med Filip Forsberg, Jacob de la Rose, Fredrik Händemark och Kalle Östman.

— Det var väldigt mycket bra spelare som är sjukt bra idag också. Tiden var där var riktigt bra. Leksand är ett ruggigt hockeyställe, så man fick bra hjälp i skolan om man hade mycket matcher till exempel. Vi hade en enorm sammanhållning och det är grabbar jag träffar än idag när jag kommer hem. De har satt stora spår, på mer sätt än bara genom hockeyn.

Under säsongen 2012/2013, en säsong som till sist innebar att LIF efter sju svåra år i HockeyAllsvenskan tog steget upp till SHL igen, fick Grönberg debutera i a-laget.

— Jag kommer bara ihåg att jag var sjukt nervös. Jag minns faktiskt inte så mycket av själva matcherna, men jag tror att det kan ha varit Karlskoga borta som jag var med första gången. Då fick jag dock inget byte. Första gången jag faktiskt fick spela var AIK borta i Globen. Det var riktigt jäkla häftigt. Det jag kommer ihåg från den matchen är att jag tog en trippingutvisning i offensiv zon och då hade jag 200 i puls i utvisningsbåset kan jag lova. Jag försökte undvika ögonkontakt med det egna båset och åkte direkt till utvisningsbåset, haha.

De två SHL-säsongerna som följde fick Martin sitt genombrott i a-laget på riktigt. Den första spenderades lika mycket i a-laget som i J20 och säsongen därpå var han bofast i SHL. Den säsongen var dock tung för klubben och till sist föll man i den sjunde och avgörande kvalmatchen mot Malmö.

— Det var jättehäftigt. Det var ju det jag hade jobbat för i alla år när jag väl bestämt mig för att satsa, vilket jag gjorde ganska tidigt. Så när man väl fick ett a-lagskontrakt och kände att man blev en ordinarie spelare så levde man verkligen drömmen man haft sedan man var liten. Så det gällde bara att njuta.

— Kvalet mot Malmö var ren ångest, så klart. Det var inga matcher man ville spela, utan man ville bara bli klar och lösa situationen man satt sig i. Det var skitjobbiga dagar och veckor. I match sju var jag petad, vilket gjorde det ännu värre för nerverna. Det är nästan otäkt att prata om, för det var nästan som en begravningskänsla i arenan. Man har ju vetat hur mycket det betyder för en själv, men där insåg jag också att folk verkligen lever för det här. Allt från personer i föreningen till supportrar. Vissa var otröstliga och man skämdes. Jag kände att jag svikit alla.

Säsongen som följde var något utöver det vanliga. Tränare och sportchef fick lämna under hösten då laget faktiskt låg sist i HockeyAllsvenskan så sent som i november. Sedan vände allt och laget gick fram som en maskin i slutet av grundserien.

Uppryckningen räckte till en plats i det som då kallades förkvalserien. Där sladdade man på nytt och inför den sista omgången var man tvungna att besegra rivalen Mora med fyra mål för att ta sig vidare till nästa kvalomgång.

— Fram till jul hade vi det tufft, men där vände det och då gick det bara av sig själv. Så vi körde bara och hade kul, så när vi stod inför den matchen så kände vi bara att det här blir tufft men vi löser det. Vi gick helt enkelt ut och gav det ett ärligt försök, det fick bära eller brista. Vi fick en bra start och trummade på efter det. Men ska vi vara ärliga så var det öppna spjäll ett tag, men Haukeland storspelade och vi lyckades peta in fler och fler puckar. När vi satte 5-0 så minns jag att arenan exploderade men att vi var tvungna att lugna ner oss för det var tid kvar.

Ja, men att det var lite tid kvar spelade inte så stor roll. För något mål skulle Mora inte göra den kvällen, utan istället var det LIF som skickade in även 6-0.

— Det var glada miner efteråt, men vi hade ju bara någon dag på oss att ladda om för nästa steg. Så den kvällen efter Mora-matchen var skön för att vi förlängde säsongen, men dagen efter var det träning och allt var som vanligt igen. Vi kände oss inte klara där, utan vi fick snarare mer energi av det och kände att vi hade en bra chans.

Ett segerrusigt LIF slog sedan Tingsryd i två raka matcher och stod, mot alla odds, plötsligt bara inför en sista motståndare på vägen tillbaka till SHL – nämligen Modo. Där såg det också ut att ta stopp. I de två första matcherna hade LIF ingenting att hämta och ingen trodde att den här serien skulle bli längre än fyra matcher – men sen klev Martin Grönberg in i handlingarna.

LIF tog den tredje matchen till förlängning och där klev Grönberg fram och blev den stora vitblåa hjälten.

— I ärlighetens namn så ska man säga att det kändes som att det här mest var en erfarenhet man kan ta med sig vidare, för där och då kändes det inte som att vi trodde på det. Modo var fruktansvärt bra också, vi var inte nära på något vis. Egentligen alla matcher utom match fyra så har Modo spelövertaget. I match tre började vi inse att de var mänskliga och att det faktiskt var samma sport vi höll på med. Jag kan inte minnas att vi gjorde något annorlunda, utan vi var nog bara lite mer noggranna.

Vad minns du från avgörandet?

— En spelvändning där Anton Karlsson går in mot mitten och får den, så jag skriker så jag blir hes och Anton drar en spinn och lägger passningen till mig. Jag försöker bara få iväg ett avslut. Jag fick ingen bra träff på pucken, men det blev världens bästa avslut. Jag siktade högt, men sköt lågt och den lyckades ta sig in. Det var ett av de viktigaste målen jag gjort i min karriär.

Leksand var fortsatt utspelade i de efterföljande matcherna, men på något sätt lyckades man vinna ändå helt plötsligt skulle allt avgöras i en enda match. I en sjunde och avgörande på bortaplan i Örnsköldsvik.

LIF tog ledningen, men när bara tio minuter återstod av matchen hade hemmalaget vänt och dragit ifrån till 3-1. Men, som Broc Montpetit sa, det här var laget som aldrig dog. Pang, pang och så var det 3-3 och förlängning.

— Det var bara att tömma allt, för efter den här matchen är det ju slut. Jag tycker att det här är Modos bästa match, vi fick ju aldrig låna pucken. Så vi fick ju bara testa allt och vi visste att det bara behövdes ett läge för att det skulle hända något och när det kom så fick vi upp hoppet och kände att det här är ju möjligt. Inför förlängningen kände vi verkligen att vi tar det här. För det kändes som att allt var skrivet i förväg. Man kanske tror att man skulle sitta och skaka i omklädningsrummet inför förlängningen, men det var så lugnt. Vilket jag tycker var imponerande. Vi sa att ”vi går bara ut och gör det”.

Väl i förlängningen såg just nämnde Montpetit till att bli odödlig i LIF-kretsar, då han snodde pucken på offensiv blålinje och gick framåt mot hemmalagets mål. I skottögonblicket tappade han skäret, och flygandes i luften stänkte han in segermålet. LIF var tillbaka i SHL igen.

— Det blev ju bara kaos. Man fattade ju ingenting när man såg målet, utan det blev ju bara en hög. Det var så mycket glädje att man kände att man exploderade och man ville krama alla samtidigt. Jag minns att jag inte kom ut ur båset först, så jag och Janos Hari var lite sena ut till firandet. Dagarna efter kände man sig som en riktigt superkändis och som en superhjälte. Jag är riktigt tacksam för den tiden, och man var så glad för allas skull. Sin egen, föreningens och framför allt alla runt om.  Man vaknade upp med ett leende ganska många veckor efter det där.

Hur var den gruppen ni hade den säsongen, för utifrån kändes det som att det var en sjuk sammanhållning?

— Det året var helt klart unikt på det sätt att vi verkligen var jättenära varandra. Det var aldrig några grupperingar, utan alla umgicks med alla. Det är vanligt att det blir lite grupper, men det året kändes det som att jag kunde ringa vem som helst om jag ville hitta på något. Det är väldigt ovanligt.

Den här sejouren i SHL blev dock bara ettårig, då man ett år senare förlorade kvalet mot Mora. Den efterföljande säsongen i HockeyAllsvenskan blev, även den, turbulent och efter densamma konstaterades det att Martin Grönberg gjort sitt i Leksands IF.

— Säsongen hade avslutats och jag hade tänkt ganska länge på det här. Jag hade kommit upp tidigt och fått min roll i laget, och jag hade gjort allt för att behålla den. Där och då kände jag dock att jag ville testa mer, ha lite mer istid och testa vingarna lite. Jag minns att jag kollade med Leffe Carlsson hur de såg på min framtid i LIF och då var det varken ja eller nej, så där någonstans kom mitt beslut. För om det till slut hade landat i att jag fått ett förslag så hade det med samma roll och då sa jag till Leffe att om det är så det ligger till så tror jag att jag tackar för mig för den här gången.

Hockeylivet gick dock vidare och flyttlasset gick till Norge och Sparta Sarpsborg. Där har han bland annat fått spela ihop med Mattias Nilsson, som även han gick på Hockeygymnasiet samtidigt som Martin, och han återförenades även med tränaren Sjur Robert Nilsen som var i LIF i två sejourer under Martins tid i klubben.

— Jag gick och funderade på vad jag skulle hitta på, och då ringde Sjur mig. Jag var väldigt trött på vart jag hade hamnat med karriären, även om det var skithäftigt att spela i Leksand som ju var min klubb sedan jag varit liten. Så när han ringde och sa att han ville ha mig till Norge så kände jag bara att det hade varit kul med något helt nytt. Det ska också sägas att Perra Johnsson ju blev väldigt hyllad, med allt rätt, men jag tror inte att vi hade gått upp om vi inte haft Sjur och Johan Rosén under hösten, även om det gick tungt. Det arbete som dem la ner la grunden för slutet av säsongen, framför allt genom en hård träning. Så jag trivdes väldigt bra med Sjur redan från första gången han var i Leksand. Så jag pratade ihop mig med Sofie (sambo) och vi kom fram till att vi kör en säsong i Norge.

”En säsong”, var det. Det har nu blivit sex och en sjunde stundar. Samtliga har spenderats i just Sparta Sarpsborg.

— Ja, vi skulle bara vara här i nio månader för att få tillbaka lite glädje, sen ska vi hem – men så blev det inte riktigt. Vi trivs otroligt bra. Jag trivs väldigt bra med hockeyn och Sofie med livet runt om. Sparta är en väldigt familjär klubb, och det var lite mer avslappnat. De är bra på att ta hand om oss, både mig och Sofie. Så jag förlängde första gången redan före jul under min första säsong. Sen har det bara fortsatt.

Det är vanligt att hockeyspelare i exil återvänder till Sverige under sommarmånaderna, men inte Grönberg. Han spenderar hela året tillsammans med sin sambo och snart ettåriga son i Norge.

— De två första somrarna åkte vi hem direkt efter säsongen, men vi började fundera på varför vi gjorde det egentligen. Vi gjorde oss av med lägenheten i Leksand och då hade vi inget eget ställe i Sverige längre. Samtidigt ville Sparta komma igång med träningar även under sommaren och förändra sin kultur, så de ville ju gärna att man skulle vara där hela året. Samtidigt klickade vi med många i laget, så utifrån det fattade vi beslutet.

Innan vi samtalet avslutas skickar Martin en hälsning till alla LIF-supportrar.

— Jag vill tacka för den tiden jag hade. Det var en helt fantastisk tid med all support man fått. Nu låter det som att jag är riktigt gammal, men jag är bara 30, men jag inser ju redan nu hur tacksam jag ska vara för den tiden jag fick i Leksand.

Nu kan ju inte alla leksingar svara på Martins hälsning, men undertecknad är rätt säker på att flera som läser detta nu tänker en enda sak. ”Let’s go Mockfjärd”.

Fakta Martin Grönberg i LIF:
Matcher: 482 (varav 261 i a-laget)
Mål: 101 (varav 22 i a-laget)
Assist: 106 (varav 21 i a-laget)
Poäng: 207 (varav 43 i a-laget)
Ett avancemang till SHL.